Förra året var nog ett av det svåraste, jobbigaste och mest besynnerliga år jag någonsin upplevt tror jag. Det kändes som om vi befann oss mitt i "skyttegraven" hela året med kulor och hagel regnande över oss utan att kunna ta skydd någonstans. Det ena hemska avlöste bara det andra, så gott som hela året och jag trodde aldrig vi skulle ta oss upp igen. Men det gjorde vi, sega som vi är! *ler* Och som jag sagt för...motgångar utvecklar, även om man inte kan se och uppelva det just när man är mitt upp i det...
Januari: 2014 inleddes med dunder och brak! Bokstavligen! En nyårsafton vi sent ska glömma! *ler* Vi hann med att bevittna ungdomsbråk, kalla på polis för att några minuter in på det nya året bli utskälld av en argsint granne medan krutröken låg som en tjock grå dimma över våra vänners bostadsområde...Sorry, grannen och bostadsområdet...det var min make, pyromanen, som var i farten! *ler*
Även i början av det nya året kände jag mig fortfarande väldigt tilltufsad och kränkt av "behandlingen" min arbetsgivare gav mig under 2013. Jag hade oerhört svårt att smälta att jag till slut fick gå, trots allt och lämna min plats. Man hade ju mer eller mindre garanterat att det skulle finnas något för mig att göra den dagen jag ville/orkade/kunde komma tillbaka till jobbet. Men så var alltså inte fallet, svammel hela vägen!
Så att då bli utköpt (som det nu har stått så mycket om i vår lokaltidning, det har tydligen drabbat fler än mig!) mot att jag själv sa upp mig (så var dealen) från ett jobb jag tyckte så mycket om och en fast tjänst jag i så många år slitit så hårt för att få, kändes som ett slag under bältet och en oerhört stor sorg! Tanken med detta "omställningsbidrag" som jag fick är inte att det ska gå till försörjning utan till att "skola om sig" eller liknande, för att sedan kunna hitta ett annat jobb som passar en bättre än det man fått lämna. Vilket jag ju inte gjorde...än i allafall...
Det sista jag hörde av min arbetsgivare var: "Nu lättar det för dig, nu kommer du hitta "det rätta" för dig och Arbetsförmedlingen kommer att kunna ge dig ALLA möjligheter!" Jo tjena, vilket jävla bullshit! (ursäkta min franska! *ler*) De kunde inte göra ett smack för mig (visserligen förstår jag att jag inte var ett så enkelt fall även för dem!), så fortsättningen får jag väl, som vanligt, fixa och klura ut själv...Mer om det senare!
I och med detta surnade Försäkringskassan ihop, för att jag fått omställningsersättning av min arbetsgivare och vägrade vara behjälpliga på något vis med min försörjning. Och hade jag blivit sjuk eller tvingats byta höftled under den tidsperioden hade de i så fall vägrat betala ut sjukpenning åt mig, eftersom jag ju redan hade pengar från annat håll! Så himla intensivt jag fick strida om det också!
Bråka och tjafsa! Och sett i backspegeln, skulle jag varit smart och sagt att jag t.ex. var skyldig mina föräldrar de pengarna (vilket jag på ett sätt var, då de hjälpta till att försörja mig hela 2013) så att jag hade haft pengarna kvar att ge något trevligt till familjen...Då kanske FK hade hjälpt mig...eller kanske inte...För övrigt var jag nog med om mitt livs märkligaste möte - i januari, där både FK och AF deltog. Det hela slutade med att AF blev så förbannad på FK att hen från AF stormade ut ur rummet, högröd i ansiktet och väste att de på FK inte var klok. Hen tog mitt parti alltså men jag var, trots det chockad! Vad var det som hände, ungefär?! *ler*
Eftersom jag redan levt på 178 kronor per dag sedan mars 2013, var jag svältfödd på pengar. Jag hade inte kunnat göra något, unna mig något eller köpa något utan att hela tiden be min kära make och föräldrar om pengar. Men jag är självklart lycklig och tacksam att jag hade dem för utan de hade det aldrig gått och det är många som har det så i Sverige idag! Så självklart gick "omställningsbidraget" till att försörja mig och familjen, så länge tills de tog slut. Själv hade jag tänkt spara dem till en "starta-eget" plåt eller alternativt något annat skojigt till familjen som plåster på såren för alla jobbiga åren. Men nix, så blev det inte!
Parallellt med detta fortsatte jag projektet jag hoppat på men kände mig hela tiden så "fel", kände mig på något vis malplacerad liksom. Kanske berodde mycket av det på att jag fortfarande sörjde mitt jobb och inte bearbetat hela uppsägnings- och utköpningsprocessen. Jag var inte "här & nu" utan på ett helt annat ställe och kunde därför inte visa mitt bästa jag. Det som jag vill visa när jag engagerar mig i något nytt. Jag gör aldrig något halvhjärtat! Samtidigt kändes det inte som om det var min grej och att de tilltänkta arbetsuppgifterna förmodligen skulle bli för tunga för mig i slutändan ändå. Därför bestämde jag mig i mitten av januari att hoppa av projektet och lämna min plats till någon annan, som både ville och behövde den bättre. Det var inget lätt beslut men jag tror det var det enda rätta att göra. Jag hade nog aldrig ändå kunnat nå det mål jag ville och bara upptagit plats för andra.
I Januari började vi också utreda C för en hel del saker. Det började med att jag tvingades inse, något många redan sett men jag troligen förträngt, att ungen hade tappat så mycket hår. Höga "vikar" har han ju alltid haft och någon "Harald Hårfager" har han aldrig varit. Men nu var det t.o.m. en så stor kal fläck på hjässan, ungefär lika stor som en mindre assiett. Så jag tog honom till doktorn och där ordinerades så många prover på en och samma människa, som jag aldrig tror jag skådat tidigare. Jag tror det var minst 15 rör och 30 tester plus EKG, MR av hjärnan (pga aneurysmanlag från sin farmors sida) samt ultra ljud. Dessbättre var alla prover u.a. och helt okej med andra ord, dessvärre kunde inte doktor förklara håravfallet och vi remitterades till hud och barnavdelningen.
I mitten av januari begravde vi min faster och pappas äldsta syster, hon som har varit som min extra farmor eftersom jag bara var fem år när min egen farmor dog. Många av pappas syskon hade hundar när jag var barn och eftersom jag var allergisk kunde jag inte besöka dem. Men till min faster kunde jag alltid komma och var också hos henne väldigt mycket medan mina föräldrar besökte pappas andra syskon. Därför har hon stått mig väldigt nära. Hon har varit med på min konfirmation och på min student och axlat "farmorsrollen" med glans! Dessvärre hade jag feber och var inte alls kry den dagen hennes begravning var och kunde därför inte vara med. Vilket känns så jobbigt och som en sorg i hjärtat. Men jag tror hon förlåter mig och hade säkerligen inte velat att jag skulle rest så långt i det skick jag var. Vila i frid och tack för allt fina faster M! *love*
Februari: Både januari och februari innehöll en väldans massa läkarkontakter och sjukhusbesök, som vanligt får man väl lov att säga! *ler* Jag vet inte hur många vändor jag han ringa till ortopeden i Umeå om en remiss de påstod att de aldrig fick, som ibland fanns, som skulle upp på ronden, som inte hade kommit och plötsligt fanns där igen. Allt i den ordningen, huller om buller, fram och tillbaka! Så himla tröttande allt detta är, att hela tiden bollas mellan mitt eget sjukhus och sjukhuset i Umeå och på bägge ställena skyllde man på varandra. "De har inte skickat", "De måste ha fått, vi har skickat", "Ring dit", "Ring hit"...I Februari hann jag också börja gå en Starta Eget kvällskurs hos Entreprenörcentrum. Min tanke då, efter att ha avslutat projekt Explosion och insett att AF förmodligen inte har så mycket att erbjuda mig, var att försöka göra slag i saken och bli min egen. Min AF handläggare var inte så förtjust i idén, för han vill väl komma på den själv, men eftersom inget hände och jag inte orkade vänta tog jag, som vanligt, saken i egna händer och började gå kursen. För vad jag gjorde på mina kvällar ansåg jag att ingen hade något att göra med, speciellt för att jag då var min egen och levde på egna omställningspengar! Nu blev det Gummigumman 5 år! Kan själv! *ler*
Å så det hemska då...det som gjorde att resten av månaden och även mars försvann i ett töcken...Min älskade far försämrades så kraftigt och hastigt i sin sjukdom, att han las in på sjukhus. Ibland är det nog tur att man i förväg inte vet vad som kommer hända, för någon av oss. För hade pappa vetat att detta blev sista gången han vistades och lämnade sitt egenhändigt ritade hus hade han nog gråtit floder. Samma sak i januari, då de begravde hans syster, att det blev sista resan till hans "paradis på jorden" (Vantens by) hade nog också slitit hjärtat ur bröstet på honom. Var nog lika bra att han inte visste det då...
Jag ska berätta mer om min far och om allt som hände och hur jag tacklar och hanterar sorgen idag, men det får bli i egna inlägg. Mer om detta senare med andra ord...
Mars: Försvann också mer eller mindre i dimman. Så här efteråt fattar jag inte att jag fixade allt ändå men jag var nog inte med, jag var inte där på något vis, tog inte in allt. Allt kändes så overkligt och hela tillvaron kändes som en film jag inte deltog, som någon annan spelade. Som om det inte gällde oss, att vi inte deltog utan var iakttagare. Men självklart var vi ju där eftersom vi ju ordnade det mesta och samtidigt försökte vara som ett stöd för mamma. För det var en massa saker som skulle fixas och ordnas med, sånt som vi aldrig (tack och lov) behövt ordna med själva förr. Och över en natt kändes det som om jag blev vuxen...Jag var inte någons lilla gumma längre, inte någons prinsessa... *snyft* Ja jag blev rent av "gammal" på en natt, något som min kropp talade om för mig eftersom jag väldigt hastigt tappade min mens. Något jag i dag iofs inte saknar! *ler*Här tar vi en paus från årskrönikan för lite läkarbesök och senare balförberedelser. För ja, kan ni tänka er! Min älskade lilla plupp (som inte längre är någon plupp utan en ung man) går ut grundskolan och det med bravur utifrån hans förutsättningar! Visst har det varit jobbigt, kämpigt, tufft och på många sätt tungt men han har fixat det! *ler* Han har klarat sig igenom alla nio åren utan speciellt mycket stöd från skolan (stödet, förståelsen och hjälpen kom ju först på vårterminen i sjuan och har väl inte varit överväldigande de resterande åren heller tyvärr.) men desto mer från M och mig. Så nu ska det firas ordentligt och det inleds med bal i kväll! Grattis älskade unge, du är bäst och min ögonsten och nu ligger vägen mot framtiden framför dig!/Carro, stolt hönsmamma! (bilderna är både privata och lånade från Facebook)
