Just idag är det gott att leva!

Det senaste åren har ju varit ännu en tuff period för mig och min lilla familj. Många är prövningarna vi stött på och tvingats hantera. Våra pappors dödsfall, våra depressioner, mina operationer (bara det senaste året, från februari till februari har jag gjort fyra vilket definitivt märks på min kropps återhämtningsförmåga så nu får det vara nog för ett tag!), min arbetsförmågeprövningsperiod med slutlig uppsägning och "tvångspensionering" och en massa, massa annat. Återigen och min vana trogen, lite för mycket! Den berömda "Väggen" har ännu en gång varit nära! *ler*

Så när jag var  hos min kurator i veckan, efter att inte setts på ett tag sammanfattade och summerade vi läget. Hur långt jag kommit och var jag står och vi båda konstaterade samtidigt: "Vilken resa det har varit!" Så mycket har hänt sen jag började gå hos henne 2012 och fram till idag, både positivt och negativt men också med och i mig själv. Allt från dödsfall och sorger till ett omfattande bygge av mänskligt skyddsnät runt mig, ett skyddsnät som varit lite nog så glest. Jag har handikappanpassat min omgivning och skapat strategier för hur jag ska hantera mig själv.

Och jag är långt i från färdig! När blir man det förresten?! Möjligen på dödsbädden...om ens då...eller... Jag kommer definitivt fortsätta att jobba med min personliga utveckling i alla fall. Dels för att jag tycker det är livsviktigt och min skyldighet men också för att det så förbaskat intressant och lärorikt. Och jag är helt överens med Kajsa Ingemarsson i det hon skriver om kreativitet och utveckling i boken "Den magiska gnistan - vägen till ett kreativt liv. En bok som för övrigt är fantastiskt bra och som jag älskar!

En lååång period av många tunga tankar har det varit igen! Tårar, ångest, energilöshet, uttråkning och känslan av ett evighets kämpande sen hösten 2012. En riktig berg-och-dalbana i kombination med karusell, upp och ner, hit och dit och runt, runt, runt. Någonstans längs vägen att hitta mig själv igen, hitta meningen med livet och en inre frid har jag nog också periodvis också tappat bort mig själv och varit lite vilse.

Även tappat det som också definierar mig, nämligen skratt, bus, skoj, flams och trams. För jag är inte bara en grubblig tungsint medelålders kärring (numera). Ibland kan jag faktiskt vara och visa den där "roliga" småbarns mamman jag tydligen en gång var och som C älskar. I går sa han, fast han är så stor och egentligen inte längre borde bry sig: "Mamma, jag älskar när du är på det där humöret, när du tjorvar och retas och så har du varit i två dar nu!"

Och vad är det då för humör han menar? Ja det kan man ju verkligen fundera på, vilket jag också gjort sen dess. Vad är det jag känner inombords och varifrån och när dök det upp igen. Visserligen efterlängtat men varför nu, nyopererad och ont som jag har?! *ler* Och absolut, jag har många knutar olösta och krävande duster framför mig. Framför allt med Dr. X (ingen!). 

Inget har ju egentligen ändrats! Jag har inga planer, ingen klar framtidsplan, ingen karta var jag är på väg och är ofta ute och vilsar i ovisshetens karga landskap. Men plötsligt kände jag i går en obeskrivbar men svagt bekant känsla inombords. En diffus liten svirrande fjärilsvinge som virvlade runt runt i mig, något jag länge haft borttappat och knappt känner igen. Och jag är inte gravid! *ler*

I bilen i går till mötet med telefonjouren på Röda Korset poppade jag som 20-årig kepsgrabbar (C:s ord) och vrålade till Freestyles "Vill ha dig" och mindes mitt 80-tal. Mötet ett kombinerat möte och samkväm och var mycket lyckad, ja faktiskt en riktig energiboost Vi lyssnade på en inspirerande och fantastisk ung kvinna (i min ålder...fniss, fniss) som berättade om sina erfarenheter från många katastrofhärjade platser i världen där hon varit i Röda Korsets regi men också ljuv musik från en skönsjungande kille som spelade egna låtar och var en riktig ordkonstnär och sånt gör ju mig glad.   

Smiley wink

Även i bilen hem vrålar jag återigen i kapp med stereon. "Saraaaa, kom ut i kväll! Jag väntar i hörnet av seven eleven..." medan jag funderade på vad det var jag fortfarande kändes inom bords. Och någonstans halvvägs slog det mig! Jag tror det kallas lycka och glädje, det kallas, två följeslagare som jag sen länge tappat namnen på och knappt längre minns hur man ens stavar till. Länge, länge har de varit på villovägar, någonstans långt-bort-i-stan.

Där bakom ratten kände jag mig plötsligt väldigt lyckligt lottad! Jag har en familj som tycker om mig och gör allt för att min tillvaro ska underlättas, jag har en bil som jag själv kan ta mig dit jag vill med, gå på föreläsningar jag tycker om, har ett nytt pyssel på gång som oerhört roligt, spännande, läskigt, intressant och som stjäl nästan all min tid för närvarande, jag hinner inte mycket annat. Jag har en underbar säng, tak över huvudet, en inkomst varje månad och inga operationer jag för närvarande känner till.

Jag har skaffat mig alla tänkbara hjälpmedel och sett till att få mitt hus och närområde så handikappanpassat som det går för att spara på min kropp, ork och energi. Jag har byggt upp ett bra och stabilt skyddsnät runt mig med personer med olika stödfunktioner som bistår och hjälper mig så gott de kan. Men jag har också börjat lyssna inåt, lyssna på min egen röst. Vad vill jag? Vad känner jag? Vad är bra för mig? (Där finns det fortfarande mycket att förändra och utveckla, en jag är på G!)

Visst, självklart, vi kommer inte vara förskonade! Givetvis kommer det säkerligen dyka upp nya h***ten igen även om jag verkligen hoppas att det dröjer. För vi behöver sannerligen återhämtningen och vilan! Och jag vet ju redan nu att jag har ett gäng tunga duster jag bör ta tag i. Men just nu känns faktiskt livet härligt trots allt, ja riktigt gott att leva faktiskt! 

För första gången på mycket länge känner jag en liten skimra framtidstro och den karamellen vill jag suga på väldigt länge! *ler* Här! Jag skickar över lite av min positiva känsla tiller, alla ni som kämpar! Även om ni inte ser den nu, så finns det ett ljus i tunneln!/Carro...surfandes på den positiva vågen...(Bilderna är privata och googlade)