Du skall inga andra Gudar hava jämte mig!

Religion som ämne är spännande och intressant men jag har aldrig känt mig hemma i tron. Visst jag gick söndagsskola, är konfirmerad och extraknäckt som söndagsskolefröken när jag var 16. Under min uppväxt önskade jag, många gånger, att jag haft en tro att luta mig mot i svåra stunder. Och intresset för prästyrket väcktes som ung vuxen.

Arbetsuppgifterna kändes spännande och bland annat att jobba som själavårdare och möta människor i sorg och kris verkade intressant. Varje gång jag mötte min fina konfirmationspräst, som dessutom var min chef när jag var söndagskolefröken, sa hon att jag skulle studera till präst. Hon menade att jag hade rätta handlaget och att socinomyrket bara var en halvdan kompromiss! *ler*

Jobbet ville jag alltså ha, även om jag aldrig haft någon tro. En tro har känts så avlägset och jag har till och med långt upp i åren haft en "Guds-allergi" och nästan fått prickar bara av att höra ordet Gud! Varför det blev så vet jag inte men en anledning kan vara de präster med domedagspredikningar, jag träffade i min barndoms Tornedalen.

I Tornedalen var Laestadianismen stark och en syster till min mormor brukade läsa svavelosande predikningar ur bibeln med garantier om helvetet.

Det hölls bönemöten runt om i gårdarna när jag var barn. Också hemma hos mormor även om inte hon direkt var troende utan mer tyckte det var ett bra tillfälle att duka upp till fika och umgänge.

Min morders val av kvällslektyr och senare i vuxen ålder, Jehovas vittnes ofrivilliga inblandning i mitt liv, (som jag fick på köpet när jag valde livspartner) har ju inte heller precis gjort det bättre.

Min mor trodde nog hon var en extra bra moder med tanke på den goda litteraturen hon valde till sitt barn, nämligen Barnens bibel eller HC Anderssons sagor.

Dessa varierade hon mellan när jag skulle sova och ingen av dem godkänner jag som lämplig kvällslektyr för god sömn.

Ganska hemska historier faktiskt. *ler* Än i dag ogillar jag paddor och kanske beror det på sagan om Prinsessan som tvingades gifta sig med grodkungen.

Ganska nyligen träffade jag pappas rara begravningspräst och vi kom att prata om mina känslor. Innan vi skildes gav hon mig en nyupplaga av Barnens bibel.

Det tog mig lååång tid att överbrygga det oförklarliga motståndet jag kände när jag såg bibeln. Samtidigt var jag nyfiken och ville läsa i den. Konstigt nog fick jag ångest och en klump i magen bara av att se den.

Bara tanken på Gud har alltså gjort mig rädd och gett mig ångest, vilket är knepigt, det borde ju vara precis tvärtom. Som liten fick jag höra att Gud hjälpte alla barnen men jag kände det inte så. Mig hjälpte han då inte ansåg jag, jag blev ju ändå lämnad ensam. Gud var för andra men inte för mig.

Jag tror jag kände mig sviken av Gud, tillsammans med samhället och tiden. Redan från början fick jag praktisera "ensam är stark" metoden på sjukhuset och försöka "överleva" för att ändå bli någorlunda vettig.

Visst, mina föräldrar fanns hos mig så fort de bara fick, så därför tror jag att jag redan då saknade och längtade efter något större som kunde beskydda mig.

Därmed tappade jag barnatron eller kanske hade jag aldrig någon tro eftersom jag är uppvuxen i en familj där man inte tror på något annat än sig själv.

I tonåren ansågs man dessutom som lite töntig och avvikande om man var kristen, vilket jag absolut inte ville vara för jag var ju redan avvikande med tanke på min situation.

Kanske vågade jag inte tro på Gud av rädsla för att bli sviken igen, att också Gud skulle lämna mig i sticket.

Därför varken litade eller trodde jag på någon annan än mig själv, visst ganska ensamt kan det bli. Men jag varken lämnar eller sviker mig själv! *ler*

Inte blev min relation med Gud bättre när jag senare i livet träffade en nydöpt medlem i M:s familj och Jehovas vittnen blev gäst i mitt hus. Jag led alla h**tes kval varje gång det mässades hos oss. Jag fick ångest, något som säkert tolkades som mottaglig eftersom jag dränktes av deras skrifter.

Moment 22...ångest gav skrifter...som gav mer ångest...som gav mer skrifter...Att ha vittnena så nära inpå triggade min gamla Guds-allergi och eksemet var ett faktum! *ler* Jag hade sån avsmak för att bli indragen i en församling, knappt jag litade på mig själv ens av rädsla att inte kunna stå emot utan bli hjärntvättad och omvänd.

Tillsammans med min Guds-allergi har jag också släpat på en inre rastlöshet, oro, katastrofångest och djupa funderingar kring livets mening som tankar på min sanna uppgift, vad som händer i efterlivet och andra existentiella frågor.

Frågor jag tidigt började söka svar på. Jag har alltid jagat meningen med livet, ett högre syfte och anledningen till varför vi finns!

Tunga tankar som kanske i stället hade varit lättare att hantera med en stabil Gudstro.

På mellanstadiet mådde ju C inte så bra vilket var när jag mer eller mindre var sängliggande efter mina stora operationer.

Han hade ofta panikångest, generell ångest och livsfrågorna var gigantiska även hos honom också. Sådan mor sådan son. *ler*

Hans största rädsla var, är fortfarande, döden och man fick inte ens bokstavera till ordet. Han ältade vad som händer i efterlivet, var vi hamnar, om vi kommer ses när vi är döda och en massa annat.

M och jag turades om att varva allt från religion, andlighet till naturkunskap och ateistiska förklaringsmodeller för att få gossen lugn. Men inget fungerade, det var stört omöjligt!

Hur mycket vi än ventilerade och resonerade, var han i perioder tröstlös. Och inte blev det bättre när jag inte kunde ljuga på hans desperata fråga om vi trodde på Gud.

Något han önskade eftersom han ville att både jag och hans far skulle komma till himlen för att kunna återförenas med honom i efterlivet.

Dessvärre svarade jag ju sanningsenligt och då blev han, om möjligt, än mer förtvivlad. Totalt hopplösa föräldrar! *ler*

Men idag skulle jag vilja dra tillbaka tiden, för idag skulle jag vilja ge honom andra svar på hans frågor. Dels för att det kanske skulle bespara honom lidande och dels för att mina ögon har öppnats och jag har fått helt nya svar. Svar jag saknat och letat hela livet!

Som så ofta när det gäller mig, är jag splittrad och tudelad även på detta. En sida tycker si och den andra så, ena är extrovert och andra introvert, en positiv och en negativ.

Nästan som om jag vore två personer i en. Vilket kallas dissociation i psykologin, något vi berörde innan vi avslutade terapin sist.

Tillsammans med min katastrofångest har jag också varit intresserad och tjusats av allt mystiskt, okänt och oförklarligt även om jag också varit fruktansvärt mörkrädd.

Redan för länge sen har jag velat gå och spå mig men vågat. Inte förrän 2014 på min första NÄRA-kryssning träffade jag mitt första medium.

Intresset för det spirituella, andliga, mediumskap, astrologi och mycket annat i ämnet har också följt mig sen länge!

Redan som ung satt jag i vår första gemensamma lägenhets klädförråd med kartor, astrologiböcker och diagram för att på egen hand försöka snickra ihop och tolka horoskop på familjemedlemmarna.

Det är också länge nu som jag blandat den "vanliga" sjukvården med den alternativa och komplementära, då jag anser att allt är värt att prövas.

Jag anser inte att något är mer rätt eller fungerar bättre än något annat. Jag kan bara inte utesluta och strunta i det som kanske kan hjälpa mig, bara för att traditionen, forskningen eller något annat säger att det inte fungerar.

Nej, allt måste prövas i mitt livsraster. Och se, tack vare att jag är öppen och prövar alla metoder bor våra underbara kattfröknar och råttkillar med oss idag! Min livsfilosofi är att blanda och ge, liksom plocka russinen ur kakan och ta det gottaste av det gottaste!/Carro på livets stig...(bilder från Pixabay & Wallpaperplay)

Du tror väl inte på spöken va?!

Visst är det ganska konstigt, nu när jag har mycket att göra, många järn i elden...ja då orkar och hinner jag även med att ganska kontinuerligt uppdatera och förnya här på bloggen. Vet inte om ni märkt det men med jämna mellanrum kommer det upp lite nytt här och där, så kolla även på kanterna ni kan hitta något spännande.

Under all den tid som gått, när jag egentligen borde ha haft massor av tid med bloggen har jag inte fått skrivet en rad! *ler* Dels har det ju inte hänt så mycket, känns bara som jag snurrat i "hamsterhjulet". Men dels är det nog också som man brukar säga, att ju mer tid man har desto mindre får man gjort! *ler*

Som sagt, jag har mycket på gång och har ju redan skrivit lite om de två brevkurserna jag läser på webben hos Love it i Skåne. Båda kurserna har en grund i andlig utveckling men de är så givande, omvälvande och intressanta att jag tycker de borde tillhöra allmänbildningen.

Man behöver inte vara andligt intresserad utan de fungerar även bra för alla som är intresserad av personlig utveckling.

Jag tänkte börja skriva om skillnaden att vara religiös eller andlig och fortsätta i nästa inlägg. Förutom brevkurserna, är jag engagerad i The Academy of Excellence.

Därför har jag turen att lära känna och bli vän med Jeff Jones som bland annat är känd som spirituell healer och medium.

Han har berättat mycket om hur det är i Wales och Storbritannien när det gäller andlighet och spirituell verksamhet och givetvis har man kommit mycket längre där än här.

Utbildar du dig till spirituell healer eller spirituellt medium får du, om du sköter dig *ler*, en licens som säger att du får arbeta med dina kunskaper inom vården, fängelsevården, socialvården etc.

Så Jeff har 46 års erfarenhet från sitt arbete och är van att jobba sida vid sida med sjukvården och andra instanser bland mycket annat. Han får även förrätta borgerliga vigslar, dop och begravningar utan att för den skull vara kristen eller gå i den kristna kyrkan.

Spiritualism anses som en religion med egna "kyrkor" och med ministrar som håller gudstjänster eller demonstrationer (storseanser). Man ger ger även privata sittningar där enskilda med hjälp av ett medium få kontakt med andevärlden, kurser, cirklar inom olika genrer av mediumskapet, healing med mera.

I England finns även Arthur Findley College som utbildar inom healing och mediumskap.

Spiritualismen är inte emot någon annan religion och ser Buddha, Mohammed, Moses och Jesus som de stora lärare de var. Man pratar om de sju grundprinciperna vilka bland andra trycker på syskonskap mellan alla människor (text, Sveriges Spiritualistiska kyrka).

Andra grundprinciper är att anden är odödlig och att vägen fram är öppen för alla. Innebörden av orden Sanning, Rättvisa och Medkänsla är viktiga.

När man förstår det samt att även genom att hjälpa andra når man högre utveckling (text, Sveriges Spiritualistiska kyrka).

Den spiritualistiska filosofin anser att livet inte upphör i och med den fysiska döden och att den är evig (text, Sveriges Spiritualistiska kyrka).

Det är på seanserna de ger belägg och bevisar detta. Och de aktiva inom spiritualismen vill hjälpa andra så fler får uppleva det de gör (text, Sveriges Spiritualistiska kyrka).

Religion, menar de, bygger på andras upplevelser och andlighet på egna upplevelser (text, Sveriges Spiritualistiska kyrka).

Alla är välkomna till en spiritualistisk kyrka oavsett hudfärg, tro eller politisk åsikt (text, Sveriges Spiritualistiska kyrka).

Energier kan inte förstöras, bara ändra form. Detta gäller även anden, vilket vi är med en fysisk kropp. När vi dör är det bara en förändring av livet, vi lämnar vår fysiska kropp som bryts ner och anden lever vidare i en ny miljö (Andevärlden) (text, Sveriges Spiritualistiska kyrka).

När vi dör förstörs inte kärleks- och vänskapsbanden mellan oss på jorden och de i andevärlden. Därför är det naturligt (kanske inte för alla än så länge) att de besöker oss för att hjälpa sina nära och kära (text, Sveriges Spiritualistiska kyrka).

Den fria viljan och vår förmåga att skilja på rätt och fel har vi ju medan vi lever, det gör oss ansvariga för våra tankar och handlingar.

Gör vi något tokigt och galet medan vi lever är det något vi själv måste gottgöra (text, Sveriges Spiritualistiska kyrka).

Hinner vi inte göra det under vår levnad, får man göra ett försök att rätta till felaktigheter efter att kroppen har dött för det ansvaret kommer vi inte undan (text hämtat från Sveriges Spiritualistiska kyrka).

Det är inte Gud som är domare och dömer, utan det gör vi eftersom det är vi själv som är vår domare.

Efter döden behåller anden personlighet och karaktärdrags, för att vi när rätt tillfälle ges, försöker komma tillbaka och gottgöra felaktigheter (text hämtat från Sveriges Spiritualistiska kyrka).

Vilket är vad som händer på en seans, under de bästa förutsättningarna med riktigt positiva och uppbyggda energier och förväntningar.

Med hjälp av ett medium bevisar publiken och andevärlden tillsammans och ger belägg för att vi verkligen överlever döden. Det är vad som skiljer religion från Spiritualism (text, Sveriges Spiritualistiska kyrka).

Så har vi den radikala motsatsen, vilket enligt många medium kan ligga oss i fatet i Sverige och som kan ta lång tid att jobba bort. Då tänker jag t.ex. på Jantelagen och Luther.

Men också på vår starka tro på vetenskaplig forskning. Att allt ska bevisas och prövas intill tidens ände, innan det får kallas beprövad vetenskap.

Ovanpå det en massa, flowerpower, newage, mambojambo, hokus pokus och annat humbug som kokats ihop till en salig soppa. En soppa som gjort att vi tappat tilltron, tilliten och kunskapen om andevärlden.

Detta skrattas och viftas bort med "jag tror inte på sånt där tjafs eller att man blir frisk av att bara hålla händerna på varandra", även om sakernas ordning äntligen börjar förändras.

En av många anledningar, att allt ska överbevisas och faktaspäckas med både hängslen och livrem, kan vara den man som någon gång under historien reste landet runt och förlöjligade spiritualismen.

Han lurade folket att antingen han eller någon annan var där från andevärlden genom att vifta med en dockarm bakom ett skynke. Självklart sabbade detta spiritualismens trovärdighet på den tiden.

När det så vände på detta område, skenade det rejält med allt möjligt konstigt man bara kan tänka sig; kristallkulor, stenar, änglar, kortlekar, pendlar och mer där till. Och ibland kan man fundera hur och om stenar, pendlar eller kort verkligen kan sia om ens framtid...

Fast å andra sidan är det inte så fel att använda verktyg, särskilt inte om man tränar upp sin intuition. Använder man redskap jobbar man främst med att avläsa en persons aura och energi och kan på så sätt tala om vad personen har eller kommer vara med om.

Då kallas man inte för medium utan för, det som engelskan kallar, "psychic" vilket saknar motsvarighet i svenskan. Som jag har fått lära mig föds vi alla mediala och behåller det en bit upp i åren (kanske är barnens låtsaskompisar inga låtsaskompisar...), innan "fönstret" stängs.

När så sker sluter och stänger sig många för sin andlighet och s.k. "övernaturliga ting". Kanske för att det fortfarande anses flummigt och svamligt med ett andligt sökande. "Inte tror du väl på spöken va?!"

Väljer man att öppna sig för andlighet i vuxen ålder, finns det en mängd kurser och utbildningar man kan gå och varje medium i branschen har sitt sätt att jobba och lära ut på. Med andra ord, svårt säga vem som är bästa förebilden.

Men det är väl som med allt annat, tycke och smak. antar jag. Jag vet då i alla fall att jag har hittat "hem" och valt några mina förebilder, lärare och mentorer! *ler*

Även om alla som utbildar sig inom andlighet och mediumskap är andliga, kommer absolut inte alla jobba som medium. Vilket man ju inte behöver, det räcker gott att gå intressanta kurser.

Mycket finns att utforska inom mediumskapets grenar; det spirituella mediumskapet och det fysiska och många olika spännande discipliner som t.ex. transmedium, automatisk skrift och filosofiska tal med mera

Vilket är en del, det ryms ännu mer i ämnet andlighet, spiritualism och personlig utveckling, ex. healing, astrologi, drömtydning, och filosofiska kurser som leder en in på djupet bara för att nämna några. En outsinlig källa jag bara gläntat på och inte än djupdykt i!

Så inte behöver jag oroa mig för att vara sysslolös eller fullärd! *ler*

Ni ser, andlighet och spiritualism är verkligen något helt annat och mer djuplodande än det "glassiga" man ser på TV:s eller olika andlighetsmässor!

Enligt mig är det vi ser där, "bara" för nybörjare och skummet på ytan! Det är när man trängt sig genom skummet man når den riktiga substansen i ämnet! *ler*

Det är bra och viktigt att synen på andlighet och mediumskap äntligen börjar förändras. Nu är inte ovanligt att folk säger att de regelbundet går till ett medium, på meditation, seans eller healing.

Även inom vården börjar det äntligen röra på sig och man öppnar upp för alternativa behandlingsformer som t.ex. healing, kanske inte så många än men Sahlgrenska känner jag till. Och när snöbollen väl är i rullning, blir det fort en lavin! *ler*

Ingen ska behöva känna sig udda, flummig eller knepig" och det borde vara lika accepterat med andligt sökande och ett spiritualistiska intresse som vilket annat intresse.

Hoppsan! Dags att krypa i säng! Fortsättning följer, då om hur jag hamnade här...eller så inte, kan bli något helt annat men den som lever får se!/Carro...utforskaren...(googlade och lånade bilder)                                                                                                              

Årskrönika 2017

Det knöliga med att inte ha skrivit på ett bra tag är att det finns så många områden jag halkat efter på och som jag faktiskt vill uppdatera, men en del måste jag helt enkelt hoppa över eftersom jag börjar bli gammal och minnet börjar svikta! *ler*

Ni som har hängt med mig i alla dessa år vet att jag brukar göra en årskrönika vid varje nyår, vilket jag inte gjorde för 2017 och snart är vi framme vid nästa årskrönika. Årskrönikorna har visat sig vara väldigt användbara både för mig och i diskussionen med andra plus att jag på så sätt håller min nutidshistoria uppdaterad.

Den vill jag inte vara utan den här gången heller, passar inte med mitt ordningssinne att 2017 fattas. Men eftersom en hel del har trillat i glömska kommer den nog bli ganska kortfattad den här gången! *ler*

Januari: försvann i en dimma av trötthet, feber, förkylning och telefonjoursonsdagar på Röda Korset.

Sen förstås närhet, omvårdnad och kärlek till råttorna Pepsi och Popcorn som flyttade in till oss i september 2016.

Februari: innehöll många läkarbesök för mig, Calle och råttorna som fick både penicillin och smärtstillande för deras andningsproblem.

Det största och mest livsomvälvande var förstås att det sjungande mediet från Wales, Jeff Jones och The Academy of Excellence, kom första gången. Jag och vännen A träffade Jeff på Mirakelmässan i Umeå där vi bestämde att han skulle komma hit och vi fick ansvaret att arrangera kurshelgen.

Kan säga att inget blev sig likt efter den helgen, han vände bokstavligen upp och ner på hela mig och min världsbild! Men den största känslan var ändå att ÄNTLIGEN kommit "hem" och jag visste genast vad jag ville ha mer av! *ler* Men det berättar jag mer om en annan dag!

Mars: ägnades åt att starta upp vår meditationsgrupp som vi fortfarande har i gång i väntan på att Jeffs utbildningar ska starta, eftersom meditation är en av de viktigaste redskapen till spirituellt mediumskap.

Andra stora händelsen i mars var att vi hämtade två råttkillar till, Chips och Dipp, och fredagsmysgänget var fullbordat! Den här månaden började vi också att prata om att flytta till mammas hus.

April: använde vi till att kontakta mäklare, värdera hus och springa på lägenhetsvisningar till mamma.

Maj: fortsatte vi att springa på visningar och värdera hus. A och jag stod också på mässa och marknadsförde The Academy of Excellence och Jeff Jones. Höjdpunkten den här månaden var att vi vann budgivningen på mammas lägenhet, den hon verkligen ville ha! Och sen blev det fullt ös i firman AB Lundqvists flytt och bytt! *ler*

Höjdpunkt nummer två, verkligen en wohoo-känsla var att jag fick klart att jag till 99% tål Sibirisk katt! Glädjen stod högt i tak!

Juni: gick åt till bank- och mäklarärenden, besiktningar av hus, visning av lilla huset på berget och målning och tapetsering av mammas lägenhet. Det som avvek från schemat var att jag och mina gymnasietjejer firade att det var 30 år sedan vi tog studenten på ett av stadens hotell.

C skrev in sig på CS-mottagningen för att få hjälp med sin ADD och grabbarna drog till Bråvallafestivalen så fort M fick semester och innan flyttkarusellen drog igång.

Juli: blev månaden då vi sov sista natten i "lilla huset på berget" och första på "Villa Våris". En märklig känsla att flytta "hem" igen efter 30 år borta...

Det mesta av månaden och M:s semester gick åt till att flytta mamma till hennes lägga, tömma hennes hus på 46 år gammalt bråte och flytta oss vårt bråte från lilla huset på berget.

Det roligaste under juli var att jag hade besök av flera av mina gamla barndomsvänner, ett mycket kärt och uppskattat avbrott i alla flyttbestyr!

En del av er vet ju att jag gått igenom en genetisk undersökning av mitt DNA ända sedan 2010. I juli fick jag besked, jag (vi) har ännu en ovanlig och sällsynt kromosomdefekt som heter Tricorhinophalangealtsyndrom (TRPS), som jag ännu inte läst in mig helt på.

Vi besökte också stadigt en möbelaffär i stan där vi köpte nya möbler till "nya" huset plus att jag och vännen A körde ner till Ö-vik och deltog på en sommarfest med Jeff och The Academy of Excellence elever där. Jätte roligt att träffa dem och att bygga nätverk för vår kommande framtid!

Augusti: kändes som om jag bodde i telefonen när jag avslutade och öppnade nya konton, flyttade abonemang och anlitade hantverkare.

Mycket tid gick förstås åt till att packa in i skåpar och lådor och att få allt på plats. Det börjades måla om i och utanpå huset, dra ny el och lämna nycklarna till nya ägarna till "lilla huset på berget".

"Nya" huset kändes så mycket större än det gamla och många kvällar gick åt till att leta våra fyra råttkillar som hela tiden försvann i villervallan.

juNär vi inte jobbade med att flytta möbler och lägga nytt golv. Av allt flyttande rasade min högra axel ihop helt efter att ha blivit sämre och sämre under hela våren. Månaden avslutades med en jätte rolig gigantisk kräftskiva med M:s jobbarkompisar.

September: var månaden när C började sista året på gymnasiet och jag insåg att jag snart inte har några skolbarn hemma! Studenten tornade upp sig på allvar, konstigt - det var ju nyss jag tog studenten.*ler*

Det konstaterades också, efter MR och DT röntgen, att min nacke var i mycket sämre skick än anat. Remiss till min"hemmamottagning" skickades efter konsultation av mitt "borta sjukhus" för något måste antagligen göras!

C tog ytterligare ett kliv in i vuxenvärlden...och det med besked...en fest med grabbarna och jag fick hämta honom på akutmottagningen! *ler* Jag gjorde också ett blixtbesök i EDS-världen, efter tre års frånvaro och deltog i en kontaktpersonsutbildning med nya styrelsen och gamla bekanta vilket var roligt och intressant.

Oktober: var Jeff-helg nummer två och lika fantastisk som den första! Dessa fristående helgkurser som är en prova-på-helg där man får smaka på flera av det spirituella mediumskapets discipliner. Det är så himla intressant och lärorikt även om det inte är helt lätt heller.
Det lockar fram många tankar och känslor från djupet av ens inre samtidigt som man lämnar sin comfort zone och får prova på, inse och får bekräftelse på att man klarar mer än man tror eller visste man kunde! *ler*

I oktober reste jag och C land och rike runt för att besöka olika familjer med sibirkatter och samtidigt testa min allergi. Ju fler kissar vi träffade på desto mer sugen blev vi! Tack vare min nya TRPS diagnos blev jag också beviljad peruker, då håravlossning är en av de vanligaste symptomen i den diagnosen. Det kändes skumt att börja med peruk och det dröjde ett bra tag innan jag tog det steget.

Ännu en fest i Ö-vik med Jeff, Akademin och Ö-vikseleverna blev det under oktober, vilket var ofantligt roligt då Jeff skulle premieras och uppmärksammas med ett pris för sitt omfattande och gedigna arbete här i Sverige.

November: innehöll också några EDS-uppdrag, smärtorna i axeln klev ytterligare en dimension då den började subluxera (hoppa ur läge) och det blev svårt att klä på och av mig själv. Novembers höjdpunkt var givetvis när C hämtade hem vår lilla sibirkisse S*Soulfollowers Ruby Heart.

Hon flyttade in hos oss 12 veckor gammal och blev C:s katt och han döpte henne till Zarya Nova efter en sibirisk spelkaraktär. Det blev en funkis katt i en funkisfamilj, för hon föddes med bara ett öga, det passade utmärkt tyckte jag!

Jag trodde aldrig jag skulle få uppleva att leva med pälsdjur och om någon sagt det för fem år sen hade absolut sagt att de var från vettet. Så vilken lycka det blev! *ler*

Visst kände jag efter extra noga de första dagarna och veckorna, efter tecken på allergisk reaktion. Men när inget hänt efter en dryg månad vågade jag nästan börja andas ut, Zarya verkade faktiskt vara en allergivänlig katt.

Jag har lidit mer av mina allergier än övriga funktionshindren och en högsta önskan har alltid varit ett pälsdjur, därför visste lyckan och glädjen inga gränser och Zarya blev snabbt husets drottning, denna sköna lilla varelse! *ler*

December: kom som vanligt med jul och nyår, en jul som vi firade med i Vantens by med bara mamma och mina mostrar eftersom resten av gänget firade med sina respektive partners familjer. Vi bilade dit och hade självklart Zarya med oss, bilresan var inte så rolig tyckte hon men däremot var vistelsen i mosters hus desto mer spännande.

Nyåret firade vi i hemmets lugna vrå tillsammans med bara M:s kompis J som gäst, riktigt lugnt och skönt faktiskt! Så där, nu avslutar jag denna summering innan 2019 står för dörren. Detta var mitt 2017, som kan sammanfattas i tre ord; Jeff Jones-helger, Sibirkatter och massvis med flyttbestyr!/Carro som hittat hem...

Klaga leder ingen vart!

Jag vet inte hur det är med er, men klagar ni mycket? På vädret, att det är för varmt, för kallt, för mycket snö, för lite snö. Eller kanske på chefen, din partner, dina ungar, grannar...Ni vet sånt där onödigt "dumklagande" som egentligen inte leder någon vart, utan bara stjäl energi av oss och dessutom sprider en unken grå sulfatdimma i omgivningen.

En ständig klagan kan vara ett tecken på att något är "fel" i själen, en rädsla för detta "fel"och ett hopp om att må bättre om "felet" inte fanns. Klagor (heter det så i plural?! *ler*) är oftast negativa, värderande och dömande och som vi sprider omkring oss. Så om jag klagar på M för att hans garderob ser ut som självaste orkanen Orvar, mår jag kanske lite bättre...

Möjligen för ett ögonblick, då ju M:s hjärnblödningsframkallande garderob tyder på att han är en slarvpelle! Medan jag, en ordningens mästarinna, kan sträcka på mig eftersom mina kläder ligger exemplariskt vikta och sorterade i kategorier. Linnen för sig, trosor för sig, nattkläder för sig...

Men mår jag verkligen överväldigande mycket bättre? I mitt inre och på lång sikt? Betyder M:s oförmåga att hålla ordning i sin garderob att han är en sämre person än mig? Kanske känns det bättre medan jag lägger in rena kläder i hans garderob, lycklig att mina kläder inte bor med hans! *ler*

Och sen då, när dörren stängs om garderobskatastrofen, hur mår jag då om jag är inne i en period av dåligt mående? Ja inte bättre i alla fall utan kanske till och med tvärtom!

För även om M:s garderob är en total ödeläggelse är inte det synonymt med att M är dålig som människa och jag.

Eventuellt får jag några minuters tillfredsställelse att jag är bättre på ordning än han men när den stunden passerat är det troligt att jag mår sämre igen.

Förutom att den här typen av klagan inte leder någon vart, "den som gungar gungstol kommer aldrig framåt", så förpestar den bara tillvaron för en själv och alla andra.

När vi klagar, värderar, dömer eller projicerar är det vårt ego som styr och vi skapar en falsk trygghet. Känner vi oss lite bättre än andra, kan det kanske kännas bättre för stunden. Men det är inte rätta vägen att hjälpa oss själv att bli hel.

För att bli hel måste vi sluta klaga och döma oss själva, först då får vi en möjlighet att förändra eftersom vi inte kommer vidare i vårt mående eller vår utveckling med den här typen av klagan.

Naturligtvis ska vi inte tillåta att andra trampar på oss på, vår integritet är viktig! Men jag tror att vi faktiskt mår lite bättre om vi kan "blunda" och bara låter saker passera utan att de får fäste i oss.

Det viktiga är att vi blir medvetna om när vi klagar, inte värderar, dömer eller slösar energi på tjafsklagande. Klarar vi det är det inte längre någon klagan som inte heller påverkar oss.

Min pappa brukade säga att jag, om någon, fick klaga med tanke på min situation men att jag, enligt honom, nog var den sista som faktiskt gjorde det.

Han ansåg att det var många med sämre anledningar som var snabbare än jag på att högljutt uttrycka sitt missnöje.

Nu gjorde jag ju inga större "fel" i min fars ögon men felfri är jag så klart inte även om jag verkligen hoppas att jag inte klagar ofta och ljudligt!

Så ni i min närhet, påminn mig om ni hör mig klaga för jag vill definitivt inte bli en klagolåt i andras öron! Det är ett så tråkigt sätt att låta på mot omgivningen, dessutom skär det illa i mina öron och suger min energi.

Även om jag sällan klagar på mitt liv eller min situation, så klagar även jag på smutsiga sockar och icke tömd diskmaskin. Men oftast brukar jag försöka lägga band på mig.

Förutom C & M, som får sig en skrapa ibland, undviker jag helst "tjafsklagandet". Inte för att jag inte vågar eller kan säga ifrån, kommer det något jag inte kan låta passera sätter jag självklart ner foten. Utan snarare för min egen skull! Jag vill inte förpesta luftutrymmet eller slösa energi på onödigt klagande. Dessutom leder det inte någonstans.

Så här har jag alltid tänkt även innan min andliga och spirituella utveckling men självklart blir jag ytterligare medveten av de kurser jag läser. Tur det! Trots all klokskap jag får till mig, finns det fortfarande en person jag är hård mot även om jag jobbar på det! Nämligen mig själv!

Ja, jag är mer uppmärksam och medveten hur jag behandlar mig själv idag. Jag är mycket snabbare och bättre på att skilja på vad mitt ego säger och vad som kommer från själen. Trots det är jag ändå snabb på att klaga, döma och bombardera mig själv med negativa värderingar.

Skillnaden är att jag idag tränar på att inte haka upp mig vid negativa tankar utan bara låter dem passera. Likt en hök "flyger jag över mina tankar" och studerar dem samtidigt som jag konstaterar: "jaha, där har vi en sån tanke, hoppsan där kom visst en klagan eller ett dömande, varför är vi så negativa nu då!" *ler*

Kanske dömer och beskyller vi andra för vårt mående och situation men när  vi dömer andra dömer vi även oss själv och slipper ansvara för val och beslut vi tar i livet. Kanske för att de gör för ont...

Med egots starka falska röst kränker vi oss själva, dömandet håller oss livstidsfångna medan det använder vår tid och kraft på att döma oss själv och andra.

Jag dömer sällan och aldrig andra för mitt mående eller min situation men absolut ALLTID mig själv, i alla lägen! Och nu vet jag varifrån jag fått den egenskap...av min mor!!

Även hon är hemsk på att döma sig själv, så hårt att jag idag såg att hon var under sulan när hon kom förbi. Jag trodde hon skulle rasa ihop av ett pyttelitet löjligt fel hon hade gjort och som hon sa, helt okej om andra tabbar sig men INTE hon! HON borde ha vetat bättre!

Mitt dömande är väldigt hårt och sker även om jag inte ens var närvarande när något hände! "Jag borde ha vetat...", "Jag borde ha kunnat räkna ut...", "Hur kunde jag glömma...", "Varför missade jag det och det..." 

Enligt mig (och min mor) är något sällan någon annans fel, utan oftast bara mitt. Allt från JFK och framåt brukar jag ta på mig och viker mig nästan direkt utan att bli bitter eller ta på mig offer- och martyrkoftan.

Det finns nästan inget jag inte kan döma mig för, om jag klantar mig, glömmer saker, babblar för mycket eller missar tiden pga min förbaskade tidsoptimism. Om jag nedvärderar mig själv, inte lyckas behandla mig själv enligt själens vilja eller släpper fram egot ofta.

Om jag är nyfiken eller frågvis eller inte har de kunskaper och svar jag tycker att jag borde ha. Att göra en tabbe på något sätt är väldigt skamligt för mig och är en anledning att jag lätt skuldbelägger och dömer mig själv.

Dömandet har alltid begränsat mig i min frihet och kanske är det därför jag stora delar av mitt liv känt mig fängslad och låst. Bara sökt i det yttre efter lyckan och en förändring, vilket inte räcker och inte är något jag vill.

När jag nu kommit en bit på väg, vill jag fortsätta att jobba på att sluta klaga, döma och nedvärdera mig. Kanske får min själ äntligen sin frihet...

Jag vill tydligt kunna skilja på sak och person - jag är inte mina val och beslut. Och jag vill förstå att jag är helt okej precis som jag är!

En av människans stora uppgifter är att förändra sig som människa så själen får plats att lysa och skina. Vilket vi gör genom att lämna vår känsla av litenhet.

Vi ska ha modet att blomma ut till den vackraste blomman vi kan tänka oss. Då visar vi utåt att vi gett vår själ plats att stråla. Vi ger också andra chansen att ta sitt ansvar och göra likadant. För sånt smittar av sig! *ler*

Jai på Love it använde, precis som jag känt livet men som han inte visste, fängelseliknelsen när han skulle förklara för mig varför vi inte blir lyckliga eller tillfreds i vårt liv av att bara söka eller förändra i vårt yttre. Han sa:

"Tänk att du är i fängelse, du har inte många saker och får inte in några nya. Det enda du kan göra för att få något nytt eller i bästa fall bli lyckligare, är att möblera om eller flytta dina saker för att få en förändring. Så ser livet och lyckan ut om den är byggd på materiella och förgängliga saker, vilket är det mesta. Inte ens vår personlighet tar vi med oss." 

Så att bara förändra i det yttre räcker inte, det ger ingen bestående utveckling även om det också kan behövs (dåliga relationer, fel jobb, instängd situation). Nej, för att få en utveckling och mående som är beständigt måste vi lämna det yttre bakom oss.

Och i stället kliva in i oss själva för att få insikt och bli medvetande om hur vi agerar och reagerar mot oss själva och andra. I boken "En kurs i Mirakler - på lätt sätt" står det: "Ingen kan släppa in den yttre världen i mörker och samtidigt behålla sitt eget inre ljus."

En förändring börjar alltid med att man tar det första steget. Vilket jag redan gjort, så nu fortsätter jag att säga JA till mig själv!

Fortsätta visa att min själ får lysa oavsett vilka inre- och yttre motstånd jag stöter på längs vägen och bara i mitt inre finns problemen, lösningarna och svaren.

Om någon ogillar att jag ser min storhet, tillåter mig växa och ger mig själv frihet? Säg i så fall till, så jobbar vi på att förändra relationen. För alla vill vi väl bli sedd för den vi egentligen är?!

Att säga JA till mig själv är även ett JA till andra utan att vi för den skull blir en "peoplepleaser". För varken min eller någon annans främsta uppgift är att tillfredsställa andras behov före våra egna.

Nej, jag vill leva i sanning med mig själv och ha en sund kommunikation med mig själv för att göra det jag vill göra och vara den jag är fullt ut. Min tid är NU och mina behov går först! *ler*

Ni kanske undrar hur det gick med M:s katastrofplats...Jo utan att klaga "blundade" jag och tog, när jag inte stod ut längre, mitt pick och pack och flyttade in i garderoben bredvid. Mycket lugnt och skönt för mina nerver!

Visst, några stör sig fortfarande på garderobsorkanen Orvar men kommenterar de katastrofområdet, rycker jag på axlarna och tänker: "vill han ha det så, måste han få ha det så". Men inombords ler jag, för jag vet ju att jag är bäst på att ha ordning i garderoberna! *ler*/Carro, ordningens mästarinna...(bilderna är från Love it, googlade och privata

Njuter av livets goda

Nu har det varit lite tyst från mig igen, det beror på flera saker. Först och främst att jag, som vanligt, rivstartat på alla cylindrar med aktiviteter, kurser och en massa annat och att jag därför försöker få till någon slags planering och ordning för min höst. Vilket inte är lätt, när man är en tidsoptimistisk gummigumma! *ler*

Den andra orsaken till att jag kom ur fas med skrivandet, är att familjen utökats med ytterligare en familjemedlem. Nämligen lilla söta kattfröken Luxie, som precis som "storasyster" och kusinen Zarya är av rasen Sibirisk katt.

En ras som ska vara "allergivänlig" då den producerar mindre av det proteinet i saliven som allergiker reagerar för. Rasen har bara funnits i Sverige sen år 2000.

Historien kring hur de kom in i mitt/vårt liv har jag inte berättat, för nog är det fantastiskt att jag med mina allergier och astma idag har de pälsdjuren jag längtat efter hela livet!

Jag är så lycklig och tacksam att mitt liv kunnat berikas med deras existens! Att få se dem, prata med dem, kramas, kelas, ha dem i sängen och tjollra med dem förgyller mitt liv flera gånger om, att ha djur är en fantastisk rikedom!

Hade någon sagt för 1,5 år sedan att jag skulle hitta en "allergivänlig" katt och att jag inom en snart framtid skulle leva med två katter av den rasen, hade jag trott att de blivit alldeles vansinniga. För det första har jag aldrig trott på "allergivänliga" hundar eller katter och sen är de ju inte direkt gratis heller.

Första mötet med rasen var förra våren när jag pratade med grannen, som är pälsdjursallergiker men som köpt en Sibirhanne och allt fungerade perfekt för dem. Vår familj hade vid den tidpunkten blivit med fyra råtthannar.

Min homeopat hade konstaterat att jag tålde råttor så jag botade min "råttskräck" på fem minuter genom att få hålla de fem veckor gamla råttbebisarna och sen följde de med hem och allt gick som smort. Med det i minnet blev jag ivrigare än ivrigast att besöka denna manliga skönhet på andra sidan väggen!

Besöket hos grannen avlöpte utan några tecken som helst på allergi, men så var det med våra råttkillar också! Aldrig känt ett smack av dem.

Så där väcktes hoppet att jag...kanske, kanske...en dag...också kunde ha kisse. Ungefär då dök Zarya upp i mitt Facebookflöde, jag föll pladask och blev blixtförälskad! *ler med hjärtan i ögonen*

Jag kontaktade uppfödaren och frågade om denna speciella kisse, för hon är nämligen född med bara ett öga. En "funkiskatt" i en "funkisfamilj", det kunde ju inte bli mer rätt!

Hon hörde hemma hos oss, det kände jag direkt när min blick mötte hennes i hennes enda öga på en bild på FB. Jag var såld, henne skulle vi bara ha - hon och ingen annan!

Jag började undersökte om det verkligen stämde att jag kunde tåla ett pälsdjur. C och jag bilade runt i vårt närområde för att träffa fler individer av rasen, då jag läst till mig att allergivänligheten kan variera från katt till katt.

Sammanlagt träffade vi fem sibirer, tog örngott med mig som de fick rulla på och som jag sen hade i sängen. Plus att jag tog päls till min homeopat som hon testade i apparaten och precis som med råttorna fanns det inte en tillstymmelse till allergi.

Så efter en bra stunds funderande och en B- och C-plan i fickan, slog vi till och köpte henne. C flög till Stockholm och hämtade henne i slutet av november förra året.

Ni kan ju bara tänka er mitt fåniga flin och tårfyllda ögon när ett litet ullknyte på 12 veckor klev ur väskan och pep svagt.

Jag tror jag var den lyckligaste människan på jorden den stunden, en av mina högsta önskningar hade slagit in!

Men visst var jag orolig, nervös, rädd...för vad skulle vi göra om jag skulle reagera...Det skulle inte bli lätt, det insåg jag bums. Frågan var om jag överhuvudtaget hade kunnat lämna bort henne igen. Tror inte det! Jag hade nog valt att ta mediciner i stället.

Det gick ett dygn...inget hände, det gick två dygn...inget hände...

Å visst kände jag efter lite extra, precis som jag gjort när råttorna var ny. Hade jag ändå inte lite tungt med andningen, var jag inte lite snuvig trots allt, kliade det inte ovanligt mycket i ögonen...

När inget hänt, efter drygt en månad vågade jag börja  andas ut. Till min stora förvåning verkade det fungera med allergivänlig katt och mig. Lyckan var total!

Zarya blev snabbt familjens och husets medelpunkt, självklart skulle prinsessan ha allt och lite till av det bästa. Mer ompysslad kisse får man leta efter! *ler* Hon var (och är) överallt, som alla våra djur varit, och allt kretsade kring "lillan".

Hon är en otroligt vacker och ståtlig kisse på fyra kg, som ibland påminner om en varg. Pälsen är tjock, fluffig och i flera lager.

Hon är trefärgad i vitt, grått och rött och svansen är stor som en yvig plym.

Sibirerna är stora kissar, en av de största raserna tror jag, så man får mycket katt för pengarna!

Det är också en mycket personlig ras med många roliga egenskaper. De är lojala med sin familj och vill alltid vara med, så det är nästan mer som att ha en liten hund fast i kattkropp!

De är roliga, sociala, nyfikna, äventyrliga och lättlärda, att apportera är ingen sak för dem. Det finns dock ETT problem med den här rasen. Den är beroendeframkallande, har man en vill man oftast ha fler! *ler*

Tyvärr var vi lite för lata på att leka och busa så mycket som Zarya ville och behövde. Jag önskar verkligen att vi haft henne när C var liten, de hade varit perfekta för varandra!

När vi sen märkte att Zarya verkade lite "låg & deppig" var vi inte sen att agera och katt nummer två var ganska snart ett faktum. Det gick så snabbt att M knappt hann med innan jag åter skickade C med flyg till Stockholm för att hämta vår nya "bebbe"!

Luxie dök också upp i mitt FB flöde, även hon med små funktionshinder men i rörelseapparaten. Något vi inte märker av så mycket idag. Det enda som avviker

är att hon skuttar som en kanin när hon har bråttom. *ler*

Att uppfödaren kallade henne för Mini, då hon var minst bland kullsyskon, var det som avgjorde saken.

Jag såg det som ett tecken! Heter man Mini måste man bara bo hos oss, så måste det vara menat!

Fast för oss finns det bara en Mini i hela världen, våran älskade fina lilla skäggis ödla som blev 10 år och tre månader och som vandrade över Regnbågsbron i oktober 2016. Så älskad och så saknad!

Så här heter lilla loppan alltså Luxie och precis som Zarya är det C som döpt dem efter spelkaraktärer i hans dataspel, även om de heter något annat i stamtavlorna.

Luxie är en otroligt charmig krabat som får alla att smälta. Även hon trefärgad men i vitt, beige och lite rött. Hon är idag 18 veckor och väger 1,6 kg.

Hon är väldigt livlig, äventyrlig, nyfiken, framåt, social och allt nytt ska utforskas och undersökas precis som en tvåbent 2-åring. Men framför allt är hon "mammas kisse" lika mycket som Zarya är C:s.

Det är nästan som att ha bebis på nytt, hon är överallt på en och samma gång. Ska smaka på allt, välter dricksglas, busar, hoppar, blir rädd för konstiga ljud och somnar mitt i leken.

Men det bästa av allt är nog att hon oftast sover oftast på min arm på nätterna. Gissa om jag är i sjunde himlen! *ler med hjärtan i ögonen*

Så fantastiskt att en av mina största önskningar i livet har slagit in, jag har fortfarande nästan svårt att tro på att det är på riktigt!

På snart tre veckor har hon lyckats sno åt sig en stor bit av mitt hjärta! Nästan överallt där jag är, är hon.

Och medan jag skriver den här texten snusar hon sött mellan skärmen och tangentbordet.

Zarya har haft det lite tuffare att ta in den lilla marodören. Mig har hon totalt ignorerat i fyra veckor och bara fräst när jag försökt klappa henne.

För nog har hon räknat ut att det var min idé att ta in den där ungen i huset! Om hennes bittra öga hade kunnat tala hade det definitivt sagt "lämna genast tillbaka HENNE nu, hon ska INTE bo här med oss"!

Till en början var det bara morr, fräs, rest ragg och kom inte nära blickar när tjejerna närmade sig varandra. Men ju fler dagar som gått desto bättre fungerat allt bättre.

Nu kan de busa, leka jaga, skrämmas (underbart och kul att iaktta, behövs ingen TV!) och ibland t.o.m "boppa" varandra på nosen men då hoppar båda högt och ser ut som "nu kom du minsann för nära"!

Men då var lyckan också stor i söndags när Zarya äntligen hoppade upp i min säng och lät mig smeka och kela med henne en stund.

Zarya är inte lika kelig som Luxie, så det blir inte länge men absolut på Zaryas kärleksfulla vis. Så nu hoppas jag det vänder, att vi börjar vara på rätt väg och kanske har hon förlåtit mig. *ler*

Mina teorier kring att jag plötsligt kan ha pälsdjur är många. Först främst tror jag förstås att alla mina homeopatbehandlingar har gett resultat.

Att man tog mina groteska halsmandlar för två år sedan har gjort att jag haft minimalt med infektioner sen dess...ingen alls tror jag faktiskt om jag tänker efter.

Att vi lämnade "lilla huset på stora berget" som faktiskt var ett fyskbygge och flyttade till mitt föräldrahem, som min kära far ritat och byggt, har också påverkat vår hälsa.

Han använde bara bra och allergivänligt byggmaterial och det finns inget fukt i huset, trots att det har källarvåning. Detta har gjort att vi alla tre mår bättre och Nezerilförbrukningen har minst halverats.

Jag tror också att immunförsvaret fick öva lite på både ödlorna och råttorna. Ödlorna hade visserligen ingen päls men oftast är det ju proteinet i saliven man reagerar för och vem vet vad de har i salivet. Plus att jag ju plockade bajs och städade terrarium/burar med jämna mellanrum.

Helt allergifri är jag ju inte heller. Stora brukshundar reagerar jag fortfarande för, slickar de på mig bluppar det upp prickar direkt. Men många djur klarar jag faktiskt bättre i dag, vilket jag så klart är så tacksam över.

Nu reagerar jag kanske mer på födoämnen, olika material som ex. plaster och oäkta smycken, stress, vissa blommor som t.ex. julstjärnan, solrosen och påskliljorna. 

Men de är ju lättare att undvika och låta bli att utsätta mig för än djur. Och framför allt behöver jag ju inte äta dem! *ler*

I övrigt på hälsofronten har jag haft 2,5 riktigt bra år, där jag fått vara förhållandevis operationsfri och i stället kunna ägna mig åt personlig utveckling, spiritualitet, andlighet och mycket annat.

Vilket jag också är så tacksam över! Med färre operationer, infektioner och liggperioder har kroppen fått en chans att återhämta sig och det förvånansvärt bra.

Så nu när jag uppgraderade till Carro version 5.0 känner jag mig nöjd, "frisk" och tillfreds med livet, mycket piggare som 50-åring än jag var som 40-åring. Sen vet jag att det kommer att komma tuffare tider igen. 

Ser dem redan i horisonten men försöker blunda in i det längsta. Vill inte, vill inte VILL INTE DIT IGEN! Jag vill fortsätta att få må så här bra, leva ett så här roligt liv och bara njuta av allt jag är med om och upplever.

Det är inget nytt eller som jag inte vetat om men läskigt och något jag skjuter framför mig. Men nacken är i dåligt skick och med den kan det bli tal om åtminstone två operationer, en ställäggning mellan C7 och C8 och sen en högre upp mot huvudet, C0-C1. 

Men hur läget egentligen är får en ny MR och DT röntgen avvisa. Sen har jag opererat min högra axel i påskas och har ännu en axel att fixa till, när det blir vet jag inte.

De tog lite stryk av åren när jag hängde på dem då benen inte fungerade.

Men som sagt var, jag tänker inte så mycket på mina diagnoser längre. På något vis har de, smärtorna och tröttheten satt sig hos mig och blivit en del av mig. 

Visst är det tungt och jobbigt vissa dagar, och som sagt nackoperationer är inget jag önskar, men nu låter jag det inte få ta så stor del av mitt liv och min energi. Allt får inte kretsa runt det sjuka och därför är jag inte lika aktiv i varken föreningslivet eller med föreläsandet.

Utan nu är nu och där är var jag försöker hålla mig! Inte leva bakåt eller framåt...bara vara i nuet och suga i mig allt det goda livet kan ge mig! Och det är mycket, vill jag lova...bara man stannar upp, höjer blicken och tillåter sig att se och ta till sig det!

Jag vägrar att ägna mer tid åt sjukdomar, även om de självklart finns där och är en del av mig. Men jag har fått nog av det och det har redan fått ta så mycket av mig och mitt liv. Så, NEJ, enough is enough...åtminstone just nu! *ler*/Carro...tillfreds med livet...(Bilderna är privata och googlade)