Du skall inga andra Gudar hava jämte mig!

Religion som ämne är spännande och intressant men jag har aldrig känt mig hemma i tron. Visst jag gick söndagsskola, är konfirmerad och extraknäckt som söndagsskolefröken när jag var 16. Under min uppväxt önskade jag, många gånger, att jag haft en tro att luta mig mot i svåra stunder. Och intresset för prästyrket väcktes som ung vuxen.

Arbetsuppgifterna kändes spännande och bland annat att jobba som själavårdare och möta människor i sorg och kris verkade intressant. Varje gång jag mötte min fina konfirmationspräst, som dessutom var min chef när jag var söndagskolefröken, sa hon att jag skulle studera till präst. Hon menade att jag hade rätta handlaget och att socinomyrket bara var en halvdan kompromiss! *ler*

Jobbet ville jag alltså ha, även om jag aldrig haft någon tro. En tro har känts så avlägset och jag har till och med långt upp i åren haft en "Guds-allergi" och nästan fått prickar bara av att höra ordet Gud! Varför det blev så vet jag inte men en anledning kan vara de präster med domedagspredikningar, jag träffade i min barndoms Tornedalen.

I Tornedalen var Laestadianismen stark och en syster till min mormor brukade läsa svavelosande predikningar ur bibeln med garantier om helvetet.

Det hölls bönemöten runt om i gårdarna när jag var barn. Också hemma hos mormor även om inte hon direkt var troende utan mer tyckte det var ett bra tillfälle att duka upp till fika och umgänge.

Min morders val av kvällslektyr och senare i vuxen ålder, Jehovas vittnes ofrivilliga inblandning i mitt liv, (som jag fick på köpet när jag valde livspartner) har ju inte heller precis gjort det bättre.

Min mor trodde nog hon var en extra bra moder med tanke på den goda litteraturen hon valde till sitt barn, nämligen Barnens bibel eller HC Anderssons sagor.

Dessa varierade hon mellan när jag skulle sova och ingen av dem godkänner jag som lämplig kvällslektyr för god sömn.

Ganska hemska historier faktiskt. *ler* Än i dag ogillar jag paddor och kanske beror det på sagan om Prinsessan som tvingades gifta sig med grodkungen.

Ganska nyligen träffade jag pappas rara begravningspräst och vi kom att prata om mina känslor. Innan vi skildes gav hon mig en nyupplaga av Barnens bibel.

Det tog mig lååång tid att överbrygga det oförklarliga motståndet jag kände när jag såg bibeln. Samtidigt var jag nyfiken och ville läsa i den. Konstigt nog fick jag ångest och en klump i magen bara av att se den.

Bara tanken på Gud har alltså gjort mig rädd och gett mig ångest, vilket är knepigt, det borde ju vara precis tvärtom. Som liten fick jag höra att Gud hjälpte alla barnen men jag kände det inte så. Mig hjälpte han då inte ansåg jag, jag blev ju ändå lämnad ensam. Gud var för andra men inte för mig.

Jag tror jag kände mig sviken av Gud, tillsammans med samhället och tiden. Redan från början fick jag praktisera "ensam är stark" metoden på sjukhuset och försöka "överleva" för att ändå bli någorlunda vettig.

Visst, mina föräldrar fanns hos mig så fort de bara fick, så därför tror jag att jag redan då saknade och längtade efter något större som kunde beskydda mig.

Därmed tappade jag barnatron eller kanske hade jag aldrig någon tro eftersom jag är uppvuxen i en familj där man inte tror på något annat än sig själv.

I tonåren ansågs man dessutom som lite töntig och avvikande om man var kristen, vilket jag absolut inte ville vara för jag var ju redan avvikande med tanke på min situation.

Kanske vågade jag inte tro på Gud av rädsla för att bli sviken igen, att också Gud skulle lämna mig i sticket.

Därför varken litade eller trodde jag på någon annan än mig själv, visst ganska ensamt kan det bli. Men jag varken lämnar eller sviker mig själv! *ler*

Inte blev min relation med Gud bättre när jag senare i livet träffade en nydöpt medlem i M:s familj och Jehovas vittnen blev gäst i mitt hus. Jag led alla h**tes kval varje gång det mässades hos oss. Jag fick ångest, något som säkert tolkades som mottaglig eftersom jag dränktes av deras skrifter.

Moment 22...ångest gav skrifter...som gav mer ångest...som gav mer skrifter...Att ha vittnena så nära inpå triggade min gamla Guds-allergi och eksemet var ett faktum! *ler* Jag hade sån avsmak för att bli indragen i en församling, knappt jag litade på mig själv ens av rädsla att inte kunna stå emot utan bli hjärntvättad och omvänd.

Tillsammans med min Guds-allergi har jag också släpat på en inre rastlöshet, oro, katastrofångest och djupa funderingar kring livets mening som tankar på min sanna uppgift, vad som händer i efterlivet och andra existentiella frågor.

Frågor jag tidigt började söka svar på. Jag har alltid jagat meningen med livet, ett högre syfte och anledningen till varför vi finns!

Tunga tankar som kanske i stället hade varit lättare att hantera med en stabil Gudstro.

På mellanstadiet mådde ju C inte så bra vilket var när jag mer eller mindre var sängliggande efter mina stora operationer.

Han hade ofta panikångest, generell ångest och livsfrågorna var gigantiska även hos honom också. Sådan mor sådan son. *ler*

Hans största rädsla var, är fortfarande, döden och man fick inte ens bokstavera till ordet. Han ältade vad som händer i efterlivet, var vi hamnar, om vi kommer ses när vi är döda och en massa annat.

M och jag turades om att varva allt från religion, andlighet till naturkunskap och ateistiska förklaringsmodeller för att få gossen lugn. Men inget fungerade, det var stört omöjligt!

Hur mycket vi än ventilerade och resonerade, var han i perioder tröstlös. Och inte blev det bättre när jag inte kunde ljuga på hans desperata fråga om vi trodde på Gud.

Något han önskade eftersom han ville att både jag och hans far skulle komma till himlen för att kunna återförenas med honom i efterlivet.

Dessvärre svarade jag ju sanningsenligt och då blev han, om möjligt, än mer förtvivlad. Totalt hopplösa föräldrar! *ler*

Men idag skulle jag vilja dra tillbaka tiden, för idag skulle jag vilja ge honom andra svar på hans frågor. Dels för att det kanske skulle bespara honom lidande och dels för att mina ögon har öppnats och jag har fått helt nya svar. Svar jag saknat och letat hela livet!

Som så ofta när det gäller mig, är jag splittrad och tudelad även på detta. En sida tycker si och den andra så, ena är extrovert och andra introvert, en positiv och en negativ.

Nästan som om jag vore två personer i en. Vilket kallas dissociation i psykologin, något vi berörde innan vi avslutade terapin sist.

Tillsammans med min katastrofångest har jag också varit intresserad och tjusats av allt mystiskt, okänt och oförklarligt även om jag också varit fruktansvärt mörkrädd.

Redan för länge sen har jag velat gå och spå mig men vågat. Inte förrän 2014 på min första NÄRA-kryssning träffade jag mitt första medium.

Intresset för det spirituella, andliga, mediumskap, astrologi och mycket annat i ämnet har också följt mig sen länge!

Redan som ung satt jag i vår första gemensamma lägenhets klädförråd med kartor, astrologiböcker och diagram för att på egen hand försöka snickra ihop och tolka horoskop på familjemedlemmarna.

Det är också länge nu som jag blandat den "vanliga" sjukvården med den alternativa och komplementära, då jag anser att allt är värt att prövas.

Jag anser inte att något är mer rätt eller fungerar bättre än något annat. Jag kan bara inte utesluta och strunta i det som kanske kan hjälpa mig, bara för att traditionen, forskningen eller något annat säger att det inte fungerar.

Nej, allt måste prövas i mitt livsraster. Och se, tack vare att jag är öppen och prövar alla metoder bor våra underbara kattfröknar och råttkillar med oss idag! Min livsfilosofi är att blanda och ge, liksom plocka russinen ur kakan och ta det gottaste av det gottaste!/Carro på livets stig...(bilder från Pixabay & Wallpaperplay)

Du tror väl inte på spöken va?!

Visst är det ganska konstigt, nu när jag har mycket att göra, många järn i elden...ja då orkar och hinner jag även med att ganska kontinuerligt uppdatera och förnya här på bloggen. Vet inte om ni märkt det men med jämna mellanrum kommer det upp lite nytt här och där, så kolla även på kanterna ni kan hitta något spännande.

Under all den tid som gått, när jag egentligen borde ha haft massor av tid med bloggen har jag inte fått skrivet en rad! *ler* Dels har det ju inte hänt så mycket, känns bara som jag snurrat i "hamsterhjulet". Men dels är det nog också som man brukar säga, att ju mer tid man har desto mindre får man gjort! *ler*

Som sagt, jag har mycket på gång och har ju redan skrivit lite om de två brevkurserna jag läser på webben hos Love it i Skåne. Båda kurserna har en grund i andlig utveckling men de är så givande, omvälvande och intressanta att jag tycker de borde tillhöra allmänbildningen.

Man behöver inte vara andligt intresserad utan de fungerar även bra för alla som är intresserad av personlig utveckling.

Jag tänkte börja skriva om skillnaden att vara religiös eller andlig och fortsätta i nästa inlägg. Förutom brevkurserna, är jag engagerad i The Academy of Excellence.

Därför har jag turen att lära känna och bli vän med Jeff Jones som bland annat är känd som spirituell healer och medium.

Han har berättat mycket om hur det är i Wales och Storbritannien när det gäller andlighet och spirituell verksamhet och givetvis har man kommit mycket längre där än här.

Utbildar du dig till spirituell healer eller spirituellt medium får du, om du sköter dig *ler*, en licens som säger att du får arbeta med dina kunskaper inom vården, fängelsevården, socialvården etc.

Så Jeff har 46 års erfarenhet från sitt arbete och är van att jobba sida vid sida med sjukvården och andra instanser bland mycket annat. Han får även förrätta borgerliga vigslar, dop och begravningar utan att för den skull vara kristen eller gå i den kristna kyrkan.

Spiritualism anses som en religion med egna "kyrkor" och med ministrar som håller gudstjänster eller demonstrationer (storseanser). Man ger ger även privata sittningar där enskilda med hjälp av ett medium få kontakt med andevärlden, kurser, cirklar inom olika genrer av mediumskapet, healing med mera.

I England finns även Arthur Findley College som utbildar inom healing och mediumskap.

Spiritualismen är inte emot någon annan religion och ser Buddha, Mohammed, Moses och Jesus som de stora lärare de var. Man pratar om de sju grundprinciperna vilka bland andra trycker på syskonskap mellan alla människor (text, Sveriges Spiritualistiska kyrka).

Andra grundprinciper är att anden är odödlig och att vägen fram är öppen för alla. Innebörden av orden Sanning, Rättvisa och Medkänsla är viktiga.

När man förstår det samt att även genom att hjälpa andra når man högre utveckling (text, Sveriges Spiritualistiska kyrka).

Den spiritualistiska filosofin anser att livet inte upphör i och med den fysiska döden och att den är evig (text, Sveriges Spiritualistiska kyrka).

Det är på seanserna de ger belägg och bevisar detta. Och de aktiva inom spiritualismen vill hjälpa andra så fler får uppleva det de gör (text, Sveriges Spiritualistiska kyrka).

Religion, menar de, bygger på andras upplevelser och andlighet på egna upplevelser (text, Sveriges Spiritualistiska kyrka).

Alla är välkomna till en spiritualistisk kyrka oavsett hudfärg, tro eller politisk åsikt (text, Sveriges Spiritualistiska kyrka).

Energier kan inte förstöras, bara ändra form. Detta gäller även anden, vilket vi är med en fysisk kropp. När vi dör är det bara en förändring av livet, vi lämnar vår fysiska kropp som bryts ner och anden lever vidare i en ny miljö (Andevärlden) (text, Sveriges Spiritualistiska kyrka).

När vi dör förstörs inte kärleks- och vänskapsbanden mellan oss på jorden och de i andevärlden. Därför är det naturligt (kanske inte för alla än så länge) att de besöker oss för att hjälpa sina nära och kära (text, Sveriges Spiritualistiska kyrka).

Den fria viljan och vår förmåga att skilja på rätt och fel har vi ju medan vi lever, det gör oss ansvariga för våra tankar och handlingar.

Gör vi något tokigt och galet medan vi lever är det något vi själv måste gottgöra (text, Sveriges Spiritualistiska kyrka).

Hinner vi inte göra det under vår levnad, får man göra ett försök att rätta till felaktigheter efter att kroppen har dött för det ansvaret kommer vi inte undan (text hämtat från Sveriges Spiritualistiska kyrka).

Det är inte Gud som är domare och dömer, utan det gör vi eftersom det är vi själv som är vår domare.

Efter döden behåller anden personlighet och karaktärdrags, för att vi när rätt tillfälle ges, försöker komma tillbaka och gottgöra felaktigheter (text hämtat från Sveriges Spiritualistiska kyrka).

Vilket är vad som händer på en seans, under de bästa förutsättningarna med riktigt positiva och uppbyggda energier och förväntningar.

Med hjälp av ett medium bevisar publiken och andevärlden tillsammans och ger belägg för att vi verkligen överlever döden. Det är vad som skiljer religion från Spiritualism (text, Sveriges Spiritualistiska kyrka).

Så har vi den radikala motsatsen, vilket enligt många medium kan ligga oss i fatet i Sverige och som kan ta lång tid att jobba bort. Då tänker jag t.ex. på Jantelagen och Luther.

Men också på vår starka tro på vetenskaplig forskning. Att allt ska bevisas och prövas intill tidens ände, innan det får kallas beprövad vetenskap.

Ovanpå det en massa, flowerpower, newage, mambojambo, hokus pokus och annat humbug som kokats ihop till en salig soppa. En soppa som gjort att vi tappat tilltron, tilliten och kunskapen om andevärlden.

Detta skrattas och viftas bort med "jag tror inte på sånt där tjafs eller att man blir frisk av att bara hålla händerna på varandra", även om sakernas ordning äntligen börjar förändras.

En av många anledningar, att allt ska överbevisas och faktaspäckas med både hängslen och livrem, kan vara den man som någon gång under historien reste landet runt och förlöjligade spiritualismen.

Han lurade folket att antingen han eller någon annan var där från andevärlden genom att vifta med en dockarm bakom ett skynke. Självklart sabbade detta spiritualismens trovärdighet på den tiden.

När det så vände på detta område, skenade det rejält med allt möjligt konstigt man bara kan tänka sig; kristallkulor, stenar, änglar, kortlekar, pendlar och mer där till. Och ibland kan man fundera hur och om stenar, pendlar eller kort verkligen kan sia om ens framtid...

Fast å andra sidan är det inte så fel att använda verktyg, särskilt inte om man tränar upp sin intuition. Använder man redskap jobbar man främst med att avläsa en persons aura och energi och kan på så sätt tala om vad personen har eller kommer vara med om.

Då kallas man inte för medium utan för, det som engelskan kallar, "psychic" vilket saknar motsvarighet i svenskan. Som jag har fått lära mig föds vi alla mediala och behåller det en bit upp i åren (kanske är barnens låtsaskompisar inga låtsaskompisar...), innan "fönstret" stängs.

När så sker sluter och stänger sig många för sin andlighet och s.k. "övernaturliga ting". Kanske för att det fortfarande anses flummigt och svamligt med ett andligt sökande. "Inte tror du väl på spöken va?!"

Väljer man att öppna sig för andlighet i vuxen ålder, finns det en mängd kurser och utbildningar man kan gå och varje medium i branschen har sitt sätt att jobba och lära ut på. Med andra ord, svårt säga vem som är bästa förebilden.

Men det är väl som med allt annat, tycke och smak. antar jag. Jag vet då i alla fall att jag har hittat "hem" och valt några mina förebilder, lärare och mentorer! *ler*

Även om alla som utbildar sig inom andlighet och mediumskap är andliga, kommer absolut inte alla jobba som medium. Vilket man ju inte behöver, det räcker gott att gå intressanta kurser.

Mycket finns att utforska inom mediumskapets grenar; det spirituella mediumskapet och det fysiska och många olika spännande discipliner som t.ex. transmedium, automatisk skrift och filosofiska tal med mera

Vilket är en del, det ryms ännu mer i ämnet andlighet, spiritualism och personlig utveckling, ex. healing, astrologi, drömtydning, och filosofiska kurser som leder en in på djupet bara för att nämna några. En outsinlig källa jag bara gläntat på och inte än djupdykt i!

Så inte behöver jag oroa mig för att vara sysslolös eller fullärd! *ler*

Ni ser, andlighet och spiritualism är verkligen något helt annat och mer djuplodande än det "glassiga" man ser på TV:s eller olika andlighetsmässor!

Enligt mig är det vi ser där, "bara" för nybörjare och skummet på ytan! Det är när man trängt sig genom skummet man når den riktiga substansen i ämnet! *ler*

Det är bra och viktigt att synen på andlighet och mediumskap äntligen börjar förändras. Nu är inte ovanligt att folk säger att de regelbundet går till ett medium, på meditation, seans eller healing.

Även inom vården börjar det äntligen röra på sig och man öppnar upp för alternativa behandlingsformer som t.ex. healing, kanske inte så många än men Sahlgrenska känner jag till. Och när snöbollen väl är i rullning, blir det fort en lavin! *ler*

Ingen ska behöva känna sig udda, flummig eller knepig" och det borde vara lika accepterat med andligt sökande och ett spiritualistiska intresse som vilket annat intresse.

Hoppsan! Dags att krypa i säng! Fortsättning följer, då om hur jag hamnade här...eller så inte, kan bli något helt annat men den som lever får se!/Carro...utforskaren...(googlade och lånade bilder)                                                                                                              

Årskrönika 2017

Det knöliga med att inte ha skrivit på ett bra tag är att det finns så många områden jag halkat efter på och som jag faktiskt vill uppdatera, men en del måste jag helt enkelt hoppa över eftersom jag börjar bli gammal och minnet börjar svikta! *ler*

Ni som har hängt med mig i alla dessa år vet att jag brukar göra en årskrönika vid varje nyår, vilket jag inte gjorde för 2017 och snart är vi framme vid nästa årskrönika. Årskrönikorna har visat sig vara väldigt användbara både för mig och i diskussionen med andra plus att jag på så sätt håller min nutidshistoria uppdaterad.

Den vill jag inte vara utan den här gången heller, passar inte med mitt ordningssinne att 2017 fattas. Men eftersom en hel del har trillat i glömska kommer den nog bli ganska kortfattad den här gången! *ler*

Januari: försvann i en dimma av trötthet, feber, förkylning och telefonjoursonsdagar på Röda Korset.

Sen förstås närhet, omvårdnad och kärlek till råttorna Pepsi och Popcorn som flyttade in till oss i september 2016.

Februari: innehöll många läkarbesök för mig, Calle och råttorna som fick både penicillin och smärtstillande för deras andningsproblem.

Det största och mest livsomvälvande var förstås att det sjungande mediet från Wales, Jeff Jones och The Academy of Excellence, kom första gången. Jag och vännen A träffade Jeff på Mirakelmässan i Umeå där vi bestämde att han skulle komma hit och vi fick ansvaret att arrangera kurshelgen.

Kan säga att inget blev sig likt efter den helgen, han vände bokstavligen upp och ner på hela mig och min världsbild! Men den största känslan var ändå att ÄNTLIGEN kommit "hem" och jag visste genast vad jag ville ha mer av! *ler* Men det berättar jag mer om en annan dag!

Mars: ägnades åt att starta upp vår meditationsgrupp som vi fortfarande har i gång i väntan på att Jeffs utbildningar ska starta, eftersom meditation är en av de viktigaste redskapen till spirituellt mediumskap.

Andra stora händelsen i mars var att vi hämtade två råttkillar till, Chips och Dipp, och fredagsmysgänget var fullbordat! Den här månaden började vi också att prata om att flytta till mammas hus.

April: använde vi till att kontakta mäklare, värdera hus och springa på lägenhetsvisningar till mamma.

Maj: fortsatte vi att springa på visningar och värdera hus. A och jag stod också på mässa och marknadsförde The Academy of Excellence och Jeff Jones. Höjdpunkten den här månaden var att vi vann budgivningen på mammas lägenhet, den hon verkligen ville ha! Och sen blev det fullt ös i firman AB Lundqvists flytt och bytt! *ler*

Höjdpunkt nummer två, verkligen en wohoo-känsla var att jag fick klart att jag till 99% tål Sibirisk katt! Glädjen stod högt i tak!

Juni: gick åt till bank- och mäklarärenden, besiktningar av hus, visning av lilla huset på berget och målning och tapetsering av mammas lägenhet. Det som avvek från schemat var att jag och mina gymnasietjejer firade att det var 30 år sedan vi tog studenten på ett av stadens hotell.

C skrev in sig på CS-mottagningen för att få hjälp med sin ADD och grabbarna drog till Bråvallafestivalen så fort M fick semester och innan flyttkarusellen drog igång.

Juli: blev månaden då vi sov sista natten i "lilla huset på berget" och första på "Villa Våris". En märklig känsla att flytta "hem" igen efter 30 år borta...

Det mesta av månaden och M:s semester gick åt till att flytta mamma till hennes lägga, tömma hennes hus på 46 år gammalt bråte och flytta oss vårt bråte från lilla huset på berget.

Det roligaste under juli var att jag hade besök av flera av mina gamla barndomsvänner, ett mycket kärt och uppskattat avbrott i alla flyttbestyr!

En del av er vet ju att jag gått igenom en genetisk undersökning av mitt DNA ända sedan 2010. I juli fick jag besked, jag (vi) har ännu en ovanlig och sällsynt kromosomdefekt som heter Tricorhinophalangealtsyndrom (TRPS), som jag ännu inte läst in mig helt på.

Vi besökte också stadigt en möbelaffär i stan där vi köpte nya möbler till "nya" huset plus att jag och vännen A körde ner till Ö-vik och deltog på en sommarfest med Jeff och The Academy of Excellence elever där. Jätte roligt att träffa dem och att bygga nätverk för vår kommande framtid!

Augusti: kändes som om jag bodde i telefonen när jag avslutade och öppnade nya konton, flyttade abonemang och anlitade hantverkare.

Mycket tid gick förstås åt till att packa in i skåpar och lådor och att få allt på plats. Det börjades måla om i och utanpå huset, dra ny el och lämna nycklarna till nya ägarna till "lilla huset på berget".

"Nya" huset kändes så mycket större än det gamla och många kvällar gick åt till att leta våra fyra råttkillar som hela tiden försvann i villervallan.

juNär vi inte jobbade med att flytta möbler och lägga nytt golv. Av allt flyttande rasade min högra axel ihop helt efter att ha blivit sämre och sämre under hela våren. Månaden avslutades med en jätte rolig gigantisk kräftskiva med M:s jobbarkompisar.

September: var månaden när C började sista året på gymnasiet och jag insåg att jag snart inte har några skolbarn hemma! Studenten tornade upp sig på allvar, konstigt - det var ju nyss jag tog studenten.*ler*

Det konstaterades också, efter MR och DT röntgen, att min nacke var i mycket sämre skick än anat. Remiss till min"hemmamottagning" skickades efter konsultation av mitt "borta sjukhus" för något måste antagligen göras!

C tog ytterligare ett kliv in i vuxenvärlden...och det med besked...en fest med grabbarna och jag fick hämta honom på akutmottagningen! *ler* Jag gjorde också ett blixtbesök i EDS-världen, efter tre års frånvaro och deltog i en kontaktpersonsutbildning med nya styrelsen och gamla bekanta vilket var roligt och intressant.

Oktober: var Jeff-helg nummer två och lika fantastisk som den första! Dessa fristående helgkurser som är en prova-på-helg där man får smaka på flera av det spirituella mediumskapets discipliner. Det är så himla intressant och lärorikt även om det inte är helt lätt heller.
Det lockar fram många tankar och känslor från djupet av ens inre samtidigt som man lämnar sin comfort zone och får prova på, inse och får bekräftelse på att man klarar mer än man tror eller visste man kunde! *ler*

I oktober reste jag och C land och rike runt för att besöka olika familjer med sibirkatter och samtidigt testa min allergi. Ju fler kissar vi träffade på desto mer sugen blev vi! Tack vare min nya TRPS diagnos blev jag också beviljad peruker, då håravlossning är en av de vanligaste symptomen i den diagnosen. Det kändes skumt att börja med peruk och det dröjde ett bra tag innan jag tog det steget.

Ännu en fest i Ö-vik med Jeff, Akademin och Ö-vikseleverna blev det under oktober, vilket var ofantligt roligt då Jeff skulle premieras och uppmärksammas med ett pris för sitt omfattande och gedigna arbete här i Sverige.

November: innehöll också några EDS-uppdrag, smärtorna i axeln klev ytterligare en dimension då den började subluxera (hoppa ur läge) och det blev svårt att klä på och av mig själv. Novembers höjdpunkt var givetvis när C hämtade hem vår lilla sibirkisse S*Soulfollowers Ruby Heart.

Hon flyttade in hos oss 12 veckor gammal och blev C:s katt och han döpte henne till Zarya Nova efter en sibirisk spelkaraktär. Det blev en funkis katt i en funkisfamilj, för hon föddes med bara ett öga, det passade utmärkt tyckte jag!

Jag trodde aldrig jag skulle få uppleva att leva med pälsdjur och om någon sagt det för fem år sen hade absolut sagt att de var från vettet. Så vilken lycka det blev! *ler*

Visst kände jag efter extra noga de första dagarna och veckorna, efter tecken på allergisk reaktion. Men när inget hänt efter en dryg månad vågade jag nästan börja andas ut, Zarya verkade faktiskt vara en allergivänlig katt.

Jag har lidit mer av mina allergier än övriga funktionshindren och en högsta önskan har alltid varit ett pälsdjur, därför visste lyckan och glädjen inga gränser och Zarya blev snabbt husets drottning, denna sköna lilla varelse! *ler*

December: kom som vanligt med jul och nyår, en jul som vi firade med i Vantens by med bara mamma och mina mostrar eftersom resten av gänget firade med sina respektive partners familjer. Vi bilade dit och hade självklart Zarya med oss, bilresan var inte så rolig tyckte hon men däremot var vistelsen i mosters hus desto mer spännande.

Nyåret firade vi i hemmets lugna vrå tillsammans med bara M:s kompis J som gäst, riktigt lugnt och skönt faktiskt! Så där, nu avslutar jag denna summering innan 2019 står för dörren. Detta var mitt 2017, som kan sammanfattas i tre ord; Jeff Jones-helger, Sibirkatter och massvis med flyttbestyr!/Carro som hittat hem...