Ett ovanligt erbjudande

(Foto: Mikael Törmä)

Ja, sammantaget, var det en mycket positiv resa till staden där mitt "borta sjukhus" ligger. Ryggen har läkt som den ska, mor och jag fick umgås, shoppa, äta gott och även träffa min vän T från vår patientförening. Det enda smolket i bägaren var ju detta med nacken och självklart känns det tungt att tänka tanken på en 27:e operation. Men som jag sa är jag inte där än och tills dess kommer jag att ta en sak i taget och "tuffa" på i de spår jag går i redan nu. Som de coola pingvinerna i filmen Madagaskar 1 säger: "Le och vinka, grabbar, le och vinka..."

Så nu kan vi alltså konstatera att kapitlet om min rygg och mitt "borta sjukhus" härmed kan anses som avslutat. Åtminstone för den här gången och jag måste erkänna att det känns lite dubbelbottnat och med blandade känslor. Både roligt, lycklig och lättad men samtidigt lite sorgligt och vemodigt. Visst är det ju skönt att operationen gick bra, att det inte blev några komplikationer och att jag idag är så gott som besvärsfri från ryggen men samtidigt lite otryggt för nu svävar jag ju i luften igen. Förra gången det sas att min "rygghistoria" var utagerad var i början av 90-talet när jag skrevs ut från ett stort Norrlands sjukhus och efter det var det ingen som ens "slängde en blick" på min rygg. Då sa man att eftersom jag vid den tiden passerat 20 år och troligen växt färdigt, skulle inte min scolios medföra några ytterligare problem utan stagnera och ligga still. Men se hur bra det gick! *ler ironiskt* Nä nog skulle jag allt bra gärna vilja ha en besiktning av ryggen fortsättningsvis också. Om inte annat så då och då, för att i allafall kolla att jag inte börjar kröka mig ovan stagen.

Visserligen hade jag ju inte fått min EDS diagnos vid den tiden för hade jag fått den, kanske man aldrig hade släppt taget om mig. Men nu gjorde man det och när sedan doktor X efter drygt 20 år fick se min rygg blev han alldeles förskräckt och undrade när någon senaste undersökt mig och vill genast remittera mig till deras skoliosteam. Det var på så sätt jag hamnade i händerna på min superhjälte doktor Rygg. Och när jag nu måste släppa taget om honom blir jag både rädd och otrygg för hur ska jag bära mig åt för att komma i kontakt med honom igen om det kommer att behövas?! Och hur mycket kraft och energi kommer jag att tvingas lägga ner, för att överhuvudtaget få igenom min vilja att få komma in på hans mottagning igen?!

Min vän A har på sin blogg myntat ordet sjukhuskåt (ursäkta det vulgära språket) då någon funderat över om det inte är det vi med EDS egentligen är. Att vi bara söker problem och fel i kroppen bara för att vi har någon sjuklig (ha, ha, nu fick jag till det! *ler*) längtan att få frottera oss i sjukhusmiljön. Men den personen fattar inte ett dyft! För det är inte den där diagnosen Munschausen by Proxy (osäker på stavningen) vi lider av. Utan att vi "söker" mer operationer beror på att vi liksom känner inombords hur våra kroppar faller och rasar ihop. Och den känslan är fruktansvärt skrämmande! Att inte veta hur det kommer att bli i framtiden och att den framtiden, för många av oss, närmar sig med en förfärlig hastighet är en mycket obehaglig verklighet som vi EDS:are ofta bär med oss! Träffar man då på en person/doktor som kan och har förmågan att "laga och plåstra" ihop oss, ja, då vill man inte så gärna släppa taget om den personen. Det blir lite av ens livlina...

Kanske var det därför det kändes så tryggt att prata om nacken med doktor Rygg, för i och med det har jag inte helt stängt dörren till hans kontor. Utan öppnat för möjligheten att han kanske kan bli den som "lagar mig" även nästa gång. Med det inte sagt att det är det jag vill, alltså operera mig och att jag "söker" anledningar att få göra det, utan naturligtvis är jag som alla andra och vill undvika det in i det längsta. Men uppstår behovet vill jag veta att det finns någon som kan ta sig an mig. Någon som vågar och som har både kunskapen och kännedomen om både mig och min sällsynta sjukdom. Har jag det känner jag mig inte lika övergiven och lämnad åt mitt öde och känslan att sväva fritt i ett luftrum utan botten blir inte lika starkt. Då har jag ett ankare på släp som jag, när det behövs, kan haka fast i mitt "borta sjukhus" och doktor Rygg igen.

Nu över till något annat! Det var några intressanta små episoder som min mor och jag var med om när vi var i staden där mitt "borta sjukhus" finns. Liksom alla gånger vi åkte taxi, var det även den här gången en chaufför av utländsk härkomst som körde oss. Han frågade vars ifrån vi kom och när vi berättade det sa han att han varit till Pajala! Men oj, sa vi det var ju lustigt eftersom min mor är därifrån och självklart frågade vi honom hur det kunde komma sig. Han berättade då att hans systers make arbetat där som vårdcentralsdoktor och när han sa doktorns namn kunde vi konstatera att det var den doktorn som hade haft ansvaret över min sjuklige morfar! Att mamma i själva verket skällde ut taxichaffisens svåger, var ju inte något vi upplyste honom om. *ler*

Inte nog med detta, det hände en till liknande grej. Den helgen hade hudvårds- och kosmetikföretaget Mary Kay sitt årliga seminarium i den stora staden. Vid frukosten på hotellet började jag prata med en kvinna och då visade det sig att hon var just hudvårdskonsult (som jag) med just Mary Kays produkter. Nå det var väl inte så höga odds på det och när vi pratade vidare visade det sig att hon kom från Gävle och Skutskär. Då kom jag ihåg att vi har några bekanta som bor där, M:s klasskompis från Kiruna tiden och i och för sig är ju Skutskär inte så stort men då åldern på damerna var väldigt olika slängde jag ändå ut en chansning och frågade om denna kvinna kände vår bekant. Och döm om min förvåning, för då visade det sig att vår bekant var denna kvinnas revisor!!! Efter det tyckte min mor att det var dags att köpa en trisslott!! Och lite otroligt var det allt i en så stor stad och två sådana händelser! *ler*

Som en liten avslutande knorr kan jag berätta att när vi skulle krångla oss ut med rullstolen från, den inte så handikappvänlige Italienska restaurangen vi varit och ätit på, sa den manliga kyparen denna, kanske icke så genomtänkta kommentar: "Vill damen ha hjälp?" Ja, sa jag "Om du då vänder dig om, kan jag ta dig bakifrån!" Oops! Hur tänkte han där?! Men inte mig emot för det var länge sedan jag fick ett så ovanligt erbjudande! *ler* Sussi lull mina vänner!/Carro

Carro körklar!

Och så är jag hemma igen efter min lilla tripp till staden där mitt "borta sjukhus" ligger. Jag hade min kära mor med mig och vi flög med direktflyget och var framme vid elva tiden på förmiddagen. Efter att ha lämnat väskorna på vårt något sjabbiga och "sunkiga" hotell utanför centrum, tog vi taxi tillbaka och massor med shopping i ett av stadens stora shoppingcenter. Det var så himla mysigt och länge sedan som bara mor och jag var på tu man hand och shoppade tillsammans. Och vi fyndade en hel del, eftersom vi sökte upp alla reahörnor i alla affärer. När vi blivit uttröttade åt vi en sen shoppinglunch bestående av stenkolsgrillad entrecôte, pommes, pepparsås och en kall öl på ett mysigt ställe inne i shoppingcentret. Trötta men belåtna åkte vi tillbaka för lite vila på hotellet, innan en av mina vänner från EDS-föreningen kom och hämtade oss för sightseeing av stan. Vilket var så himla roligt, trevligt och mysigt och nu vet jag iallafall var jag skulle vilja bo om jag flyttade till den staden! Än en gång, tack T, för din omsorg om oss!

Jag måste passa på att säga "inget så ont, att det inte har något gott med sig" för tack vare min diagnos EDS och att jag till slut blev diagnostiserad, har lett till att jag fått så många fina nya vänner. Det finns många diskussioner och synvinklar på detta med diagnostisering och självklart är det ju inte bra om det går till överdrift. Men med en diagnos får man plötsligt en tillhörighet, får medsystrar/bröder och tillsammans blir vi starkare och kan sprida mer kunskap och information om vår sjukdom. Och jag har verkligen fått många härliga bekantskaper, både nära och långt borta och det är så skönt att veta att jag inte är ensam med detta elände. Att det finns de som verkligen förstår vad jag pratar om när jag beskriver det som händer med min kropp och att det finns andra som har det på liknande sätt. Självklart önskar jag inte er, kära vänner, sjukdom, smärta och elände utan skulle verkligen vilja att ni ska få ha det så bra som möjligt! Men nu har vi fått detta he...te och tillsammans kan vi åtminstone hjälpa, stötta och uppmuntra varandra genom alla svårigheter. Tack för det kära vänner! =0)

Dagen efter var det så dags för mitt återbesök på mitt "hemma sjukhus" och jag var inte speciellt orolig eller nervös eftersom jag ju känner att allt känns bara fin fint i ryggen. Helt fantastiskt nog har ryggen gått från att ha varit mitt allra största problem till att nu bli mitt allra minsta problem. All värk är borta, inga upphakningar, låsningar eller ryggskott och även den där obehagliga trötthetskänslan är som bort blåst! Det enda jag kan känna av ibland är en otrolig träsmak i baken, om jag har suttit mycket och ibland ischias i bägge benen men några andra besvär har jag inte och det är underbart med tanke på hur det har varit. Hur som haver, läkarbesöket gick som på räls, jag hade tid tio i nio och redan klockan tio var vi klara och på väg ut och då hade vi även hunnit med att besöka röntgen. Härligt när det går som smort!

Doktor Rygg var mycket nöjd med det han såg, inget av alla stag och skruvar han lämnade i ryggen har rört sig en endaste liten
millimeter sedan operationen i november. Inte heller har varken mina kotor eller ryggrad rört eller krökt sig utan de verkar också ligga som de ska och stagen har dessutom läkt in i skelettet, så nu ska det vara ganska så säkert och stabilt. Skönt! I och med att stagen är inläkta gav han också sin tillåtelse att jag nu för börja äta en antiinflammatorisk medicin igen och det har jag stora förväntningar på. Jag tror att det blir Arcoxia, eftersom jag hade så positiv effekt av den då jag åt den mellan 2003 - 2008. Med hjälp av den tabletten, hoppas jag att mina muskel- och senfästes inflammationer ska ge med sig, att musklerna ska slappna av och därmed att värken i tummarna, axeln, nacken och högra höften ska lätta lite.

"Träsmaken" i baken tror han kommer ifrån att jag idag har en helt annan sittställning och använder hela baken på ett annat sätt när jag sitter eftersom jag ju idag t.o.m. kan sitta på en pall utan ryggstöd, utan att bli trött i ryggen ett endaste dugg. Det enda botet för det är fortfarande att vila då och då...Ischias beror ju vanligtvis på ryggproblem eftersom ju ischiasnerven då är i kläm. Men utifrån mina röntgenbilder kan han inte riktigt förklara varför jag fortfarande kan ha ischias men tror att det i mitt fall kan bero på den grava höftproblematik som jag ju, som bekant, har. En av de bra sakerna han också sa var att han inte trodde att ryggen skulle hinna påverkas negativt nå' speciellt mycket av detta väntande eller för att jag inte orkar räta upp ryggen från höfterna. Utan han tror att mycket av de resterande, i sammanhanget, små ryggproblem jag har kvar kommer att förbättras ytterligare när jag får byta höftleden. När det nu blir...

Nu till det lite tråkigare beskedet! Han både undersökte rörligheten eller snarare den grava brist på rörlighet jag har i nacken, lyssnade på mina smärtbeskrivningar och tittade på mina magnetröntgenbilder från både 2003 och 2007 och kunde konstatera att det inte ser så vidare värst lysande ut med nacken. Vilket visserligen inte var någon nyhet för mig och som jag ju redan känner till och faktiskt besväras av idag. Han sa att ryggraden i nacken inte heller ser så speciellt normal ut. Där kotorna ska vara smala och tunna är mina förtjockade och där kotorna ska vara kraftiga där är mina tunna och spröda. Han konstaterade att jag har en "blockkota", vad nu det innebär och att jag har kraftiga pålagringar på kotpelaren. Han beskrev det som ett stearinsljus som rinner, att det har bildats "nabbar" på kotpelaren, ungefär som det kan se ut på ett ljus. Han sa också att det är relativt trångt men att det fortfarande finns passage i ryggmärgen, vilket ju självklart känns bra! Finns det inte passage i ryggmärgen, som kontrollerar andning och temperaturreglering, kan jag nog få det lite besvärligt! *ler ironiskt*

Det som var positivt var att passagen inte förvärrats nämvärt mellan magnetröntgenbilderna från 2003 och 2007 men det hade inte heller blivit bättre. Så därför sa doktor Rygg att påverkar detta matstrupen och ryggmärgen något mycket mer än vad det redan gör och om smärtan blir ännu mer outhärdlig, ser han det som troligt att detta är något som man kommer att behöva göra något åt inom en överskådlig framtid. Alltså eventuellt ytterligare en operation till. Suck! (Enkelt sagt, tror jag, att den operationen ungefär går ut på att man "filar" ner "nabbarna" som bildats på kotpelaren.) Samtidigt känns det oerhört bra och tryggt att få problemen konstaterade och på så vis få förståelse och bekräftelse på att det jag känner är korrekt och riktigt och inget jag överdriver eller hittar på. Nu har jag doktor Ryggs ord på mina nackbesvär och jag kommer, givetvis, att upplysa alla mina "hemmadoktorer" om detta och därmed hoppas jag att det inte ska bli så mycket tjorv och ifrågasättanden den dagen jag inte längre kan hantera mina nacksmärtor.

Jag är en sån som mår mycket bättre och kan stå ut mycket längre om jag får veta vad mina problem är och beror på, får bekräftelse och förståelse från sjukvården på att jag har ont och också att det går att göra något åt. Ett operationsbesked är ju aldrig roligt men samtidigt är det beskedet, trots allt, mycket bättre än om jag fått veta att detta inte går att göra något åt och något jag måste lära mig att leva med. Nu vet jag att operation finns och att det kan vara en lösning på mitt onda. Bara därför kommer jag att först försöka klara mig utan så länge som möjligt, men så klart med hjälp av smärtlindring, nackkrage, kroppskännedom och träning. Och när det sen inte går längre, ja då kommer jag att kräva operation och dessutom av min doktor Rygg på mitt "borta sjukhus", som även utför dessa operationer och som jag ju litar på ända in i döden!

Men vi är inte där än och som vanligt, kommer jag att ta en dag i taget och inte gå och grubbla över detta ständigt och jämt. Den dagen, den sorgen!! *ler* Nu gläds jag åt att ryggen passerade slutbesiktningen och att det inte blev "körförbud" på tanten! *ler* Jag är så lycklig över att jag fick den här operationen, som jag rekomenderar åt alla och som jag skulle göra igen och igen, om det behövdes. Bara med tanke på alla vinster som jag har fått efteråt. Det enda som är lite synd är att jag inte fick göra den för länge sen men samtidigt hjälper det inte att "gråta över spilld mjölk". Men till dig som har grav scolios och står inför beslutet och valet att göra en liknande operation som min, säger jag bara - tveka inte utan nappa på erbjudandet du fått! Det är värt plågan och mödan tiden efter operationen med tanke på hur härligt det är att vara smärtfri från ryggen! Appropå smärtfri, nu är det bäst att jag säger tack och hej för idag för nu bränner det i baken! Men det kommer mera.../Carro, körklar (bilderna är googlade)

Lite gott, åsså lite ont

(Foto: Sanna Engström)

Jaha, så är då fas 2 i återanpassning till ett "normalt" liv igång och C är tillbaka i skolan. I år börjar han i årskurs fyra och har för femte läsåret fått en ny lärare, vilket för oss innebär att dra hela vår historia för femte gången. För vid det här laget har jag lärt mig att det inte går att förvänta sig att informations-överföring mellan avlämnande och kommande lärare fungerar prickfritt och utan vår inverkan. Som tur är har C inte så stora besvär eller speciellt särskilda behov, iallafall än så länge och dessutom har han lyckligtvis "mål i mun" och kan prata själv, undrar vem han har ärvt det av?! *ler*

Men ändå! Redan andra dagen fick jag försöka jaga tag i rektorn, för när C kom till klassrummet saknades hans dator och den behöver han verkligen för att orka tillgodogöra sig undervisningen. I och med sin EDS diagnos blir han fort trött och då tappar han koncentrationen och drömmer sig bort. Därför tyckte barnhabiliteringen inte man ska lägga så mycket "krut" och pressa honom att slösa med kraft och energi på att skriva för hand utan att det viktiga måste ju vara att han får ut alla de historierna som han bär på. Som jag redan har skrivit är ju inte matte hans favorit ämne och därför går det inte så snabbt för honom när han räknar. Men alla vi runt honom bestämde i vintras att han ska få räkna i sin egen takt och vi enades om att matte är en mognadssak som kommer av sig självt med tiden.

Därför hann han inte bli färdig med den matteboken han ränade ur i våras och nu hade den nya läraren skickat hem den trots att den inte var uträknad. Vilket ger mig lite "kryp" längs ryggraden. Kanske målar jag som vanligt f...n på väggen men jag brukar ju oftast känna på mig "rätt". Har den nya läraren tänkt jaga ifatt honom med de andra?! Så nu har jag varit lejonmamma igen och bevakt min älsklings rättigheter och efterlyst både datorn och hans stödundervisning i matte plus att jag upprepade vad vi pratat och kommit överens om i vintras, tillsammans med barnhabiliteringen. Så får de inte fram datorn och stödundervisningen i ett nafs, måste jag nog bege mig dit i egen hög/låg person och skrämmas lite!!! *ler*

Förutom att ordna för C har jag ju även mina egna "affärer" att tjorva med. För ett par veckor sedan började jag ju ringa röntgen för att efterlysa den utlovade tiden nu i augusti. Kvinnan jag då pratade med, sa att det är en eeeenormt låååång väntetid och att jag absolut kan räkna bort någon som helst form av röntgentid men att jag skulle återkomma nu den 24:e för mer säkra besked. Jag skickade ju snabbt iväg ett mail till doktor X och Y där jag frågade om det inte skulle kunna gå att ordna så att jag fick göra denna undersökning på mitt "borta sjukhus" nu när jag ändå ska ner dit på återbesök hos doktor Rygg. Men naturligtvis har jag inte fått någon som helst respons på det, utan de bägge har lyst med sin frånvaro.

Så därför blev jag tvungen att ringa röntgen på mitt "hemma sjukhus" igår igen och jag hade verkligen "laddat upp" med ett helt batteri av ilskna och stränga argument. Jag var rustad till strid och jagade upp mig innan så jag skulle vara riktigt uppretad och irriterad, bara för att jag då med skärpa skulle kunna trycka på mina behov. Nu visade det sig att kvinnan jag fick prata med just kommit tillbaka från sin semester och bara kvittrade i andra ändan av linjen. Hon var så munter och förstående och redan innan jag hade hunnit säga mer än A, satt jag med min RÖNTGENTID i handen!!! JIPPIEEE!! Fantastiskt och underbart, de hann klämma in mig i augusti, som de lovade i juni!! *ler lyckligt* Vet inte om det var för att hon hörde att jag var aningens uppretad, att hon var utvilad eller om någon av alla mina doktorer ringt och stött på efter mitt mail till dem. Men det spelar ju ingen roll, för det viktigaste är att jag fått tiden och att jag nu är ett steg på väg i rätt riktning!

Men nog blir man lite förvånad och hamnar i ett antiklimax när man är förberedd på strid och så går det hur lätt som helst, inte precis det jag är van vid! Jag kom helt av mig, stammade, hummade i luren och måste ha sett ut som en fågelholk med munnen på vid gavel. Tur att ingen såg mig! Där förvånade de mig allt, positivt så klart! *ler* Just nu håller jag som bäst på att packa, för i morgon åker jag på en kort visist till staden där mitt "borta sjukhus" ligger. På torsdag har jag återbesök hos doktor Rygg, vilket egentligen ska vara "slutbesiktning" av ryggen men jag misstänker att han kommer att vilja se mig ytterligare en gång till när höften är åtgärdad. Doktor Rygg menar att de ju liksom hänger ihop och påverkar varandra, vilket inte mina höftdoktorer verkar bry sig om. Undras just om doktor Rygg har läst fler högskolepoäng än doktorerna höft, som ibland känns som Knoll och Tott och som emellanåt inte vet vad den andre gör eller säger?!

Men ryggen känns verkligen bra nu efter operationen och är för närvarande mitt minsta problem. Emellanåt glömmer jag nästan bort att jag har en rygg, så mycket mindre värk och problem har jag med den nu. *ler* Jag önskar bara att jag hade fått göra den operationen för flera år sedan, för oj vad det hade besparat mig mycket plågor och våndor. Men, men nu är det som det är och jag får vara glad att jag fick det gjort nu. Enda gången jag kan känna lite ont i ryggen är i samband med en viss tid i månaden och då är det oftast i form av ischias, men det är ju inget ovanligt eftersom även friska kvinnor kan ha problem med ryggen då. Det är också rätt läckert för jag behöver inget ryggstöd utan kan lika gärna sitta på en pall, eftersom jag ju nu har ett inbyggt ryggstöd!

Men det jag ska ta upp med doktor Rygg är mina nackbesvär som jag tycker har ökat efter operationen. Kan det vara så att jag nu, när jag är stellagd på så många nivåer i ryggen, tar ut överrörligheten i nacken istället, för någonstans kompenserar man väl ändå?! Eller är det så illa att jag nu fått ett diskbråck i nacken, så som min sjukgymnast är lite inne på och det vill jag absolut inte ha!!! Egentligen menade doktor Y på "hemma sjukhuset" att jag måste börja om på vårdkedjan med nackproblemen eftersom det är ett nytt problem i deras ögon. Först lyfta nackproblemen på vårdcentralen som i sin tur ska remittera mig till "min" mottagning på "mitt hemma sjukhus" trots att jag redan är patient hos dem och sen om inte de kan lösa mina problem där, remitterar de i sin tur mig vidare till någon som tror sig kunna mitt fall.

Men efter lite diskussion och när jag hävdade att man i "vanliga" livet brukar få reklamera dåliga reparationer, varor eller nya problem som uppstått efter tidigare reparationer, fick jag tillåtelse att "lyfta" nackproblem när jag ändå är nere hos doktor Rygg. Nu är det väl inte så troligt att jag hade varit tyst och låtit bli att nämna problemen med nacken även om jag inte fått tillåtelse att prata om dem, för så obstinat är jag!! Snacka om att vården kan ha en tendens att tjorva till det för sig och skaffa sig extra arbete. Tur att jag inte nöjer mig med alla deras svar, alla gånger eller snarare nästan aldrig...*ler*

Jag hoppas också att jag nu får tillåtelse att börja äta ett NSAID preparat igen, vilket är antiinflammatoriska mediciner för jag tror jag har muskel- och senfästesinflammationer lite här och där i kroppen. Jag har hittills haft förbud att ta dem, eftersom de försvårar och försämrar inläkningen av stagen i ryggen. Doktor Rygg sa att jag inte får ta dem under de sex första månaderna men nu har det ju snart gått ett år, så då tycker jag att det borde vara okej men självklart är det bara doktor Rygg som kan ge mig den tillåtelsen. Men jag hoppas verkligen och då vill jag att det blir Arcoxia som är en super duper tablett och fungerar återbildande och uppbyggande på något sätt. Det var tackvare den som jag ändå överlevde och överhuvudtaget kunde gå med den bråkande höften mellan 2003 och 2006.

Och nu tror jag verkligen att jag är i behov av den igen för jag har onda punkter och fläckar överallt på kroppen. Och förutom det vill tummarna och vänster axel på att "hoppa ur", nacken skriker och det värsta av allt (för närvarande) är att jag har ont i höger höft igen. Ja, det är sant! Den jag opererade 2006! Men jag gör allt för att försöka ignorera det, vill inte tro att det är sant utan bara något tillfälligt, som snart går över om jag bara vilar lite till...men jag tycker ju att jag inte gör annat än att vilar. SUCK! Det känns som att det bara går runt och börjar från början hela tiden, räcker det inte snart?! Då, kan jag lova, att det är lätt att tappa sugen! Då, vill jag inte vara med!

Känslan är otäckt välbekant även om den självklart inte är lika ilsken som 2006. Förutom gammal hederlig belastningssmärta, molar det på utsidan av höften, smärtar i ljumsken, bränner och krampar längs hela lårets insida ner mot knäet där det svänger ut på vaden och ner i foten som också bränner och sticker. Klockren höftledssmärta alltså! Jag tror jag blir tokig!!! Ska mina "kära" doktorer lyckas ställa till det, så höger ben börjar om och krånglar?! Jag har ju försökt belysa vad denna väntan kan ställa till med i min kropp men det är som att prata för döva öron, doktorerna Knoll och Tott vägrar att ta informationen till sig utan tycker bara att jag är hysterisk och sjåpig.

Det är så trist att det alltid är jag som måste lägga fram diagnoser och teorier, att de aldrig kan tänka själv?! För det finns inget mer uppretande för doktorer än när patienten själv kommer med idéer om var problemen sitter och vad det kan vara för fel. Men gör jag inte det själv, vem gör det då åt mig? Ingen! Jag måste ALLTID själv lägga fram det jag tror för att alls få någon hjälp eller någon att "bolla" mina misstankar och funderingar med. Missförstå mig rätt Anna, självklart önskar jag inte dig sjukdomar och elände, men det känns så skönt att jag nu har en kollega med samma diagnos på "min" mottagning på mitt "hemma sjukhus". För även hon har liknande erfarenheter som jag och vet precis hur det känns när man klampar en doktor på tårna.

Men då är det ju också så att klumpig- och fumlighet kan vara symtom på vår EDS diagnos, så därför kanske det inte är så konstigt om doktorn får en och annan blånagel när vi varit i farten! *ler* Nu behöver jag åtminstone inte vara ensam om att anses som hysterisk och hypokondrisk i doktorernas ögon och två EDS:are kan ju inte ha fel! Nu är vi två som kan sprida information och kunskap om EDS på "vår" mottagning samt hjälpa och stötta varandra förstås! Och vi hade "arbetsplatsträff" hos mig i förra veckan, vilket var så himla mysigt och trevligt och något jag hoppas vi snart får chans att göra om. Vi har lärt känna varandra i vintras, tackvare vårt bloggande och om hennes erfarenheter av EDS och vården kan ni läsa här.

Tillbaka till min höft. Vet inte om smärtorna i höger höft uppkommit på grund av att jag kört i gång med träningen igen eller om det börjar vara sviter av den enorma felbelastning jag hela tiden utsätter kroppen för bara genom att göra det lilla jag gör med den taskiga vänstra slinkleden jag har. Men självklart blir jag orolig, ledsen, deppig, arg, besviken - ja allt du kan tänka dig. Lika självklart tycker jag det är att jag vill och behöver få prata med doktor X och Y om detta. Kanske mest för att bli lugnad, förhoppningsvis och i bästa fall. Bara en sån sak som att få höra om man överhuvudtaget kan ha ont i en konstgjord led eller om det är inbillning?! *ler* Men öppnar jag munnen och berättar om detta, tycker de bara att jag sjåar upp allt och blir hysterisk för ingenting. Återigen har jag varit tvungen att strunta i det och har idag skickat ett kort mail till dem med rådfrågan om vad de tror. Men än så länge har jag inget hört...

Oj, vad långt det blev och jag hade kunnat filosofera lite mer. Men nu är det dags för middag men först lite vila för att orka med det. Och om jag försvinner ut i tystnaden har jag inte trillat från jordens yta, utan då beror det på att jag inte har hittat nätsladden till min "lilla rosa" och därför inte kan skriva från den stora staden i söder. Hittar jag sladden återkommer jag med nya rapporter!/Carro på gott och ont (förutom Sannas bild är resten googlade)

Om att göra bort sig...

Jaha, så är det fredag igen, tänk vad tiden går fort. I min värld är det bara måndag och fredag hela tiden! Dessutom är det sista dagen på sommarlovet och killarna njuter för fulla muggar. C vill inte ens lyssna när jag påminner honom, utan han säger att det ju är två dagar kvar! Jag förstår honom, för jag var precis likadan när jag var i hans ålder. Jag blev flyförbannad när min pappa påminde mig och jag körde precis samma "cold turkey" som C vill göra. Vaddå vända tillbaka dygnet en hel vecka i förväg?! Slöseri med tid tycker han, för det löser sig ju på första dagen. Uppe länge på söndag kväll och upp tidigt på måndag morgon för att sedan var dödstrött på kvällen. Om inte måndagkväll så senast tisdag är man tillbaka på banan igen. Man måste ju få njuta in i det längsta!! *ler*

Jag är ju en sån person som gillar att skratta (ja förresten vem gör inte det) och skoja mycket och att retas med C och hans kompisar är en av mina favorit sysselsättningar. Det är så härligt att få höra C:s underbara kluckande skratt och när han ger mig den äran att få höra det fylls mitt mamma hjärta av en enorm värme och stolthet. Då, som alla andra gånger, är jag så glad att just jag fick bli mamma åt just han!! Ibland händer det att han inte riktigt hänger med i mina idéer men det är inte ofta, för han har faktiskt en ganska avancerad humor och den har han utvecklat tidigt. Redan som liten kunde han skratta åt vissa "vuxenskämt" och han har fått vänja sig med min fantasi och mina skämt och nu brukar han bara säga att du är precis som morfar!

Jag har också lätt för att bjuda på mig själv och i vissas ögon kanske det kan ses som om jag rent av hänger ut mig själv. Men jag har något av en svart humor och gillar att ironisera över mig själv och alla mina upptåg. Men självklart aldrig över någon annan utan det tycker jag är en ynnest som bara är värdig för den egna personen. Alla, inklusive mig, måste självklart själv få välja om, när, var, hur och på vilket sätt man vill att omgivningen ska betrakta en och vilken "sida" man vill visa upp. Att jag blandar upp min allvarliga sida av mycket djuphet, filosofi och psykologi med mycket skoj, skämt och ironi tror jag är mitt sätt att hantera min situation. Min vardag är många gånger så himla allvarlig och krånglig och då måste man kunna skoja om den för att kunna överleva.

När jag väljer och är på humör för att ironisera och skoja om mig själv kan jag bjuda på allt från tokiga, roliga via pinsamma till jobbiga situationer. Då är det bara att hålla i hatten, för då kan det komma precis vad som helst över mina läppar! *ler* För att sedan kanske sluta mig som en mussla igen och återgå till att bli en betraktare av livet. Något jag däremot har lite svårt för är när jag ofrivilligt har gjort bort mig. Det glömmer jag nästan aldrig utan kan älta, grubbla och gräma mig över i årtionden efter åt. Och varje gång minnet seglar upp är det lika pinsamt som när situationen var rykande aktuell. Här kommer två tillfällen som jag har svårt att glömma men som jag samtidigt inte kan låta bli att le åt vid minnet:

Det jag nu tänker avslöja hände i början av -90 talet då jag jobbade på bibliotek. Vid den här tiden var mordet på en prostituerad kvinna i Sockholm, hon vars mördare visade sig vara två läkare, hög aktuell. Jag har ju alltid velat jobba som socialarbetare (eller med människor på något sätt) och som jag tidigare har berättat brukade mina kollegor på biblioteket kalla mig för eländes specialisten, så därför intresserade även detta fall mig på många sätt och jag läste flera böcker om det inträffade. Och med det i minnet kan man kanske ana (eller snarare inte) vad jag tänkte på...

En kväll när jag jobbade kom det fram en man till disken och frågade mig:

- Var har ni böcker om styckning?

Jag vet inte vad som flög i mig eller hur jag tänkte. Men jag mitt dumma nöt, la huvudet på sned, spände mina gröna ögon i hans, log och sa på mitt mest serviceinriktade sätt och som om detta var den självklaraste "vardagsmaten" i världen:

- Av djur, eller...

Förvånad och full i skratt svarade mannen mig:

- Ja det får vi väl ändå hoppas!!!

Hmm, ibland kan det kanske bli lite för mycket deckare och mord för frun så att det fullständigt uppslukar mitt hela jag! *ler* Även i mitt senare jobb som enhetschef för personliga assistenter har jag också gjort en blunder som jag helst vill glömma. En gång träffade jag på en kille som jag fattade tycke för eftersom han var en otroligt sympatisk, trevlig, öppen och ärlig person. Att han sedan, i mitt tycke, såg bra ut och var charmig gjorde ju inte saken lättare. Redan vid första mötet ville han berätta om sitt brokiga liv, bara för att jag inte skulle köpa "grisen i säcken" om jag valde att anställa honom vilket jag gjorde på stuberten och mycket för att han just varit så öppen och ärlig. Han jobbade hos oss ett bra tag, både på mitt och min kollegas område. Han var alltid glad och trevlig och vi hade inga som helst problem i vår kommunikation ända tills jag en dag bad honom komma in på mitt kontor för ett litet samtal.

Jag vet inte vad som hände, kanske blev jag nervös för att jag gillade hans utseende och hans charmiga person så mycket att det fick mig att helt tappa koncepten. Måste bara infoga här innan jag fortsätter med historien, att hade jag inte haft min älskade M hade den här killen gått högst osäkert! *ler* Nä skämt å sido, nu är jag ju lyckligt gift med min M och därför försökte jag istället "tussa ihop" honom med en av mina bästa kompisar. Men det ledde ingen vart och nu har jag lovat min kompis att lägga min koppleriverksamhet i graven, för den stackarn har varit utsatt för min romantiska sida vid två tillfällen och nu tycker åtminstone hon att jag får ge mig på någon annan nästa gång! Jag har kanske varit bordellmamma i mitt tidigare liv, för de takterna verkar ha följt mig genom åren, med tanke på vad jag avslöjade i mina sanningar härom dagen, vad jag utsatte min stackars far för! *ler*

Hur som helst, jag ropade lite nonchalant in denna tjusiga karl på mitt kontor och när jag öppnade munnen och avslappnat skulle fråga: "Hur är läget, knallar det?" Hoppade världens mest freudianska groda ur munnen på mig och istället sa jag:

- Hur är läget, kn*llar det?" (byt a:et mot ett u)

Och i samma sekund som jag sagt det hörde jag mitt misstag. Sånt får ju bara inte hända!!! Själv hade jag nog kunnat hantera "grodan" men jag såg att han blev stel som en pinne och generad till max, ja det såg nästan ut som om jag, gammkärring chefen, istället hade bett om att få göra DET med honom. Detta gjorde mig oerhört generad och stämningen på kontoret var så tjockt att man hade kunnat skära genom den med kniv. Jag började nervöst fnittra, plocka i mina papper och när jag skulle försöka släta över och skämta bort det hela, vad tror ni händer då?! Jo, jag mitt eländiga klant ar...el upprepar precis samma mening EN GÅNG TILL. Hur knäpp för man va??!!

Ja, Herre Gud, jag trodde jag skulle dö!! "Golv öppna dig" var det enda jag kunde tänka under resten av det samtalet, för jag ville bara bli uppslukad av jorden omedelbart. Och jag kan bara säga, att relationen och kommunikationen mellan oss var högst ansträngd och krystad ända tills han slutade och flyttade söderut. Pojkstackar'n var nog livrädd för den sextörstande chefen som utsatt honom för sexuella trakasserier. Så inte fick jag någon avskedskram, som min kollega fick, när han tackade för sig och lämnade stan! Avslutningsvis ska jag göra en Gert Fylking och berätta en verklighetsbaserad fredagsfräckis. Så därför önskar jag känsliga läsare en trevlig helg och ber er sluta läsa här! *ler* Detta är en sann historia som jag blev vittne till och det är aldrig vackert när ens föräldrar är igång...*ler*

En dag när jag satt på toan hörde jag min kära mor och far genom ventilen och jag kan bara säga att mina ögon och öron blev som tefat!

Mor: "Om du håller, så suger jag"

Far: "Ja..."

Tystnad

Far aningens irriterat: "NÄÄ!! Inte där, HÄR..."

Lång tystnad

Mor glatt: "Oj! Vad mycket det kom!!!!"

Far lika glatt: "Jaaa..."

Mor klappar i händerna och säger: "Det här var skönt, det borde vi göra ofta och hemma också"!

Sen kom de av sig och blev alldeles tysta, när de hörde hur jag tokskrattade i badrummet på nedervåningen. Då först kom de på hur det hela lät och vad tror ni de egentligen höll på med???? Jo, de dammsög ventilationstrumman i vårt badrum på övervåningen! Så, så var det med det roliga men ett gott skratt förlänger ju livet och det gjorde jag med tiotals år den dagen! Ha en riktigt skön helg och njut av den sista ledigheten för på måndag börjar allvaret, som min far alltid brukade säga. Suck!/Carro, kärlekskrank (Förutom blomsterbilderna, som Mikael Törmä fotat, är resten googlade)

Grekisk Pyttipanna

I lördags hade vi främmande av G och I och deras härliga barn. Barn och barn, är kanske något förolämpande tror att ungdomar passar bättre. För R är 14 och S har nyss fyllt 17, vilket känns helt ofattbart. Kan inte förstå att lilla Fiffi har nått körkortsålder! Det var ju nyss hon ropade Angus och Ina när M och jag kom dit. Nåja hur som helst var det verkligen ett kärt besök eftersom det inte blir lika ofta som vi ses nu för tiden jämfört med förr då vi var jämt tillsammans. Ett tag bodde vi t.o.m. grannar och kunde tassa över till varandra i bara strumplästen. Så många trevliga myskvällar tillsammans, borta på Ringgatan blev det! *ler*

Självklart fick de middag också och även om jag misstänker att Grekisk PyttiPanna säkert inte är världens nyhet för alla, lägger jag på efterfrågan ut receptet här!

Grekisk Pyttipanna (6 personer eller 4 + 2 matlåd0r)

2 fläskfiléer (lite snålt tyckte vi, kan nog med lätthet ha 3 filéer)

1,8 kg potatis (vi tog en hel påse mandelpotatis)

3 paprikor i olika färger

3 tomater

1 rödlök

(oliver)

200 gram feta ost

Marinad:

3 dl olivolja

6 - 8 vitlöksklyftor

3 tsk sambal oelek

4 msk soja

1 ½ tsk salt

1 tsk svartpeppar

(½ tsk ingefära) (hade inte vi)

Kall sås:

4 dl turkisk yoghur

(4 msk majonäs) (skippade jag också)

2 pressade vitlöksklyftor (jag hade minst fem!!)

½ pressad lime eller några droppar citron

en nypa salt

lite svartpeppar och salladskryddor

Blanda marinaden, skiva fläskfiléerna i 1 cm tjocka bitar och lägg dem i marinaden i kylskåpet i cirka ett dygn.

Skala och klyfta potatisen och bred dem i en långpanna så de täcker botten. Skär löken och paprikan i klyftor och lägg ovanpå. Lägg eventuellt på oliverna eller servera dem i en skål bredvid, sedan in med det i ugnen i 20 - 25 minuter. Tag ut ur ugnen och tillsätt tomaterna och den smulade fetaosten för att sen skicka in det i ugnen ytterligare tio minuter. Vill du ha köttet "well done" tillsätter du även det tillsammans med lite av marinaden och gratinerar i ugnen i 20 minuter. Vi vill gärna ha vårt kött lite rosa och därför la vi inte in filéerna förrän under de sista tio minuterna. Total tillagningstid är cirka 40 - 45 minuter i 200 grader.

Servera med den kalla såsen eller tzatziki.

En annan variant, men den har jag inte prövat själv, är att göra samma sak men med kycklingfiléer. Då är det tydligen gott med rotsaker som t.ex. morötter, rotselleri, fänkål och rödbetor.

Smaklig måltid alla matvänner! Till helgen ska här ätas kräftor och drickas gott vitt vin, längtar redan!! *ler* Är snart t'baks!/Carro, kock (bilderna är googlade)

Sanningens minut...

(foto: Stina Törmä)
Eftersom jag fortfarande lider av sviterna efter semestern i form av borttappad inspiration och idétorka väljer jag att nappa på en utmaning jag hittade hos cpmamman som i sin tur hittat den hos Sören Olsson, en av dagens barnboksvärlds bästa författare! *ler*

Här kommer utmaningen: Att avslöja tio sanningar om mig själv, som ni inte redan känner till!

1. Att jag inte tycker om att gå ut på balkonger eller åka över stora höga broar.
2. Att jag en gång i sommar har serverat sonen frukost klockan 16:30!
3. Att jag, medan jag forfarande jobbade, har klivit upp 04:30 och vid köksbordet börjat jobba med budgetuppföljning, semesterplanering och nytt schema till min personal.
4. Att jag en gång i min barndom knyckte en barbiejacka av en barndomkompis, därför att jag jätte gärna ville ha den. Men jag använde den aldrig, för varje gång jag såg den skämdes jag så in i vassen!! Förlåt, jag skäms fortfarande!!!
5. Att jag har svårt att gråta och visa mig svag i andras sällskap.

6. Att jag gått i psykoterapi vid två tillfällen i livet och smmanlagt under fem år.
7. Att jag tappat tre vänner under ruskiga omständigheter! R.I.P. A, M och K!
8. Att jag smällt ett järnrör i skallen på min far. Lyckligtvis fick han inga större kvarstående men av det!
9. Att jag som barn agerat bordellmamma och erbjudit min fars "tjänster" till deras väninna eftersom hon, gång efter annan, inte blev gravid som hon så hett önskade. Tron på pappas förmågor var enorm, trots att han bara fick till en unge...*ler*
10. Att jag fortfarande, vid 41 års ålder, är svag för nallar och andra kramdjur...

Nä, nu får det räcka med avslöjanden för idag men jag är säker på att det kommer fler! Jag ska också försöka samla ihop mig och komma till skott, sluta "lalla" runt och bara skriva strunt! Oj, nu fick jag till det!! *ler* Jag har lite ämnen på gång, så vi får väl se om och när de vill ut...Natti, natt!/Carro utan hemligheter (bilden är hämtad på Facebook)

Beundransvärda vardagshjältar!

Som ni kanske har märkt har jag även den här månaden lagt in en massa nya blogglänkar till bloggar som jag själv som bäst håller på att bekanta mig med. En blogg som jag läser extra intensivt just nu är cpmamman och som ägs av en fantastiskt beundransvärd ung kvinna som skriver om den stora lyckan att få vara mamma till den lilla krigarprinsessan Tekla. Ett litet mirakelbarn som föddes i v.33 och som på grund av syrebrist ådrog sig en cp skada. Jag fullkomligt älskar cpmammans målande och ofta också filosofiska språk som hon använder när hon med glädje, värme och ömhet skriver om deras ovanliga liv tillsammans med deras lilla mirakeltjej. Jag rekomenderar verkligen ett besök hos henne! Det var också där jag fann denna filmsnutt från Youtube som jag vill dela med mig av till er eftersom den med värme, lycka och glädje rörde om i min hjärterot! Tänk vad livet är fyllt av fantastiska och beundransvärda vardagshjältar!! *ler* (Filmen har egen musik, så om du vill höra den bra är ett tips att du under tiden, stänger av min bandspelare som finns längst ner på sidan)

En dag frågar en son sin far: "Pappa, springer du en maraton med mig?" Pappan svarar: "ja" och de springer sin första maraton tillsammans. En annan dag frågar sonen sin far igen: "Pappa, springer du en till maraton med mig?" och pappan svarar igen "ja, min son". En dag frågar sonen sin far: "Pappa, vill du göra Ironman tillsammans med mig?" (4 km simning, 180 km cykling, 42 km löpning) Och pappan svarar igen "Ja"...



Upptäckte just att jag egentligen har något att fira!! Jag har nu passerat 100 inlägg här på min blogg sedan jag började skriva i februari. Häftigt!! Det har varit en rolig resa och inte trodde jag väl då att jag skulle få ihop så många texter och över 3000 besökare. Hoppas ni vill, orkar och kan hänga med mig i minst 100 inlägg till! *ler* Tack för att ni finns, orkar läsa alla mina turer i livet och styrkekramisar till er alla!/Carro

På bloggkartan igen...

Jag har återigen provat att placera min blogg i Luleå på bloggkartan.se! Få se om jag lyckas bättre denna gång, för förra gången blev det bara sk...t av alltihop. Jag återkommer snart med nya rapporter! Tills dess, ha det gott!/Carro, datahackern

Skit bakom spakarna?!?!?!

Jag tror jag blir tokig!!! Snäääällla, är det någon som använder blogspot som kan tala om varför programmet jäklas med mig, eller är det bara "skit bakom spakarna"?! *ler* Vad gör jag för fel när jag inte lyckas med styckeindelningen??? Jag lägger in dem där jag vill ha dem och när jag sen publicerar texten är den ändå ihopdragen till en enda klump. Dessa gånger har jag även provat att skapa ett nytt inlägg och flytta texten dit. Ibland fungerar det men inte alltid och samma sak händer. Varför?!?!?! Detta problem uppstår inte varje gång men dock ibland och är lika irriterande de gånger det händer. När jag ändå är på G; är det någon som vet hur man får in ett annat typsnitt än de som är förinställda i blogspot?/Carro som tacksamt tar emot hjälp!!! (bilderna är googlade)

I väntan på det normala...

(denna bild är googlad , övriga har jag fotat)

Jaha, så är då familjen utökad med ytterligare en varelse. Något som jag protesterat mot och ett inköp jag försökt skjuta upp in i det längsta. Jag har till och med hotat med att jag flyttar ut i garaget om far och son gör verklighet av sina planer. Och idag gjorde det, Spranna har flyttat in hos oss! Spranna, den ludna ladyn, är en 2-årig beigerosa chilensk fågelspindel. Och C är överlycklig, för som han har väntat på hennes ankomst. Hela sommaren lång! Vi hämtade hem henne idag i en igentejpad burk, eftersom jag inte vill ha en spindel på rymmen i min kära bil. C har haft ut henne, hållit i henne, matat henne och gullat med henne flera gånger idag. Själv har jag inte närmat mig henne mer än på en meters avstånd. Visserligen har hon inte gjort så mycket väsen av sig men sagt är sagt. Så nu är det väl bara för mig att börja packa för min flytt ut i garaget! *ler*

I övrigt lunkar dagarna på. Nu är det bara en vecka kvar tills fas två i återanpassningen till ett normalt liv fortsätter med att skolan börjar igen. Jag sörjer verkligen att sommaren snart är slut, för jag är en stor fantast av sommaren och deppar när all växtlighet vissnar och dör. Snart är det ett helt år tills nästa gång vi får njuta av semesterlata dagar. Men samtidig lite skönt med normala vanor igen. Det är som om vi släpper alla rutiner under sommaren och helt slappar ihop.

Men med skolstarten återgår allt till vardagen, uppstigning på normala tider, mat vid vettiga middagstider och ensamrätt till datorn igen. Åtminstone under skoltid! Vilket är ganska skönt i sig och åtminstone tryggt och förutsägbart. För som vi har det just nu har vi glidigt miltals iväg från det som kan anses som invant och vanligt. Vi sover sent på förmiddagarna, äter på heltokiga tider och självklart uppe sent på kvällarna. Nästan tills solen är på väg upp igen...*ler* Visst är väl det lata livet skönt och avslappnat men i längden måste man kanske ändå ha lite mer stadga och stabilitet i vardagen.

Sedan M började jobba tycker jag inte heller vi får så speciellt mycket gjort om dagarna. Annat än att njuta av solen och värmen som vi fortfarande har glädjen att få ha kvar. Trots att vi sover länge på morgnarna har jag de senaste dagarna märkt att jag är ohyggligt trött, sliten och grinig på kvällarna. Det är knappat att jag håller ihop och C och jag hamnar hela tiden i jobbiga diskussioner, innan jag slutligen får krypa ner under täcket. Så nu har till och med C börjat klaga på att jag är så grinig på honom varje kväll, vilket självklart ger hugg i mammahjärtat. Efter några dagars funderande har jag kommit på att jag inte har vilat middag en enda gång under hela sommaren. Vilket är heltokigt! Jag vet ju egentligen att jag måste vila minst en gång om dagen, gör jag inte det är jag ett åskmoln innan kvällen eftersom min kraft och ork inte räcker för en hel dag. Vilar jag inte är min energimätare långt under minus.

Därför har jag vilat middag både igår och idag, vilket jag tror stenhårt på eftersom vi igår lyckades ta oss hela vägen i säng utan att ha tjafsat en enda gång. Toppen! *ler* Jag har även plockat upp min vanliga rutin att ligga på spikmattan i tjugo minuter innan jag ska sova och det märker jag också en enorm skillnad av. Nu sover jag som en stock hela natten och inte den där lättväckta indiansömnen jag annars sover. Ytterligare en rutin jag återupptagit eller snarare väckt liv i, är att ta mig iväg och träna i bassäng minst en gång i veckan. Jag hatar verkligen allt vad träna och sport heter men trots det måste det bli en ändring i den här fruns vanor.

För jag ställde mig på vågen härom dagen. Och jag lovar, det var verkligen ingen trevlig upptäckt! Jag har gått upp fem kilo sen före sommaren, vilket i och för sig inte är så mycket att bråka om. Men betänk då att jag bara är 1,45 med en maschvikt omkring 45 kg, vilket är alldeles lagomt och perfekt för mig. Nu väger jag bara cirka 5 kg mindre än när jag fick C!!!!! Katastrof!!! Nä, här krävs hårda tag, banne mig! Allt mellan 3 - 7 kg måste bort! Inte för att jag egentligen är speciellt brydd om vikten men i mitt skick är det för många extra kg att släpa runt på. Det är för tungt och väger för mycket för mitt skruttiga skelett.

Jag har också så smått börjat röra om i sjukvårds grytan. Ni som var med mig före sommaren kanske minns all dramatik kring min kommande höftoperation (finns att läsa bland juni månads inlägg). Att den blev inställd sex timmar innan avfärd till mitt "borta sjukhus" bara pga en prestigekonflikt mellan två tuppfäktande professorer. Och att jag precis innan semestern fick en preliminär planering för hur framtiden skulle se ut. I den bästa av världar! *ler* Det skulle först bli en tre dimensionell datortomografisk röntgen under augusti, tillverkning av specialprotes under september och slutligen operation under oktober. Men nu är vi ju i mitten av augusti och jag har ännu inte hört något från röntgen på mitt "hemma sjukhus". Dödstyst!

Så jag ringde dit igår och fick veta att de har jääääääätte lååååång väntetid, massvis med månader, till datatomografin. De kunde inte förstå hur min dr. Y kunde lova mig röntgen utan att vara insatt i deras arbete och att det troligtvis är fullständigt uteslutet med någon form av röntgen under augusti. Vilket jag redan börjat misstänka eftersom vi är mitt i månaden och jag ingen kallelse fått. Jag berättade hela mina senaste historia för dem och visst blev de berörda av den men de vågade trots det inte boka in mig eftersom det är en så speciell metod som ska användas och till den måste det beställas särskilda instruktioner. Därför bad de mig återkomma efter den 24:e då den ordinarie tidsbokaren är tillbaka efter sin semester. Och då är ju augusti så gott som förbi och därmed ligger vi redan minst två veckor efter den preliminära planeringen jag fick i juni.

Och så många fler veckors försening får det inte bli för då blir det inte någon operation på den här sidan om nyåret. Detta för att dr. X brukar åka till USA i november och vara där fram till juletider. Men idag fick jag en, i mitt tycke, alldeles strålande idé och jag har redan slängt iväg den till både dr. X och dr. Y men inte fått något svar. Kanske semestrar de än... Min idé är att jag får göra den där speciella tre dimensionella datatomografiska röntgen på mitt "borta sjukhus" samtidigt som jag ändå åker ner för återbesök hos dr. R (som i rygg) den 27/8.

Jag tog upp den idén med scolios sköterskan jag pratade med idag och hon tyckte att det var en lysande idé som inte borde vara allt för omöjlig att genomföra. Hon sa att den röntgen undersökningen inte är så speciell hos dem utan görs på rutin där och att de var först i landet med att utföra den. Det som krävs är ju förstås att röntgen avdelningen på mitt "borta sjukhus" har möjlighet att ta emot mig den dagen, att min hemma doktor, dr. Y, drar tillbaka remissen som finns här i stan, skickar en ny remiss till röntgen där nere och även godkänner den extra kostnad som det självklart blir om jag får göra detta utom länet.

Så nu är jag snart mitt upp i allt koordinerande igen! Till och med sköterskan på mitt "borta sjukhus" höll skrattande med mig när jag sa att jag åtminstone inte blir sysslolös när jag har med sjukvården att göra. Hon tyckte att jag snart borde kunna kvittera ut en halvtids lön med tanke på all tid jag får lägga ner på allt tjafsande. För nog är det tjafsande alltid! Aldrig kan det gå spikrakt som det är planerat utan varje gång ska det tjorvas och krånglas i massor. Tur att det varit sommar och varmt, att jag varit ledig och myst med familjen, för nu känner mig utvilad och redo att ta ett kraftigt tag om sjukvården igen! *ler* /Carro, som skulle vilja åka räkmacka

På hemmaplan igen...

Nu har jag varit osynlig i flera dagar igen. Men det beror på att jag föll till föga för släktens övertalnings-förmåga och for upp till Lovikka för några dagars vistelse med släkten. Det har varit både trevligt och vilsamt med mycket god mat, vedeldad bastu och slappartakter! *ler* Det har till och med varit möjligt att sitta ute i solen och sola i bara bikini utan att bli uppäten av miljontals mygg, något jag nästan aldrig varit med om tidigare under mina 41 år där uppe. Och ett underbart väder har det varit, så det har bara varit till att njuta i fulla drag! Däremot hade knotten kommit och de fanns det biljoner av under kvällarna. Efter att ha suttit ute väldigt lättklädd upptäckte jag att jag var alldeles knottrig och knölig i baken av alla knottbett. Det märkliga var att jag inte känt något och det borde jag ju verkligen ha gjort för det var massvis med bett. Efter en stunds funderande kom jag ihåg att jag fortfarande är bedövad och har känselbortfall längs hela baksidan efter ryggoperationen och att det var därför jag inte kände när knotten anföll mig. Gissa om det har kliat i baken...*ler*
Men efter några dagar utan internet, bloggen och närheten till stan måste jag fara hem igen för att jag inte ska drabbas av obotlig "lappsjuka"! *ler* Så ikväll är vi hemkomna igen, C och jag, för det är bara vi som varit iväg den här gången eftersom M ju har börjat jobba igen i veckan. Eller egentligen var ju C redan på plats och jag for upp för att hämta hem honom och passade på att bli ompysslad av min mor och resten av gänget där uppe. Härligt! Men borta bra hemma bäst!
När vi kom hem hade vi skiftbyte i bregottfabriken eftersom M, som varit gräsänkling i veckan, stack iväg på helgens storövning med hemvärnet. Så nu är C och jag ensamma hemma istället för M. Och då passade jag på att månadsuppdatera bloggen, som blivit lite eftersatt under Juli månad. Jag hoppas det ska bli bättre med det nu när "fas 1 av återanpassning till det normala livet" är inlett i och med att M är tillbaka på jobbet. Som vanligt har jag uppdaterat mina blogglistor och länkar, bytt bok- och musiktips, uppdaterat vad jag läser och lyssnar på just nu och bytt min egen skrivna dikt. Utseendet har också fått sig en genomkörare då jag bytt klocka, bakgrund och bild högst upp, som det för övrigt är jag själv som fotat utanför ladugården på mina morföräldrars gård.
Under juli hade jag, trots min dåliga uppdatering av bloggen, 525 trogna besökare. Vilket ger i snitt cirka 17 personer som dagligen gått in och kikat om det hänt något nytt, vilket det sällan gjort. Tyvärr! Men tack till er för att ni kikat in och hängt kvar i allafall. Nu hoppas vi på bot och bättring...Men jag törs inte lova och garantera så mycket, så länge vädret är så här underbart. Nu måste jag ge mig för ikväll och gå och slänga C och hans sovkompis i säng. Vi hörs igen!/Carro, soldyrkaren