En ständig klagan kan vara ett tecken på att något är "fel" i själen, en rädsla för detta "fel"och ett hopp om att må bättre om "felet" inte fanns. Klagor (heter det så i plural?! *ler*) är oftast negativa, värderande och dömande och som vi sprider omkring oss. Så om jag klagar på M för att hans garderob ser ut som självaste orkanen Orvar, mår jag kanske lite bättre...
Möjligen för ett ögonblick, då ju M:s hjärnblödningsframkallande garderob tyder på att han är en slarvpelle! Medan jag, en ordningens mästarinna, kan sträcka på mig eftersom mina kläder ligger exemplariskt vikta och sorterade i kategorier. Linnen för sig, trosor för sig, nattkläder för sig...
Men mår jag verkligen överväldigande mycket bättre? I mitt inre och på lång sikt? Betyder M:s oförmåga att hålla ordning i sin garderob att han är en sämre person än mig? Kanske känns det bättre medan jag lägger in rena kläder i hans garderob, lycklig att mina kläder inte bor med hans! *ler*
Och sen då, när dörren stängs om garderobskatastrofen, hur mår jag då om jag är inne i en period av dåligt mående? Ja inte bättre i alla fall utan kanske till och med tvärtom!För även om M:s garderob är en total ödeläggelse är inte det synonymt med att M är dålig som människa och jag.
Eventuellt får jag några minuters tillfredsställelse att jag är bättre på ordning än han men när den stunden passerat är det troligt att jag mår sämre igen.
Förutom att den här typen av klagan inte leder någon vart, "den som gungar gungstol kommer aldrig framåt", så förpestar den bara tillvaron för en själv och alla andra.
När vi klagar, värderar, dömer eller projicerar är det vårt ego som styr och vi skapar en falsk trygghet. Känner vi oss lite bättre än andra, kan det kanske kännas bättre för stunden. Men det är inte rätta vägen att hjälpa oss själv att bli hel.
För att bli hel måste vi sluta klaga och döma oss själva, först då får vi en möjlighet att förändra eftersom vi inte kommer vidare i vårt mående eller vår utveckling med den här typen av klagan.
Naturligtvis ska vi inte tillåta att andra trampar på oss på, vår integritet är viktig! Men jag tror att vi faktiskt mår lite bättre om vi kan "blunda" och bara låter saker passera utan att de får fäste i oss.
Det viktiga är att vi blir medvetna om när vi klagar, inte värderar, dömer eller slösar energi på tjafsklagande. Klarar vi det är det inte längre någon klagan som inte heller påverkar oss.
Min pappa brukade säga att jag, om någon, fick klaga med tanke på min situation men att jag, enligt honom, nog var den sista som faktiskt gjorde det.Han ansåg att det var många med sämre anledningar som var snabbare än jag på att högljutt uttrycka sitt missnöje.
Nu gjorde jag ju inga större "fel" i min fars ögon men felfri är jag så klart inte även om jag verkligen hoppas att jag inte klagar ofta och ljudligt!
Så ni i min närhet, påminn mig om ni hör mig klaga för jag vill definitivt inte bli en klagolåt i andras öron! Det är ett så tråkigt sätt att låta på mot omgivningen, dessutom skär det illa i mina öron och suger min energi.
Även om jag sällan klagar på mitt liv eller min situation, så klagar även jag på smutsiga sockar och icke tömd diskmaskin. Men oftast brukar jag försöka lägga band på mig.
Förutom C & M, som får sig en skrapa ibland, undviker jag helst "tjafsklagandet". Inte för att jag inte vågar eller kan säga ifrån, kommer det något jag inte kan låta passera sätter jag självklart ner foten. Utan snarare för min egen skull! Jag vill inte förpesta luftutrymmet eller slösa energi på onödigt klagande. Dessutom leder det inte någonstans.
Så här har jag alltid tänkt även innan min andliga och spirituella utveckling men självklart blir jag ytterligare medveten av de kurser jag läser. Tur det! Trots all klokskap jag får till mig, finns det fortfarande en person jag är hård mot även om jag jobbar på det! Nämligen mig själv!
Ja, jag är mer uppmärksam och medveten hur jag behandlar mig själv idag. Jag är mycket snabbare och bättre på att skilja på vad mitt ego säger och vad som kommer från själen. Trots det är jag ändå snabb på att klaga, döma och bombardera mig själv med negativa värderingar.
Skillnaden är att jag idag tränar på att inte haka upp mig vid negativa tankar utan bara låter dem passera. Likt en hök "flyger jag över mina tankar" och studerar dem samtidigt som jag konstaterar: "jaha, där har vi en sån tanke, hoppsan där kom visst en klagan eller ett dömande, varför är vi så negativa nu då!" *ler*
Kanske dömer och beskyller vi andra för vårt mående och situation men när vi dömer andra dömer vi även oss själv och slipper ansvara för val och beslut vi tar i livet. Kanske för att de gör för ont...Med egots starka falska röst kränker vi oss själva, dömandet håller oss livstidsfångna medan det använder vår tid och kraft på att döma oss själv och andra.
Jag dömer sällan och aldrig andra för mitt mående eller min situation men absolut ALLTID mig själv, i alla lägen! Och nu vet jag varifrån jag fått den egenskap...av min mor!!
Även hon är hemsk på att döma sig själv, så hårt att jag idag såg att hon var under sulan när hon kom förbi. Jag trodde hon skulle rasa ihop av ett pyttelitet löjligt fel hon hade gjort och som hon sa, helt okej om andra tabbar sig men INTE hon! HON borde ha vetat bättre!
Mitt dömande är väldigt hårt och sker även om jag inte ens var närvarande när något hände! "Jag borde ha vetat...", "Jag borde ha kunnat räkna ut...", "Hur kunde jag glömma...", "Varför missade jag det och det..."
Enligt mig (och min mor) är något sällan någon annans fel, utan oftast bara mitt. Allt från JFK och framåt brukar jag ta på mig och viker mig nästan direkt utan att bli bitter eller ta på mig offer- och martyrkoftan.
Det finns nästan inget jag inte kan döma mig för, om jag klantar mig, glömmer saker, babblar för mycket eller missar tiden pga min förbaskade tidsoptimism. Om jag nedvärderar mig själv, inte lyckas behandla mig själv enligt själens vilja eller släpper fram egot ofta.
Om jag är nyfiken eller frågvis eller inte har de kunskaper och svar jag tycker att jag borde ha. Att göra en tabbe på något sätt är väldigt skamligt för mig och är en anledning att jag lätt skuldbelägger och dömer mig själv.
Dömandet har alltid begränsat mig i min frihet och kanske är det därför jag stora delar av mitt liv känt mig fängslad och låst. Bara sökt i det yttre efter lyckan och en förändring, vilket inte räcker och inte är något jag vill.När jag nu kommit en bit på väg, vill jag fortsätta att jobba på att sluta klaga, döma och nedvärdera mig. Kanske får min själ äntligen sin frihet...
Jag vill tydligt kunna skilja på sak och person - jag är inte mina val och beslut. Och jag vill förstå att jag är helt okej precis som jag är!
En av människans stora uppgifter är att förändra sig som människa så själen får plats att lysa och skina. Vilket vi gör genom att lämna vår känsla av litenhet.
Vi ska ha modet att blomma ut till den vackraste blomman vi kan tänka oss. Då visar vi utåt att vi gett vår själ plats att stråla. Vi ger också andra chansen att ta sitt ansvar och göra likadant. För sånt smittar av sig! *ler*
Jai på Love it använde, precis som jag känt livet men som han inte visste, fängelseliknelsen när han skulle förklara för mig varför vi inte blir lyckliga eller tillfreds i vårt liv av att bara söka eller förändra i vårt yttre. Han sa:
"Tänk att du är i fängelse, du har inte många saker och får inte in några nya. Det enda du kan göra för att få något nytt eller i bästa fall bli lyckligare, är att möblera om eller flytta dina saker för att få en förändring. Så ser livet och lyckan ut om den är byggd på materiella och förgängliga saker, vilket är det mesta. Inte ens vår personlighet tar vi med oss."
Så att bara förändra i det yttre räcker inte, det ger ingen bestående utveckling även om det också kan behövs (dåliga relationer, fel jobb, instängd situation). Nej, för att få en utveckling och mående som är beständigt måste vi lämna det yttre bakom oss.
Och i stället kliva in i oss själva för att få insikt och bli medvetande om hur vi agerar och reagerar mot oss själva och andra. I boken "En kurs i Mirakler - på lätt sätt" står det: "Ingen kan släppa in den yttre världen i mörker och samtidigt behålla sitt eget inre ljus."
En förändring börjar alltid med att man tar det första steget. Vilket jag redan gjort, så nu fortsätter jag att säga JA till mig själv!Fortsätta visa att min själ får lysa oavsett vilka inre- och yttre motstånd jag stöter på längs vägen och bara i mitt inre finns problemen, lösningarna och svaren.
Om någon ogillar att jag ser min storhet, tillåter mig växa och ger mig själv frihet? Säg i så fall till, så jobbar vi på att förändra relationen. För alla vill vi väl bli sedd för den vi egentligen är?!
Att säga JA till mig själv är även ett JA till andra utan att vi för den skull blir en "peoplepleaser". För varken min eller någon annans främsta uppgift är att tillfredsställa andras behov före våra egna.
Nej, jag vill leva i sanning med mig själv och ha en sund kommunikation med mig själv för att göra det jag vill göra och vara den jag är fullt ut. Min tid är NU och mina behov går först! *ler*
Ni kanske undrar hur det gick med M:s katastrofplats...Jo utan att klaga "blundade" jag och tog, när jag inte stod ut längre, mitt pick och pack och flyttade in i garderoben bredvid. Mycket lugnt och skönt för mina nerver!
Visst, några stör sig fortfarande på garderobsorkanen Orvar men kommenterar de katastrofområdet, rycker jag på axlarna och tänker: "vill han ha det så, måste han få ha det så". Men inombords ler jag, för jag vet ju att jag är bäst på att ha ordning i garderoberna! *ler*/Carro, ordningens mästarinna...(bilderna är från Love it, googlade och privata
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar