torsdag 23 februari 2017

Årskrönika 2016, del 2


Så där, då var jag mätt i magen och kan galant återgå till att färdigställa del 2 av 2016 års årskrönika. Himmel så kul det är att skriva igen, när orden flödar och texten rinner som ett vattenfall. Jag hoppas verkligen detta flow håller i sig lääänge! Okej, då kör vi! *ler* 

Oktober: Det största som hände i oktober, som jag för ett år sedan trott varit omöjligt men som varit en av mina största önskningar här i livet slog in! Som ni kanske minns är jag ju pälsdjursallergiker, vilket alltid varit en stor sorg. För hundrade gången i ordningen tog jag upp det med min homeopat och hen sa att det är väldigt vanligt att allergiker av någon konstig anledning tål råttor och möss!

Sagt och gjort kollade he
n mig och det visade sig, helt otroligt och ofattbart, att jag tål råttor. Och ja, ni gissar säkert resten...*ler* I ett grisblink var vi råttägare och våra älskade pälsbollar Pepsi och Popcorn flyttade in! Och jag är precis lika löjlig som alla djurägare, gullar och skämmer bort de små liven! *ler*

Jag fick också "leka Gud" för en dag, när älskade Mini tog en sväng över Regnbågsbron! Jag hade badat honom, vänt bort blicken för några sekunder och när jag tittade tillbaka låg han på sidan. Jag slet upp honom ur badet och han ändrade färg till gul och svart, som de gör när de går över till andra sidan. Jag började göra hjärtmassage och blåste luft in i hans mun, inget hände, jag blåste mer, tröck mer, blåste mer, tröck mer...

Mamma var här och tog över medan jag ringde djursjukhuset, frågade vad vi skulle göra då det verkligen är svårt veta att om en ödla har dött eller inte eftersom de kan gå in i koma. Eftersom det såg mycket kritiskt ut för lilla Mini slutade vi att trycka på hans hjärta och blåsa i hans mun. Istället la jag en handduk runt honom och höll honom mot mitt hjärta och viskade söta ord i hans små öron. Vad han har betytt för mig, hur mycket jag älskar honom, hur viktig han har varit för oss och hur mycket kärlek den lilla varelsen gett oss.

Och då plötsligt, när jag nästan gett upp hoppet, kände jag hur han gäspade, sträckte på sig, öppnade sina ögon och tittade djupt in i mina. Mini var tillbaka! Love!

Oktober var en händelserik månad, det ser jag ju nu! *ler* En annan av mina största önskningar i livet är att kunna ha långt hår, något jag aldrig kunnat eftersom mitt är klent, tunt, kala fläckar, flygigt, trasigt och i allmänt dåligt skick. Jag har heller inte fått sätta extentions för mina frissor, då det inte fäster bra och sliter för hårt på mitt eländiga babyhår. Men nu har det kommit något som heter Hairtalk extentions och är tejphår, alltså hårslingor som man fäster med tejp mot skalpen.

Det är ett hår som inte sliter det minsta på det egna håret, snarare tvärtom, det skyddar och bevarar det egna håret som får växa i lugn och ro under. Detta hår använder man idag oftast inom cancervården, eftersom det är så skonsamt! Men dyrt! Men jag bestämde mig för att jag var värd det, äntligen skulle min andra stora dröm gå i uppfyllelse. Och jag kan säga att jag grät den dagen, av lycka!

Det var som om hundra ton lossnade från mina axlar i takt med lyckotårarna som trillade längs mina kinder. Jag kände mig verkligen så fin och så hel, så jag förstår verkligen C som nu nästan inte har något hår kvar. Hår är verkligen så viktigt för självkänslan! Jag skulle gneta ihop vartenda öre för att kunna ge honom samma möjlighet, om det bara gick...Enligt frisörerna har han för lite hår för att kunna fästa slingorna på ett snyggt sätt och utan att det blir för tjejigt.

Som vanligt gjorde vi våran kära mediala NÄRA-kryssning till Åland i år också och precis som vanligt fyllde de på våra depåer så bra som den brukar. Jag är alltid så lugn och samlad inombords när jag kommer därifrån, då har jag det inre lugn jag alltid längtar och söker efter. Men när jag kom hem valde våra fina lilla Minigubben att lämna oss trots allt. Den där Regnbågsbrovandringen slet nog mer på honom än jag ville inse.

Efter en tre timmar lång dödskamp i min famn, där han kom och gick, mötte mina ögon, kippade efter luft och slutligen drog sitt sista andetag somnade han in 10 år, 3 månader och 1 vecka gammal. R.I.P älskade finaste Mini, det kommer aldrig finnas en sån underbar ödla som du. Men jag tror du kände att du kunde lämna mig nu, när jag fått mina små råttkillar att kela med...Älskar dig, från här till evigheten!

I oktober hann vi också med en Mirakelmässa i Umeå och där hände det en massa spännande saker! Eller snarare sånt som resulterade i spännande saker som hänt nu i helgen men det ska jag berätta mer om. Men anledningen till att jag haft en fantastisk helg i helgen och som resulterat i att jag äntligen orkat sätta mig vid tangenterna igen, är mannen vi mötte i Umeå! *ler* En man som vi också lyssnat på på en av våra Ålandskryssningar och imponerades av redan då, nämligen det sjungande mediet från Wales Jeff Jones!

En fantastisk man på många vis, imponerande kunskap, fängslande personlighet och otroligt ödmjukt sätt. Han kände omedelbart igen oss, vilket vi inte trodde även om vi brukar vara lätta att lägga märke till då vi har en tendens att få alla omkring oss att skratta. Vi träffades flera gånger under mässan och efter tredje gångens ordväxling blev han nyfiken varifrån vi kom och när vi berättade det, sa han att han skulle komma till Luleå om vi trodde vi kunde ordna en seans och kurshelg här åt honom.

Och så klart kan vi det, A och jag är ju ett radarpar av Guds like och i helgen som var gick den "hands-on" kursen av stapeln. En oförglömlig helg som gett mig det inre lugn jag så länge sökt, som om jag äntligen hittat vad jag sökt och är på väg in i hamn efter lång och ensam tid på sjön...

November: När min pappa dog tyckte min styrelse som jag satt i då att jag hade haft en väldigt tung tid och så var det nog, så då fick jag ett presentkort på Live It. Som ni vet är M och jag riktiga spalovers, så till Allhelgona helgen tog vi en Stockholms weekend och besökte Selma city spa och vi njöt till max även om det här spa:et kanske inte är ett av våra favoriter.

Det var dessutom lite för kallt i utepoolen och svinkallt i luften, så rimfrosten hängde från näsan som på Pomperipossa. Men vi mös ändå, god mat, bra boende och trevliga upplevelser. Tusen tack "min" dåvarande styrelse för att ni gjorde detta möjligt för oss, vi uppskattade det!

En fredag i november, när första snön kom tillsammans med en blandning av regn, testade jag krocksäkerheten på min nya bil! Jag kom körande mot en av stans mest krockigaste rondell, typ ska man krocka så är det i den rondellen man gör det! Tack och lov hade jag tagit ner farten, eftersom jag var på väg in i rondellen men det hjälpte inte.

Var jag var har jag ingen aning om men inte var jag då i bilen för jag minns bara att C skrek "Men mamma, vad gör du??? Bromsa, mamma, bromsa!!" Och så baaang, krasch, bom...rakt in i framförvarande bilens dragkrok. Jag hade varit så fokuserad på bilarna som kom från vänster i rondellen, trodde att bilen framför kört och inte märkt att han bromsat igen förrän hans dragkrok satt i min kofångare!

Suck! Bra sätt att slösa pengar på, såna som jag har så gott om! Men självklart är jag tacksam att det gick bra för oss och personerna i bilen framför, lite plåtskador går ju alltid att fixa även om det är onödiga pengar. Men alla olyckor är ju onödiga!

December: I december var det dags igen! Olycka nummer, vad i ordningen...Herregud, vad är det för fel på mig?! Den veckan hade jag varit ovanligt trött, svår att väcka och trög att få igång. Nästan alla dagar sov jag mellan frukost och lunchen, så även denna dagen.

Jag tog en liten "tuppis" innan jag skulle äta jullunch med mina forna kollegor på biblioteket, somnade ganska hårt och vaknade av att råttorna gjorde några konstiga ljud i buren.

Och tur var ju det för när jag tittade på klockan hade jag bara en kvart på mig att klä mig, slå in en present, köra cirka 10 minuter innan jag skulle vara på plats. Men jag tror inte det hade gjort något om jag hade blivit lite sen, de hade nog hellre haft mig där än som det blev. Jag rusade upp, röck åt mig handväskan och rusade mot hallen...kände någonstans långt bort och väldigt diffust..."att nu faller jag"... och sen minns jag inget mer. Svart.

Det första jag minns väldigt svagt, är en känsla av "fylla"...som när man i ungdomen druckit alldeles för mycket alkohol och inte kunde hantera situationen. När jag "kommer tillbaka" sitter jag i permobilen, som står i hallen, och gråter. Jag förstår ingenting, känner mig bara väldigt berusad, som om någon hällt i mig en 75:a starksprit och när jag tittar mig omkring är det en stor blodpöl på hallgolvet som jag krälat omkring i.

Jag räknade ut att jag alltså hade fallit handlöst och slagit huvudet i klinkergolvet i hallen, så att glasögonskalmen pekade rätt ut i sidan. Huvudet bultar, blodet rinner från ögat och axeln smärtar nå infernaliskt. Som tur är var C ledig från skolan, så jag ropade på honom. Han blir förskräckt när han kommer upp, dels för hur jag ser ut och att jag gråter (vilket är ovanligt) men också dels för att han först tror att jag kört över råttorna med permobilen. *lite komiskt, jag vet...man får skratta*

C ringer M, som uppmanar C att ringa ambulansen medan M skyndar hem från jobbet i tron att jag fått en stroke eller liknande. Och inte ser det bra ut för när de ber mig sätta fingret mot näsan sätter jag den mitt i pannan och svär att jag ju pekar på näsan fast jag inte gör det. När C och M börjar räkna ut, har jag varit fullständigt utslagen och borta i en kvart och sedan på ett magiskt vis lyckats ta mig upp, in i badrummet, torkat av mig lite blod och sedan tillbaka till permon i mitt "onyktra" tillstånd.

På sjukhuset konstaterar man att jag återigen haft änglavakt! Inga skelettskador eller större frakturer men en ordentlig hjärnskakning, två jack i ögonbrynet, en axel som är ordentligt stukad och som jag nu, långt senare fått klarhet i, en fraktur i ögonbotten. Jag var verkligen i dåligt skick och helt klart ett fall för inläggning men då det inte fanns lediga sängar, skickade de hem mig med C och M som övervak. Men även den historien slutade väl, även den gången hade jag tur! *ler*

Det andra stora som hänt i december är att jag ju inte längre har hemmavarande barn under 18 år!! Visst har jag barn hemma...men vår älskade lilla stora filur har fyllt 18 år, vilket känns helt ofattbart att ta in! Vart tog alla åren vägen, hur har han hunnit bli så här gammal??? Det är inte lätt för en gammal mamma att ta in...Och allt ändrades över en natt, alla konton stängdes, ingen frånvarorapportering från skolan, inga utvecklingssamtal...Ja, det kommer att ta tid att landa i den nya rollen och det har jag inte gjort än!

Julen firades lugnt och stilla hos lilla mamma tillsammans med släkten och för första gången på...ja, jag vet inte hur länge, var det bara vi tre på nyårsafton. Men det gick det med, var ganska mysigt faktiskt och lite senare kom grannarna och deras gäster över till oss, så då blev det liv, tjo och tjim i alla fall.

Förutom allt detta har 2016 varit ett lugnt år *ironiskt leende på läpparna*. Ja nästan alldeles fridfullt...ha, ha, ha...Jag gjorde ett experiment under året och sparade alla kallelser till vården för att se hur ett lugnt år kan te sig och det blev bara 32 kallelser under fjolåret! *ler* Så där, då var jag tillbaka vid spakarna igen! Hoppas på ett snart återseende!/Carro...revitaliserad (bilderna är googlade och privata) 

Årskrönika 2016, del 1

Helt otroligt, jag är tillbaka! Yes, det är sant! Jag har inte trillat från jordens yta, utan jag lever och börjar äntligen känna lite, lite mer ork, energi och glädje igen efter en ohyggligt låååång och tuuung tid där jag bara just och just orkat med mig själv och de mina. Minns inte hur länge jag varit borta härifrån, varit tvungen att ta en paus från skrivandet eftersom orken inte har funnits.

Jag vet inte hur länge den stannar hos mig den här gången, vet inte hur länge, om, hur ofta eller på vilket sätt jag kommer skriva men jag kastar in ett inlägg för att visa att jag finns här! Medan jag har hållit mig på min kant har vi passerat över 51 000 besökare här på bloggen, coolt och hur häftigt som helst! Jag tackar er alla som fortfarande har orken att kika in här, det värmer mitt hjärta!

Även om jag inte har skrivit mycket, eller snarare inget alls varken här eller någon annanstans, har jag tänkt ofta på bloggen. Vad vill jag med den? Är jag klar med den? Dags att packa ihop Gummigummans blogg? Ska jag förändra den? Ändra inriktning eller skapa en ny med annat tema? Men ändå landar jag i att, jag är ju trots allt gummigumman och hon behöver sitt utrymme. Så den får hänga kvar ett tag till, tills jag bestämt mig om färdväg. Om jag ska vinkla av mot nytt tema eller starta ytterligare en blogg med det temat och ha detta som Gummigummans rum. Tjaaa...den som lever får se.

Som seden varit i mitt hörn av världen, brukar jag alltid inleda nya året med summering av föregående år. Så här kommer en summering av 2016 i rekordfart! *ler*

Januari: Hoppade jag på B-kursen i Kreativt skrivande 30p, där tanken var att skapa ett råmanus till en bok. Min plan var att äntligen få min levnadshistoria på pränt, men kroppen orkade inte riktigt med tempot. Resulterade i att jag efter kursens slut i juni tappat skrivlusten helt och hållet på grund av för mycket krav, press och stress.

I januari opererade jag även bort mina gigantiska köttbullar till halsmandlar, det var ont som bara den men ändå det bästa jag gjort. Jag har inte haft någon lunginflammation sen dess, peppar, peppar! *ler*

Februari: Var en lugnare månad för mig där det mesta kretsade kring att återhämta sig efter halsmandeloperationen. Jag hade väldigt ont, svällde mycket och sluddrade när jag pratade. Förutom ett gäng läkarbesök, var jag ner till Umeå och tittade på min nya bil som kommit från England där den varit på golvsänkning för att rampen skulle få plats och jag få in permobilen i bilen.

Mars: handlade mest om hjälpmedel av olika slag, både skicka tillbaka och ta emot nya. Vi pysslade mycket med permobilen för att få till en bra sittställning åt mig då mitt bäcken bara blir snedare och snedare. Jag återlämnade också mitt elektriska ryggstöd till sängen då jag fått ta emot
min "plastsvärmors" elevatorsäng när hon flyttade in på äldreboende och de sängarna är verkligen Guds gåva till trötta kroppar! *ler*

Ett gastroskopi hann jag också med men det största av allt var nog att jag hämtade hem min nya bil!! Måste erkänna att den inte är lika härlig, snygg eller lättkörd som min älskade "mintpastill" Hondan MEN den här bilen ger mig friheten tillbaka och det är såååå mycket värt! ÄNTLIGEN kan jag sticka iväg när jag vill, vart jag vill och hur jag vill och slipper koordinera och planera med personalen, sonen, mamma eller M. Bara en sån sak som att själv åka till sjukhuset och välja att ta en fika bara för att liksom, för att man kan och inte behöver jäkta tillbaka för att personalen ska hinna till nästa besök. Så underbart och kände mig pånyttfödd!

April: Jo just det, jag blev också utvald att ingå i ett 1-årigt projekt mellan NLL och Universitetet. Jag och några till fick utprovade SDO-dräkter som står för Sensorisk Dynamisk Ortos och är en dräkt som sitter som en dykardräkt utan stretch och med mycket kompression. Tanken är att den ska hjälpa till att hålla lederna i läge, avlasta, ge smärtlindring och kompression. Även proprioceptionen ska kunna bli lite hjälpt med den här dräkten. Den ska vi ha max åtta timmar/dag och utvärderas efter ett års användning.

Vi upptäckte att min lungkapacitet helt plötsligt och oförklarligt gått ner. I oktober/november 2015 var jag och gjorde en större lungutredning på sjukhuset, som hade visat bra och normala värden. Och så plötsligt hade det sjunkit från över 80% till 64% och ingen fattade något. Vi laborerade med antibiotika, kortison, ökad astmamedicinering och täta kontroller av syremättnaden som pendlade mellan 88 - 97, varav 97 är klart godkänt och 88 absolut inte godkänt.

Maj: Även maj innehöll mycket jox med läkarbesök och hjälpmedel. Vi blev verkligen inte klok på vad mina lungor höll på med, så det ena provet efter det andra och den ena sjukdomen efter den andra utreddes och avskrevs. Det gick även en remiss till lungkliniken för djupare bedömning och dit har jag inte fått komma än! Vissa kvarnar maler saktare än andra. Parallellt med detta var det, som vanligt tusen turer med min högra höft och remisser som skickades mellan Sunderbyn och Umeå kors och tvärs. Först ville de ta emot, sen inte, sen okej och så inte igen...

Sommaren 2015 hittade man ju en svullnad på min vänstra synnerv, vilket också datorröntgades då på jakt efter tumörer eller aneurysmer. Tack och lov hittade man inte något av dem men svullnaden kvarstod plus att man hittade att jag börjat skela med vänster öga. Detta föranledde remiss till neurlogen där man gjorde ett gäng undersökningar som sedan skickade mig till Umeå och Neurofys där jag fick göra en del läskiga undersökningar.

Det positiva var att man inte kunde se tecken på Myastenia Gravis som man i första hand misstänkte inte eller på Dystrofia Myotonica, vilket var vad man sökte just då. Däremot hittade man resttillstånd i båda händerna efter mina karpaltunneloperationer. De hade alltså inte lyckats till 100%.

Juni: Minns ni Dr. X, hen som har opererat mina höfter och mitt knä alla fyra gånger. Hen vill ju inte riktigt kännas vid mina problem i det högra benet, trots att alla andra läkare ser att det är problem och inte friskt. Hen gör allt hen kan för att slippa mig och flytta över mig på "någon annans bord" ett tag. Skulle man hitta andra orsaker till min stora bensvullnad, synliga blodkärl, svullna lymfkörtlar och spända känsla i låret, slipper ju hen göra något åt mig ett tag.

Sagt och gjort, Dr. X bestämde sig för att jag gjort ett nytt blodkärlsträd i höger lår (tydligen kan man göra så ibland även om det är ovanligt, men allt ovanligt händer ju mig.) och ville att man skulle göra ett angiografi i mina kärl. Tror hen ville det redan i maj 2014 när vi träffade hen i Göteborg. Jag argumenterade emot då jag vet att det är stora risker med en sån undersökning och speciellt för oss med EDS. Men hen tänkte att om de hittar ett nytt kärlträd blir jag ju kirurgernas fall ett tag och hen kunde lugnt luta sig tillbaka i "bilen" och bara åka med.

Juli: Inledde jag med att jag stod på näsan i gräsgrop uppe i Vantens by. Snyggt jobbat Carro! *ler* Näsan spetsade jag på isbrodden på kryckan, den fick sig en ordentlig knäck i roten och blåtira på vänster öga, tjusig värre! *ler* Visst hade vi druckit ett par glasvin men det var inga mängder utan alldeles normalt, så fallet är lite av en gåta och jag skyller på en blandning av nya brillor, gropar i gräsmattan som inte varit där förut och vinglasen förstås.

Sommaren var varm och skön det här året. Vi varierade mellan att vara på badstranden, leva husvagnsliv och vara i stugan i Vantens by, där vi hade många fina kvällar tillsammans med släkten. Några längre utsvävningar blev det inte det här året.
Augusti: I blossade det plötsligt upp det största blåmärket jag någonsin skådat på min vänstra vad. En spontanblödning - hematom lika stort som en fjärrkontroll, cirka 5 cm på bredden och 15 - 20 cm på längden. Ingen hade någon förklaring på det heller men alla var vi eniga att beslutet om att inte göra något angiografi på mina kärl hade varit ett klokt beslut när jag fick en spontanblödning på det där viset. Jag vågar knappt tänka på vad som kunde hänt om man gått in i kärlen med kontrast, voj, voj...hur läskigt som helst.

Vi återupptog även kontakten med kära vänner, två par som vi inte träffat och umgåtts med på väldigt länge, i augusti. Vi grillade, var på Bishops och på fest i ett av parens fina uthus som de renoverat och inrett så fint och mysigt. Vi drog dit vår gammel "skalman" och låg över på deras gård, som i "good old days"! Så himla roligt och man säger ju att gammal kärlek rostar aldrig, men jag anser att det gör inte heller gammal vänskap!

September: I augusti började jag försöka få in lite annat också inte bara sjukvård, sjukdomar och undersökningar. Jag ville hitta på en massa kul under hösten och bokade in oss på Psyhcic tours till Åland, Mirakelmässa i Umeå och spaweekend med M i Stockholm. Jag bestämde mig också för att börja ta hand om mig själv bättre, för vilken gång i ordningen månne?! *ler* Så mina mål för mig själv blev: att acceptera, förlåta och förstå hela mig, att minska min tidsoptimism och försöka komma tid i stället.

Jag bestämde mig också för att inleda varje morgon med en stunds Qigong och meditation eftersom jag upptäckt att jag mår väldigt bra av det. Meditation/Mindfulness har jag ju vetat sen länge att jag behöver för att överhuvudtaget stå på benen men sittande Qigong visade sig också ha mycket god effekt på mig. Så härligt att kunna känna lite ljus framtidstro, se dimman lätta, depressionen glida bort och glädjen komma smygande vilket jag gjorde i början av september.
Måste laga middag, fortsättning följer!/Carro...hungrig i magen (bilderna är googlade och privata)