söndag 30 september 2018

Klaga leder ingen vart!

Jag vet inte hur det är med er, men klagar ni mycket? På vädret, att det är för varmt, för kallt, för mycket snö, för lite snö. Eller kanske på chefen, din partner, dina ungar, grannar...Ni vet sånt där onödigt "dumklagande" som egentligen inte leder någon vart, utan bara stjäl energi av oss och dessutom sprider en unken grå sulfatdimma i omgivningen.

En ständig klagan kan vara ett tecken på att något är "fel" i själen, en rädsla för detta "fel"och ett hopp om att må bättre om "felet" inte fanns. Klagor (heter det så i plural?! *ler*) är oftast negativa, värderande och dömande och som vi sprider omkring oss. Så om jag klagar på M för att hans garderob ser ut som självaste orkanen Orvar, mår jag kanske lite bättre...

Möjligen för ett ögonblick, då ju M:s hjärnblödningsframkallande garderob tyder på att han är en slarvpelle! Medan jag, en ordningens mästarinna, kan sträcka på mig eftersom mina kläder ligger exemplariskt vikta och sorterade i kategorier. Linnen för sig, trosor för sig, nattkläder för sig...

Men mår jag verkligen överväldigande mycket bättre? I mitt inre och på lång sikt? Betyder M:s oförmåga att hålla ordning i sin garderob att han är en sämre person än mig? Kanske känns det bättre medan jag lägger in rena kläder i hans garderob, lycklig att mina kläder inte bor med hans! *ler*

Och sen då, när dörren stängs om garderobskatastrofen, hur mår jag då om jag är inne i en period av dåligt mående? Ja inte bättre i alla fall utan kanske till och med tvärtom!

För även om M:s garderob är en total ödeläggelse är inte det synonymt med att M är dålig som människa och jag.

Eventuellt får jag några minuters tillfredsställelse att jag är bättre på ordning än han men när den stunden passerat är det troligt att jag mår sämre igen.

Förutom att den här typen av klagan inte leder någon vart, "den som gungar gungstol kommer aldrig framåt", så förpestar den bara tillvaron för en själv och alla andra.

När vi klagar, värderar, dömer eller projicerar är det vårt ego som styr och vi skapar en falsk trygghet. Känner vi oss lite bättre än andra, kan det kanske kännas bättre för stunden. Men det är inte rätta vägen att hjälpa oss själv att bli hel.

För att bli hel måste vi sluta klaga och döma oss själva, först då får vi en möjlighet att förändra eftersom vi inte kommer vidare i vårt mående eller vår utveckling med den här typen av klagan.

Naturligtvis ska vi inte tillåta att andra trampar på oss på, vår integritet är viktig! Men jag tror att vi faktiskt mår lite bättre om vi kan "blunda" och bara låter saker passera utan att de får fäste i oss.

Det viktiga är att vi blir medvetna om när vi klagar, inte värderar, dömer eller slösar energi på tjafsklagande. Klarar vi det är det inte längre någon klagan som inte heller påverkar oss.

Min pappa brukade säga att jag, om någon, fick klaga med tanke på min situation men att jag, enligt honom, nog var den sista som faktiskt gjorde det.

Han ansåg att det var många med sämre anledningar som var snabbare än jag på att högljutt uttrycka sitt missnöje.

Nu gjorde jag ju inga större "fel" i min fars ögon men felfri är jag så klart inte även om jag verkligen hoppas att jag inte klagar ofta och ljudligt!

Så ni i min närhet, påminn mig om ni hör mig klaga för jag vill definitivt inte bli en klagolåt i andras öron! Det är ett så tråkigt sätt att låta på mot omgivningen, dessutom skär det illa i mina öron och suger min energi.

Även om jag sällan klagar på mitt liv eller min situation, så klagar även jag på smutsiga sockar och icke tömd diskmaskin. Men oftast brukar jag försöka lägga band på mig.

Förutom C & M, som får sig en skrapa ibland, undviker jag helst "tjafsklagandet". Inte för att jag inte vågar eller kan säga ifrån, kommer det något jag inte kan låta passera sätter jag självklart ner foten. Utan snarare för min egen skull! Jag vill inte förpesta luftutrymmet eller slösa energi på onödigt klagande. Dessutom leder det inte någonstans.

Så här har jag alltid tänkt även innan min andliga och spirituella utveckling men självklart blir jag ytterligare medveten av de kurser jag läser. Tur det! Trots all klokskap jag får till mig, finns det fortfarande en person jag är hård mot även om jag jobbar på det! Nämligen mig själv!

Ja, jag är mer uppmärksam och medveten hur jag behandlar mig själv idag. Jag är mycket snabbare och bättre på att skilja på vad mitt ego säger och vad som kommer från själen. Trots det är jag ändå snabb på att klaga, döma och bombardera mig själv med negativa värderingar.

Skillnaden är att jag idag tränar på att inte haka upp mig vid negativa tankar utan bara låter dem passera. Likt en hök "flyger jag över mina tankar" och studerar dem samtidigt som jag konstaterar: "jaha, där har vi en sån tanke, hoppsan där kom visst en klagan eller ett dömande, varför är vi så negativa nu då!" *ler*

Kanske dömer och beskyller vi andra för vårt mående och situation men när  vi dömer andra dömer vi även oss själv och slipper ansvara för val och beslut vi tar i livet. Kanske för att de gör för ont...

Med egots starka falska röst kränker vi oss själva, dömandet håller oss livstidsfångna medan det använder vår tid och kraft på att döma oss själv och andra.

Jag dömer sällan och aldrig andra för mitt mående eller min situation men absolut ALLTID mig själv, i alla lägen! Och nu vet jag varifrån jag fått den egenskap...av min mor!!

Även hon är hemsk på att döma sig själv, så hårt att jag idag såg att hon var under sulan när hon kom förbi. Jag trodde hon skulle rasa ihop av ett pyttelitet löjligt fel hon hade gjort och som hon sa, helt okej om andra tabbar sig men INTE hon! HON borde ha vetat bättre!

Mitt dömande är väldigt hårt och sker även om jag inte ens var närvarande när något hände! "Jag borde ha vetat...", "Jag borde ha kunnat räkna ut...", "Hur kunde jag glömma...", "Varför missade jag det och det..." 

Enligt mig (och min mor) är något sällan någon annans fel, utan oftast bara mitt. Allt från JFK och framåt brukar jag ta på mig och viker mig nästan direkt utan att bli bitter eller ta på mig offer- och martyrkoftan.

Det finns nästan inget jag inte kan döma mig för, om jag klantar mig, glömmer saker, babblar för mycket eller missar tiden pga min förbaskade tidsoptimism. Om jag nedvärderar mig själv, inte lyckas behandla mig själv enligt själens vilja eller släpper fram egot ofta.

Om jag är nyfiken eller frågvis eller inte har de kunskaper och svar jag tycker att jag borde ha. Att göra en tabbe på något sätt är väldigt skamligt för mig och är en anledning att jag lätt skuldbelägger och dömer mig själv.

Dömandet har alltid begränsat mig i min frihet och kanske är det därför jag stora delar av mitt liv känt mig fängslad och låst. Bara sökt i det yttre efter lyckan och en förändring, vilket inte räcker och inte är något jag vill.

När jag nu kommit en bit på väg, vill jag fortsätta att jobba på att sluta klaga, döma och nedvärdera mig. Kanske får min själ äntligen sin frihet...

Jag vill tydligt kunna skilja på sak och person - jag är inte mina val och beslut. Och jag vill förstå att jag är helt okej precis som jag är!

En av människans stora uppgifter är att förändra sig som människa så själen får plats att lysa och skina. Vilket vi gör genom att lämna vår känsla av litenhet.

Vi ska ha modet att blomma ut till den vackraste blomman vi kan tänka oss. Då visar vi utåt att vi gett vår själ plats att stråla. Vi ger också andra chansen att ta sitt ansvar och göra likadant. För sånt smittar av sig! *ler*

Jai på Love it använde, precis som jag känt livet men som han inte visste, fängelseliknelsen när han skulle förklara för mig varför vi inte blir lyckliga eller tillfreds i vårt liv av att bara söka eller förändra i vårt yttre. Han sa:

"Tänk att du är i fängelse, du har inte många saker och får inte in några nya. Det enda du kan göra för att få något nytt eller i bästa fall bli lyckligare, är att möblera om eller flytta dina saker för att få en förändring. Så ser livet och lyckan ut om den är byggd på materiella och förgängliga saker, vilket är det mesta. Inte ens vår personlighet tar vi med oss." 

Så att bara förändra i det yttre räcker inte, det ger ingen bestående utveckling även om det också kan behövs (dåliga relationer, fel jobb, instängd situation). Nej, för att få en utveckling och mående som är beständigt måste vi lämna det yttre bakom oss.

Och i stället kliva in i oss själva för att få insikt och bli medvetande om hur vi agerar och reagerar mot oss själva och andra. I boken "En kurs i Mirakler - på lätt sätt" står det: "Ingen kan släppa in den yttre världen i mörker och samtidigt behålla sitt eget inre ljus."

En förändring börjar alltid med att man tar det första steget. Vilket jag redan gjort, så nu fortsätter jag att säga JA till mig själv!

Fortsätta visa att min själ får lysa oavsett vilka inre- och yttre motstånd jag stöter på längs vägen och bara i mitt inre finns problemen, lösningarna och svaren.

Om någon ogillar att jag ser min storhet, tillåter mig växa och ger mig själv frihet? Säg i så fall till, så jobbar vi på att förändra relationen. För alla vill vi väl bli sedd för den vi egentligen är?!

Att säga JA till mig själv är även ett JA till andra utan att vi för den skull blir en "peoplepleaser". För varken min eller någon annans främsta uppgift är att tillfredsställa andras behov före våra egna.

Nej, jag vill leva i sanning med mig själv och ha en sund kommunikation med mig själv för att göra det jag vill göra och vara den jag är fullt ut. Min tid är NU och mina behov går först! *ler*

Ni kanske undrar hur det gick med M:s katastrofplats...Jo utan att klaga "blundade" jag och tog, när jag inte stod ut längre, mitt pick och pack och flyttade in i garderoben bredvid. Mycket lugnt och skönt för mina nerver!

Visst, några stör sig fortfarande på garderobsorkanen Orvar men kommenterar de katastrofområdet, rycker jag på axlarna och tänker: "vill han ha det så, måste han få ha det så". Men inombords ler jag, för jag vet ju att jag är bäst på att ha ordning i garderoberna! *ler*/Carro, ordningens mästarinna...(bilderna är från Love it, googlade och privata

måndag 17 september 2018

Njuter av livets goda

Nu har det varit lite tyst från mig igen, det beror på flera saker. Först och främst att jag, som vanligt, rivstartat på alla cylindrar med aktiviteter, kurser och en massa annat och att jag därför försöker få till någon slags planering och ordning för min höst. Vilket inte är lätt, när man är en tidsoptimistisk gummigumma! *ler*

Den andra orsaken till att jag kom ur fas med skrivandet, är att familjen utökats med ytterligare en familjemedlem. Nämligen lilla söta kattfröken Luxie, som precis som "storasyster" och kusinen Zarya är av rasen Sibirisk katt.

En ras som ska vara "allergivänlig" då den producerar mindre av det proteinet i saliven som allergiker reagerar för. Rasen har bara funnits i Sverige sen år 2000.

Historien kring hur de kom in i mitt/vårt liv har jag inte berättat, för nog är det fantastiskt att jag med mina allergier och astma idag har de pälsdjuren jag längtat efter hela livet!

Jag är så lycklig och tacksam att mitt liv kunnat berikas med deras existens! Att få se dem, prata med dem, kramas, kelas, ha dem i sängen och tjollra med dem förgyller mitt liv flera gånger om, att ha djur är en fantastisk rikedom!

Hade någon sagt för 1,5 år sedan att jag skulle hitta en "allergivänlig" katt och att jag inom en snart framtid skulle leva med två katter av den rasen, hade jag trott att de blivit alldeles vansinniga. För det första har jag aldrig trott på "allergivänliga" hundar eller katter och sen är de ju inte direkt gratis heller.

Första mötet med rasen var förra våren när jag pratade med grannen, som är pälsdjursallergiker men som köpt en Sibirhanne och allt fungerade perfekt för dem. Vår familj hade vid den tidpunkten blivit med fyra råtthannar.

Min homeopat hade konstaterat att jag tålde råttor så jag botade min "råttskräck" på fem minuter genom att få hålla de fem veckor gamla råttbebisarna och sen följde de med hem och allt gick som smort. Med det i minnet blev jag ivrigare än ivrigast att besöka denna manliga skönhet på andra sidan väggen!

Besöket hos grannen avlöpte utan några tecken som helst på allergi, men så var det med våra råttkillar också! Aldrig känt ett smack av dem.

Så där väcktes hoppet att jag...kanske, kanske...en dag...också kunde ha kisse. Ungefär då dök Zarya upp i mitt Facebookflöde, jag föll pladask och blev blixtförälskad! *ler med hjärtan i ögonen*

Jag kontaktade uppfödaren och frågade om denna speciella kisse, för hon är nämligen född med bara ett öga. En "funkiskatt" i en "funkisfamilj", det kunde ju inte bli mer rätt!

Hon hörde hemma hos oss, det kände jag direkt när min blick mötte hennes i hennes enda öga på en bild på FB. Jag var såld, henne skulle vi bara ha - hon och ingen annan!

Jag började undersökte om det verkligen stämde att jag kunde tåla ett pälsdjur. C och jag bilade runt i vårt närområde för att träffa fler individer av rasen, då jag läst till mig att allergivänligheten kan variera från katt till katt.

Sammanlagt träffade vi fem sibirer, tog örngott med mig som de fick rulla på och som jag sen hade i sängen. Plus att jag tog päls till min homeopat som hon testade i apparaten och precis som med råttorna fanns det inte en tillstymmelse till allergi.

Så efter en bra stunds funderande och en B- och C-plan i fickan, slog vi till och köpte henne. C flög till Stockholm och hämtade henne i slutet av november förra året.

Ni kan ju bara tänka er mitt fåniga flin och tårfyllda ögon när ett litet ullknyte på 12 veckor klev ur väskan och pep svagt.

Jag tror jag var den lyckligaste människan på jorden den stunden, en av mina högsta önskningar hade slagit in!

Men visst var jag orolig, nervös, rädd...för vad skulle vi göra om jag skulle reagera...Det skulle inte bli lätt, det insåg jag bums. Frågan var om jag överhuvudtaget hade kunnat lämna bort henne igen. Tror inte det! Jag hade nog valt att ta mediciner i stället.

Det gick ett dygn...inget hände, det gick två dygn...inget hände...

Å visst kände jag efter lite extra, precis som jag gjort när råttorna var ny. Hade jag ändå inte lite tungt med andningen, var jag inte lite snuvig trots allt, kliade det inte ovanligt mycket i ögonen...

När inget hänt, efter drygt en månad vågade jag börja  andas ut. Till min stora förvåning verkade det fungera med allergivänlig katt och mig. Lyckan var total!

Zarya blev snabbt familjens och husets medelpunkt, självklart skulle prinsessan ha allt och lite till av det bästa. Mer ompysslad kisse får man leta efter! *ler* Hon var (och är) överallt, som alla våra djur varit, och allt kretsade kring "lillan".

Hon är en otroligt vacker och ståtlig kisse på fyra kg, som ibland påminner om en varg. Pälsen är tjock, fluffig och i flera lager.

Hon är trefärgad i vitt, grått och rött och svansen är stor som en yvig plym.

Sibirerna är stora kissar, en av de största raserna tror jag, så man får mycket katt för pengarna!

Det är också en mycket personlig ras med många roliga egenskaper. De är lojala med sin familj och vill alltid vara med, så det är nästan mer som att ha en liten hund fast i kattkropp!

De är roliga, sociala, nyfikna, äventyrliga och lättlärda, att apportera är ingen sak för dem. Det finns dock ETT problem med den här rasen. Den är beroendeframkallande, har man en vill man oftast ha fler! *ler*

Tyvärr var vi lite för lata på att leka och busa så mycket som Zarya ville och behövde. Jag önskar verkligen att vi haft henne när C var liten, de hade varit perfekta för varandra!

När vi sen märkte att Zarya verkade lite "låg & deppig" var vi inte sen att agera och katt nummer två var ganska snart ett faktum. Det gick så snabbt att M knappt hann med innan jag åter skickade C med flyg till Stockholm för att hämta vår nya "bebbe"!

Luxie dök också upp i mitt FB flöde, även hon med små funktionshinder men i rörelseapparaten. Något vi inte märker av så mycket idag. Det enda som avviker
är att hon skuttar som en kanin när hon har bråttom. *ler*

Att uppfödaren kallade henne för Mini, då hon var minst bland kullsyskon, var det som avgjorde saken.

Jag såg det som ett tecken! Heter man Mini måste man bara bo hos oss, så måste det vara menat!

Fast för oss finns det bara en Mini i hela världen, våran älskade fina lilla skäggis ödla som blev 10 år och tre månader och som vandrade över Regnbågsbron i oktober 2016. Så älskad och så saknad!

Så här heter lilla loppan alltså Luxie och precis som Zarya är det C som döpt dem efter spelkaraktärer i hans dataspel, även om de heter något annat i stamtavlorna.

Luxie är en otroligt charmig krabat som får alla att smälta. Även hon trefärgad men i vitt, beige och lite rött. Hon är idag 18 veckor och väger 1,6 kg.

Hon är väldigt livlig, äventyrlig, nyfiken, framåt, social och allt nytt ska utforskas och undersökas precis som en tvåbent 2-åring. Men framför allt är hon "mammas kisse" lika mycket som Zarya är C:s.

Det är nästan som att ha bebis på nytt, hon är överallt på en och samma gång. Ska smaka på allt, välter dricksglas, busar, hoppar, blir rädd för konstiga ljud och somnar mitt i leken.

Men det bästa av allt är nog att hon oftast sover oftast på min arm på nätterna. Gissa om jag är i sjunde himlen! *ler med hjärtan i ögonen*

Så fantastiskt att en av mina största önskningar i livet har slagit in, jag har fortfarande nästan svårt att tro på att det är på riktigt!

På snart tre veckor har hon lyckats sno åt sig en stor bit av mitt hjärta! Nästan överallt där jag är, är hon.

Och medan jag skriver den här texten snusar hon sött mellan skärmen och tangentbordet.

Zarya har haft det lite tuffare att ta in den lilla marodören. Mig har hon totalt ignorerat i fyra veckor och bara fräst när jag försökt klappa henne.

För nog har hon räknat ut att det var min idé att ta in den där ungen i huset! Om hennes bittra öga hade kunnat tala hade det definitivt sagt "lämna genast tillbaka HENNE nu, hon ska INTE bo här med oss"!

Till en början var det bara morr, fräs, rest ragg och kom inte nära blickar när tjejerna närmade sig varandra. Men ju fler dagar som gått desto bättre fungerat allt bättre.

Nu kan de busa, leka jaga, skrämmas (underbart och kul att iaktta, behövs ingen TV!) och ibland t.o.m "boppa" varandra på nosen men då hoppar båda högt och ser ut som "nu kom du minsann för nära"!

Men då var lyckan också stor i söndags när Zarya äntligen hoppade upp i min säng och lät mig smeka och kela med henne en stund.

Zarya är inte lika kelig som Luxie, så det blir inte länge men absolut på Zaryas kärleksfulla vis. Så nu hoppas jag det vänder, att vi börjar vara på rätt väg och kanske har hon förlåtit mig. *ler*

Mina teorier kring att jag plötsligt kan ha pälsdjur är många. Först främst tror jag förstås att alla mina homeopatbehandlingar har gett resultat.

Att man tog mina groteska halsmandlar för två år sedan har gjort att jag haft minimalt med infektioner sen dess...ingen alls tror jag faktiskt om jag tänker efter.

Att vi lämnade "lilla huset på stora berget" som faktiskt var ett fyskbygge och flyttade till mitt föräldrahem, som min kära far ritat och byggt, har också påverkat vår hälsa.

Han använde bara bra och allergivänligt byggmaterial och det finns inget fukt i huset, trots att det har källarvåning. Detta har gjort att vi alla tre mår bättre och Nezerilförbrukningen har minst halverats.

Jag tror också att immunförsvaret fick öva lite på både ödlorna och råttorna. Ödlorna hade visserligen ingen päls men oftast är det ju proteinet i saliven man reagerar för och vem vet vad de har i salivet. Plus att jag ju plockade bajs och städade terrarium/burar med jämna mellanrum.

Helt allergifri är jag ju inte heller. Stora brukshundar reagerar jag fortfarande för, slickar de på mig bluppar det upp prickar direkt. Men många djur klarar jag faktiskt bättre i dag, vilket jag så klart är så tacksam över.

Nu reagerar jag kanske mer på födoämnen, olika material som ex. plaster och oäkta smycken, stress, vissa blommor som t.ex. julstjärnan, solrosen och påskliljorna. 

Men de är ju lättare att undvika och låta bli att utsätta mig för än djur. Och framför allt behöver jag ju inte äta dem! *ler*

I övrigt på hälsofronten har jag haft 2,5 riktigt bra år, där jag fått vara förhållandevis operationsfri och i stället kunna ägna mig åt personlig utveckling, spiritualitet, andlighet och mycket annat.

Vilket jag också är så tacksam över! Med färre operationer, infektioner och liggperioder har kroppen fått en chans att återhämta sig och det förvånansvärt bra.

Så nu när jag uppgraderade till Carro version 5.0 känner jag mig nöjd, "frisk" och tillfreds med livet, mycket piggare som 50-åring än jag var som 40-åring. Sen vet jag att det kommer att komma tuffare tider igen. 

Ser dem redan i horisonten men försöker blunda in i det längsta. Vill inte, vill inte VILL INTE DIT IGEN! Jag vill fortsätta att få må så här bra, leva ett så här roligt liv och bara njuta av allt jag är med om och upplever.

Det är inget nytt eller som jag inte vetat om men läskigt och något jag skjuter framför mig. Men nacken är i dåligt skick och med den kan det bli tal om åtminstone två operationer, en ställäggning mellan C7 och C8 och sen en högre upp mot huvudet, C0-C1. 
Men hur läget egentligen är får en ny MR och DT röntgen avvisa. Sen har jag opererat min högra axel i påskas och har ännu en axel att fixa till, när det blir vet jag inte.

De tog lite stryk av åren när jag hängde på dem då benen inte fungerade.

Men som sagt var, jag tänker inte så mycket på mina diagnoser längre. På något vis har de, smärtorna och tröttheten satt sig hos mig och blivit en del av mig. 

Visst är det tungt och jobbigt vissa dagar, och som sagt nackoperationer är inget jag önskar, men nu låter jag det inte få ta så stor del av mitt liv och min energi. Allt får inte kretsa runt det sjuka och därför är jag inte lika aktiv i varken föreningslivet eller med föreläsandet.

Utan nu är nu och där är var jag försöker hålla mig! Inte leva bakåt eller framåt...bara vara i nuet och suga i mig allt det goda livet kan ge mig! Och det är mycket, vill jag lova...bara man stannar upp, höjer blicken och tillåter sig att se och ta till sig det!

Jag vägrar att ägna mer tid åt sjukdomar, även om de självklart finns där och är en del av mig. Men jag har fått nog av det och det har redan fått ta så mycket av mig och mitt liv. Så, NEJ, enough is enough...åtminstone just nu! *ler*/Carro...tillfreds med livet...(Bilderna är privata och googlade)