Vill du följa mig mot okända hav...

Idag gör jag brev/dag 4 av Love it's gratiskurs på webben, "Surrender, trust, gratitude" som jag verkligen varmt kan rekommenderar! För alla och en var att studera på kvällarna istället för att fastna i facebook, tv:n eller något annat värdsligt! *ler*

Den här kursen är även för de som inte är andligt eller spirituellt intresserade, som jag är. Utan handlar mer om personlig utveckling som också är ett av mina största intressen. Och faktiskt tycker jag den friskar upp, påminner, väcker till liv tankar och funderingar.

Den är ett bra komplement till de andra andliga, spirituella och personlig utvecklingsutbildningar jag har på min agenda just nu. Den liksom förbereder och skapar plats för nya kunskaper, jag inom den närmsta framtiden tänker trycka in i min skalle!

Så om man är beredd att jobba med sig själv, förändras, mogna, utvecklas som människa och eventuellt stanna med det - då tycker jag absolut den här kursen super duper för just dig! Sen finns det massvis med mer spännande utbildningar som jag hoppas komma fram till om detta skriv il håller i sig, vilket jag också hoppas att det gör.

Hur som, idag skulle vi fundera kring att vara "kapten på sin egen skuta" och jag var nästan hundra att jag redan skrivit någon text om det och började leta i mitt arkiv. Och när jag gjorde det, hittade jag inte just den texten - men då ögnade jag bara igenom allt - och i stället insåg jag hur väldans mycket texter jag har skrivit genom åren - även om jag också legat lågt på tok för länge.

Jag insåg också hur mycket av mitt livs nutidshistoria som finns här i bloggen, vad spännande många inlägg låter bara genom att läsa rubrikerna - om jag nu får vara lite självgod och det får jag! *ler* Ja, jag kommer faktiskt sätta mig ner en dag och läsa igenom allt en vända till, för att få perspektiv men kanske också göra lite justeringar för att få den mer lättläst utan att för den skull fastna i pedanteri!

Ni som har hängt med mig sen början, ser säkert redan att jag börjat göra förändringar men mer kommer, bara jag inte skulle ha så mycket på agendan - och det har ni väl hört förr antar jag! *ler* Jag vet också att jag kanske har några nytillkomna läsare och för er kan jag, angående "Nisse på kontoret" som jag nämnde härom dagen, hänvisa till inlägget från 2011-11-11 där jag ganska målande beskriver vem denna "Nisse" är.

Och när man läser det inlägget, ser man vad mycket som hänt med mig! Oj, oj, oj! Jag baxnar nästan själv hur jag levde mitt liv då. Om jag tycker att jag inte är i mål än på långa vägar...

Ja då kan man säga att jag vid den tidpunkten befann mig på stenåldern i personlig utveckling! *ler* Om man idag tycker att jag kör i 120 knyck, då körde jag 340 knyck på den tiden! Verkligen angenäm och intressant läsning, åtminstone för mig!

Jag ser ju att jag har kommit väääääldigt långt med mig själv i dag! Bara en sån sak att jag inte har Facebook, bloggen och e-posten konstant uppe som jag hade då. Idag är jag inte alls lika uppkopplad som på den tiden! Fast, jag vet, nu himlar ni med ögonen och säger "yes shore"! Men det är faktiskt SANT!! Visst tekniken har förändrats sen dess, nu har vi paddor och smartphones som gör att vi har sjutton miljoner sociala medier att kolla av och ständigt är uppkopplade mot.

Men det händer faktiskt att det går dagar mellan mina statusuppdateringar på FB idag, vilket det inte gjorde då när det var det enda sociala umgänge jag hade. Då kunde jag statusuppdatera tio gånger på en dag!

Vilket jag absolut INTE gör idag, det har t.o.m tagit mig mer än ett år att ens sätta mig vid datorn sedan vi flyttade från "Lilla huset på berget" (ja, vi har flyttat sen sist men det tar vi en annan gång) till Villa Vårvägen!

Nåja, det om detta! Nu över till detta med att vara kapten på sitt eget fartyg, det har jag ju pratat om så många gånger förr.

Och ändå hamnar jag titt som tätt i maskinrummet, i receptionen eller hissar flagg och kör kabaré, serverar mat och svabbar golv, på mitt livsfartyg alltså! Nog är det väl jä***ns konstigt när jag redan 2006 beslutade mig för att sätta stopp för det?!

Varför är jag då kvar där fortfarande år 2018, 12 år senare!? Mer och mer sällan, absolut, men ändå...någon gång om sänder har jag varit på alla andra "stationer" på fartyget än vid kommandobryggan och så ska det inte vara! Och hela svängen med uppsägningen från mitt jobb och tiden efter det fram till idag har jag nog mer eller mindre suttit i livbåten...

För på mitt livsfartyg är det JAG som ska stå vid spakarna och ingen annan! Det är JAG som ska ta mitt livsfartyg in i den hamnen JAG vill till, JAG som ska staka ut min färdriktning på sjökortet och definitivt JAG som ska tuta i luren innan avgång!

Jag tror faktiskt att jag måste erkänna att mycket beror på läpparnas bekännelser! Jag kan och vet mycket om detta via mina utbildningar, pratat mycket om detta för andra, både privat och i mitt jobb och på den vägen lyckades jag även dupera mig själv. Men sanningen att säga tog jag nog aldrig till mig mina egna ord fullt ut, till 110%, och mycket för att jag inte var mogen för det då!

Jag har velat för mycket och ofta vara i "maskinrummet" och olja alla spakarna så allt fungerar friktionsfritt. Jag har velat sitta som spindeln i nätet i "receptionsdisken" och hålla kolla på allt och alla. Och definitivt har jag varit den som hissat flagg, varit i kabarégruppen och roat andra för att jag mått bra av det. Åtminstone trodde jag att jag mådde bra av det och att det var det rätta för mig! 

Sen får jag absolut inte vara för hård med mig själv, den minnesgode minns mycket väl att jag har haft tio mycket jobbiga och tuffa år bakom mig. År när det verkligen inte fanns tid, utrymme, ork eller möjlighet för mig att jobba med min personliga utveckling, vad jag vill ha av min framtid eller ens tänka på vad som behövde förändras. Nu är tiden inne men då handlade det om överlevnad för mig och lilla familjen.

Ovanpå det har jag varit en person med onormalt hög ambitionsnivå (det jobbar jag med fortfarande, är inte 25 längre fast jag försöker förneka det *ler) och absolut lidit av "duktig flicka" syndrom (är väl de som bränner ut sig va?!)

Jag var arbetsnarkoman, hade skyhöga krav på mig själv och drömde nog innerst inne om, trots allt jag sa och skrev då, att kunna gå tillbaka till ett "normalt" 8-17 liv på Socialförvaltningen som ägde mitt hjärta väldigt länge!

Så som en passus på det, måste jag nog dessvärre tacka min forna arbetsgivare (även om det inte kändes så då, det blev ett brutalt uppvaknande, jag hamnade längst ner i skoskaften när jag tvingades säga upp mig och nej jag tror INTE jag har orkat skriva om det) för att de klippte navelsträngen mellan oss! *ler*

Mitt hjärta, mitt liv, min hjärna - ja hela jag brann för mitt jobb. Det var livsviktigt för mig för det hade jag kämpat och strävat mot sen jag var 16 år och utan det blev jag en "nobody"!

Jag kan idag erkänna att jag på riktigt är glad över att det blev som det blev, för jag hade aldrig gått självmant! Jag hade aldrig lämnat mitt kontor! Och jag hade hade heller aldrig heller hittat den väg jag hittat idag och upplevt det jag upplever nu...

Som så många kloka före mig har sagt, man ser aldrig hela bilden förrän efteråt. Man inser inte förrän man har facit i hand, "att hade inte det och det hänt, så hade heller aldrig det och det hänt..." Och så var det absolut för mig också! Men även om jag sagt det åt andra så många gånger, trodde jag på något konstigt vis då inte att det gällde mig också...

En av mina sista chefer sa, "nu när du lämnar oss, kommer så många nya dörrar öppnas för dig", vilket då kändes som ett hån som h*n kastade i ansiktet på mig! Jag minns hur förbannad, ledsen och kränkt jag var men självklart visade jag ju ingenting, eller försökte inte visa...

Vet faktiskt inte om de förstod hur dåligt jag mådde och hur illa jag egentligen tog av hela "cirkusen" med min s.k. arbetsrehab och uppsägning. Men det har ingen betydelse idag

Men hur som, i mitt huvud blev det ett hån och det enda jag kunde tänka var "vem i herrens namn vill ha en 50 årig, trött, funktionshindrad och halvtidsarbetande rullstolsmiffo (förlåt uttrycket, men jag beskriver bara hur jag såg på mig själv i det ögonblicket, hoppas ingen tar illa upp - då ber jag om ursäkt, direkt!) på sin arbetsplats?! 

En sönderopererad avdankad medelålders kvinnlig socionom som inte kommer klara deadlines, inte kommer orka leverera och inte kommer kunna prestera". INGEN givetvis! Jag var körd, rökt, bränd och bombad!

För fortfarande på den tiden, var det det enda jag såg i min kikare..."ett vanligt jobb" efter alla operationerna (i modern tid alltså). Att jag skulle tillbaka i någon form av "normal" verksamhet inom det sociala fältet och förbundsarbetet som ordförande var en avstickare i den riktningen (som också fick ett bryskt slut 2015, när jag lämnade mitt uppdrag). Sen tog det tre långa år innan jag hittade mitt "nya" område att brinna för.

Nu har jag facit och så ser jag, nu vet jag! Hade inte min arbetsgivare tvingat mig att gå...hade jag inte tagit mig på NÄRA-kryssningarna, och troligen inte utvecklat min väldigt nära och mycket kära relation med finaste vännen A.

I love you my dear soulsister! Du har en stor plats i mitt hjärta, en viktig del i mitt liv och du är också en stor del av min familj (jo vi var vänner förr också men idag är vi mer som systrar, ler och långhalm, fyrtornet och släpvagnen...*ler*)!! Förr var jag din chef, idag är du min boss, min förebild och jag smyger i dina fotspår! *ler*

Jag hade inte heller träffat Jeff Jones och The Academy of Excellence som är mycket mycket viktiga i mitt liv idag och den framtid jag går till mötes! Håller jag i skrivandet kommer MYYYCKET mer om honom och akademin i framtiden! Idag är jag så glad att jag har förmånen att få dela färdväg med dem! *ler*

Jag hade inte fått alla dessa nya fina människor i mitt liv som jag idag kallar mina vänner och min soulfamilj! *ler* Alla i vår meditationsgrupp, i Ö-vik, på Marholmen och de fina själar jag träffat via Jeffs kurser. 

Inte hade jag hamnat på Marholmen eller träffat Jai och Samya på Love it (fast jo, A och jag lyssnade på dem på NÄRA-båten redan 2015, tror jag, men då visste jag ju inte att vi skulle träffas under andra omständigheter tre år senare).

Och kurserna jag går och vill/kommer att gå, de hade jag troligen inte heller hittat och bloggen hade varit stendöd! Men framför allt hade jag inte haft ett så roligt, givande och spännande liv som jag har idag! Och definitivt inte kommit så långt i min personliga utveckling som jag har idag. För hade jag varit kvar hade jag suttit fast i myndighetsutövningens ekorrhjul. *ler*

Så ja, kära arbetsgivare, du fick rätt! *ler varmt* Det öppnades många nya dörrar för mig, jag såg och trodde er inte då men jag är inte längre fast i en korridor med stängda dörrar, som var det enda jag såg när jag fick gå.

För idag kan jag ÄNTLIGEN ärligt från hjärtat och utan minsta bitterhet i bröstet, säga att vi är klar med varandra och jag varken saknar eller ens behöver er längre! *ler*

Jag går min egen väg och från och med nu kommer jag bara och endast, vara på kommandobryggan! Vara kapten på min livsbåt...inte längre livbåt...för nu behöver jag ingen flytboj längre. Nu går jag för egna maskiner, flagg och segel igen!

Hädanefter kommer jag styra och segla i vacker solnedgång mot många nya okända men spännande hamnar, men bara de hamnarna jag väljer och vill till! Jag är lycklig idag, jag mår bra med mig själv, jag utvecklas och har roligt!

Men framförallt vet jag att jag är värdefull och att jag behövs! Jag vet att jag har ett syfte att fylla med min tid på jorden, jag har ett mål, en mening och en uppgift med mitt liv. Dit är jag på väg och jag har rutten utmärkt på mitt sjökort! *ler lyckligt*

Med det sagt önskar jag er, kära arbetsgivare, allt gott! Jobba inte ihjäl mer med personalbrist, budgetnedskärningar, långa ansökningstider och pappershögar i drivor! *ler* Nä, skämt å sido, ni är gör ett fantastiskt jobb och är oerhört viktiga för många!/Carro bakom rodret...det har jag väl sagt förr va...kändes liksom bekant i munnen! *ler* (privata och googlade bilder)

Välj ett liv i glädje, trygghet och kärlek!

Det var verkligen en magisk vecka på Marholmen i juli, en vecka blandad av massor med känslor, nya kunskaper och erfarenheter, stora insikter och upplevelser, ny kamratskap, prövningar och en och annan utmaning. En del av det som hände var jag inte alls förberedd på men med facit i hand förstår jag varför saker skedde, det var helt enkelt meningen för utvecklingens skull.

Men summa summarum var det en alldeles oförglömlig sommarvecka som jag absolut kommer göra om, nästa år! Inga vilda hästar i världen kommer kunna hålla mig därifrån, om jag uttrycker mig milt! *ler*

Trots detta fanns det ibland ett oförklarligt stråk av sorg hos mig, periodvis kände jag mig deppig och melankolisk. Varför vet jag inte, som sagt, jag hade många fina människor runt mig, vistades i en fantastisk natur och upplevde många intressanta och spännande händelser.

Till en viss del vet jag varför jag kände mig låg, det fanns några orsaker, men inte fullt ut. Eller drogs jag med av andras mående och stämningen på ön...Jag tänker återigen på mitt möte med Jai från Love it och hans fråga "Vem är Carolina utan alla förgängliga ting och vem vill hon vara?" och min frustration när jag inte kunde svara honom.

Hur många gånger under alla dessa år har jag inte trillat tillbaka ner i den "gropen"?! Känns som jag vid det här laget kan börja möbler i den, så ofta har jag hamnat där! Visst, det har varit många svåra år som vi tagit oss igenom.

Min totalt havererade kropp, mitt utmattningssyndrom, min pappas bortgång, svärfars bortgång, M:s depression, C:s alla utredningar och dåliga mående och slutligen min förlust av identitet när jag tvingades säga upp mig. Med det i åtanke är det inte svårt att förstå att jag även tappat bort mig själv med jämna mellanrum i villervallan.

Men å andra sidan har jag ju lyckats rycka upp mig varje gång och startat om mitt maskineri på nytt igen, det har tagit olika lång tid beroende på hur jag mått och vad det gällt, men på benen har jag kommit mig!

Jag och mina fantastiska killar har trampat oss igenom alla svårigheter, ibland har kugghjulen nätt och jämt kuggat i varandra eller ens snurrat men med vår envishet har vi tillslut fått snurr på hjulen igen även om det varit långt i från en dans på rosor.

Varje dag, när jag ser ringen på mitt finger, blir jag påmind om när jag beslutade mig för att "gifta mig med mig själv", vilket jag ju gjorde 061006 med ringen jag gav mig själv där jag graverat in "Med kärlek". Då beslutade jag mig för att jag är värd att lyssnas på, att min vilja är viktig och att jag ska ta mig själv på allvar och bemöta mig själv med kärlek och respekt.

Det här var efter min stora utmattning 2006, när jag vara så långt ner i "potatiskällaren" man kan komma så t.o.m. jag själv ville rymma från mig själv. Så dåligt mådde jag! Men dagen jag mådde som sämst, var också dagen när det vände och jag sakta började klättra uppåt igen.

Det gick inte fort, stegpinne för stegpinne tog jag mig först upp ur potatiskällaren till källaren, sen via trappan upp till entréplanet, uppför vindstrappan till övervåningen och slutligen uppför brandtrappan till taket och skorstenen!

Och där befinner jag mig oftast nu för tiden! *ler* Visst gör jag kliv neråt ibland, som i somras på Marholmen och 2015 när jag började äta antidepressiva igen.

Men mestadels står jag upprätt på taknocken och känner vinden rufsa mitt hår och smeka min kind. Vilket känns oerhört befriande, nästan som om jag hade vingar och kunde flyga iväg!

Därför blir jag extra förtvivlad, som på Marholmen när jag inte kunde säga något om vem jag är, då blir min spontana tanke "säg inte att jag är där igen"...

Men som alltid jobbar jag ständigt med mig själv, min utveckling och mina tankar. Därför var det extra skönt att se att jag nog inte är helt "borttappad igen" när jag nyligen förnyade mina texter här på bloggen. Då konstaterade jag att jag just nu bättre skulle kunna svara om Jai frågade mig och i kolumnen till höger på bloggen finns många exempel på vad jag är!

Jag citerar ett kinesiskt ordspråk som Samya på Love it nämnde i dagens kursbrev: "den som väntar på nästa steg kommer bli stående på ett ben"! 

Det tycker jag är så målande och verkligen överensstämmer med min verklighet. Jag törs nog säga att jag aldrig blivit stående på ett ben trots att jag bokstavligen i perioder bara stått på ett ben! *ler*

Med det menar jag att jag, trots mina funktionshinder och svårigheter i livet, tagit beslut om det jag velat och också genomfört det - oavsett vad som skett på vägen! (ibland kanske med lite nog så hög insats *ler*)

Men hade jag inte gjort och agerat i mina beslut hade jag aldrig tagit mig dit jag är idag och inte heller blivit den person jag blivit och som jag är ganska stolt över att vara!

Sen finns det ju självklart alltid förbättringspotential, ingen är fullkomlig och jag säger aldrig att jag vill bli bäst på något, bara att jag vill bli bättre. För blir man bäst, finns det ju inget mer sen.

Jag har nog varit en asiatisk kampsportare i ett tidigare liv, som själv utvecklar min"gren" med högre och högre dan. Så nu vid femtio borde jag väl ligga på 254:e dan i kampsporten Carolina?! *ler*

I kväll har jag skrivit, daterat och undertecknat ett nytt beslutsbrev till mig själv, vad jag vill framledes i mitt liv. Kvar är bara att agera så att jag hjälper mig själv framåt i det som är viktigt för mig, i det jag behöver, vill göra och vara i.

Några exempel på vad jag tagit upp i mitt beslutsbrev är att jag vill bli bättre på att passa tider, få till fungerande (helst dagliga) meditations- och skrivrutiner, visa mig själv kärlek och respekt, ta mig själv på allvar och vara sann mot mig själv.

Jag ska bli bättre på att ha roligt, våga prova nya saker - även sånt som är utanför min comfort zone (som t.ex. att sjunga i kör), gå de utbildningar jag vill och tillåta mig ha drömmar och framtidsplaner.

Drömmar och framtidsplaner som jag ska försöka förverkliga efter bästa förmåga. Kort och gott, förvalta min stund på jorden på för mig, bästa möjliga sätt!/Carro stående på två ben (privata och googlade bilder)

Rensa i det yttre, skapar lugn i det inre!

 

Innan jag blev så här mycket sämre i kroppen och när jag var yngre, var jag näst intill pedant! Mitt hem var som ett dockskåp och under M:s Kiruna tid tassade jag omkring i vårlägenhet utan att nästan flytta på en pinal. Mitt linneskåp har alltid, av min mor, varit en en allmän sevärdhet som hon BARA MÅSTE visa upp för alla besökare vare sig de velat se det eller inte. *ler*

Jag plockade, sorterade och organiserade och varenda sak hade en speciell plats. Så var det även på jobbet. Varje dag innan jag gick hem, gjorde jag "clean desk" på mitt skrivbord, jag hade mappar och pärmar i olika färger och visste exakt var vartenda papper fanns. Vilket var mycket bra de gånger jag blev tvungen att vara hemma och vabba med C. Med lätthet kunde jag dirigera mina kollegor via telefon, om de omedelbart behövde få tag på något som jag skrivit, sagt eller gjort.

Grunden till detta ordningssinne tror jag att jag la på biblioteket, där allt byggde på alfabetiskordning, ämnesindelningar och ordning & reda. Det var faktiskt ganska fascinerande, bland alla tusentals böcker vi hade på biblioteket visste jag ändå på ett ungefär var boken jag sökte fanns även om jag varken mindes titeln eller författarens namn.

Så småningom blev jag sämre i hälsan och kroppen och bland det första jag fick lägga av med var att ha minutiös ordning, både hemma och på jobbet. Jag minns en fredag, vilket sedan blev min allra sista arbetsdag - vilken tur jag inte visste det då, att jag hade så förtvivlat ont att jag knappt kunde stå på benen, jag ville bara gråta, hem och gräva ner mig. Jag tänkte att jag lämnar allt precis som det var på skrivbordet, jag skulle ju ändå tillbaka på måndag.

Kalendern låg uppslagen, budgetpappren i drivor, personalens lönelistor huller om buller och jag släppte "verktygen" och bara gick hem! Det var första och enda gången som det hände och typiskt nog, kom jag aldrig tillbaka efter det så mina vikarier fick självklart börja rota i allt jag lämnat och försöka lista ut vad som var vad.

Att ha varit ordningssam, ja näst intill pedant till att idag fått vänja sig vid att inte själv dagligen plocka undan, hålla ordning men inte heller tvinga andra att göra det när jag vill och enligt min "ordning" har varit oerhört frustrerande och resulterat i många och långa diskussioner under de här åren. Jag har fått höra "gör det själv om det stör dig så mycket", trots att personerna vetat att jag inte fixar det och självklart har det nypt i hjärtat.

Så numera är jag en riktig "slarva" som släppt allt vad ordning heter, där har jag avgiftats nästan som en missbrukare och jag har överlevt även det. *ler* Men visst finns det gränser för vad jag mäktar med! När M slänger kläder överallt, C:s rum ser ut som efter katastrofen i Tjernobyl och ingen av dem anser att det är något att hänga läpp över. Då kan jag få mer än ett frispel och psykbryt! *ler*

För visst är det så att yttre oreda påverkar mitt inre mående! Ser huset ut som ett slagfält, köket som i en knarkarkvart och kylen som om den som bor där inte har någon form av estetiskt och ordningssinne...ja då mår inte heller insidan av mig bra. Jag blir stressad, frustrerad för att jag inget själv kan göra, får ångestpåslag och känner mig som dålig husfru - även om jag själv är oskyldig!

Tack och lov har jag folk i min närhet som förstår mig och hjälper till så ofta de hinner och orkar. Hemtjänsten är mina extra händer & fötter och hjälper mig att få vara delaktig i hushållssysslorna genom att hjälpa mig att sortera, rensa och organisera.

Sen har jag ju min fantastiska kompis A som kommer och förbarmar sig över vår kyl och bästa städ L som varannan vecka rensar upp i svinstian. Däremellan kommer lilla mamma hit och gör en insats både här och där.

När jag själv inte längre kunde göra så mycket praktiska saker, la jag i stället ner mitt pedanteri på mitt skrivande. Att skriva en bloggtext kunde ta en hel dag bara för att jag slipade, filade och smakade på varje ord.

Jag rättade och rättade, inte ett spår efter tryckfelsnisse fick finnas, vilket gjorde att texterna tog timmar att skriva. Samma gäller mina inlägg på Facebook. Så nu tränar jag på att "slarva" även när jag skriver, för jorden går inte under om det råkar slinka med något syftningsfel, borttappad bokstäver eller ett m för mycket.

Att vara så perfektionist som jag var tog till slut död på lusten att skriva, det tog på tok för stor del av min tid. Jag hann inte mycket annat den dagen jag skulle uppdatera bloggen! Så nu får ni stå ut med lite fel även om jag erkänner att jag läser igenom hundra gånger och är in och rättar där det blir helt på tok. *ler*

Men vore jag frisk och om jag fick välja, ja då skulle jag absolut vilja ha tillbaka min ordning och mitt "dockskåp"! För ett städat yttre, ger ett lugnt inre så är det bara!

Och något jag älskar är att "rensa" och sortera ut saker, kläder och prylar jag inte längre använder eller behöver. Jag brukar säga att för varje sak som åker ut är det som en förstoppning som släpper! *ler*

Det blir en enorm lättnad i bröstet, för varje plagg eller sak jag lägger ner i påsar till Röda Korset, Myrorna, Återvinningen eller Rädda Barnen. Och så har jag alltid känt! Det här är inte heller svårt för mig, för oftast har jag redan tänkt ut vilka plagg eller saker jag vill ha bort.

Så när jag väl gör jobbet behöver jag bara samla ihop och packa ner sakerna. Efter det skyndar jag mig att köra bort påsarna innan någon ångrar sig och börjar börjar gräva i påsarna. *ler* När det är gjort sätter jag mig och njuter, andas och bara är i nuet. Det är verkligen en befriande känsla i mitt inre när jag fått göra mig av med saker i det yttre.

Tidigare dumpade jag mina prylar hos hjälporganisationer eftersom jag inte var intresserad eller själv handlade där. Jag tyckte det kändes instängt, unket och lite läskigt att inte veta var eller vem som haft kläderna före mig. Men så för några år sedan vände det.

En av tjejerna i hemtjänsten lärde mig second hand shopping och visade vilka fantastiska fynd man kunde göra till inga pengar alls. Så nu är jag dessvärre en stadig gäst och det är mer regel än undantag att jag kommer ut med minst en kasse än helt tomhänt! *ler*

Förr var min regel att det jag inte rört på minst 1 - 2 år, åkte ur min garderob och den regeln använder jag fortfarande när jag rensar. Har jag inte använt plaggen på så länge, är det förmodligen något "fel" som gör att jag inte vill använda dem sen heller. Nu, när jag shoppar på dessa ställen (gäller alla affärer), har jag infört ytterligare en regel. Nämligen "ett plagg in, ett plagg ut" bara så vi inte drunknar i prylar och kläder. *ler*

Nu är det ju också lite "inne" att handla second hand då det är miljövänligt att återanvända och tänka recykling. Så nu samlar jag ihop kläder till klädbytardagarna som brukar vara på hösten. Där får man en biljett för varje plagg man lämnar in och får sen plocka med sig lika många kläder som man har biljetter. I fjol var jag med för första gången och vilka fynd jag gjorde!

Att rensa i röran ger harmoni runt mig och givetvis trivs jag bättre, att städa i det yttre känns skönt och befriande. Och när man är klar med den yttre städningen kan övergå till att städa i sitt inre, vilket nästan är samma sak. Man ser sig om i sitt inre,

ser vilka tankar man inte vill ha kvar och börjar sortera, städa och slänga.

För att kunna göra det måste man bli medveten om vad som finns i ens inre. Vad vill man ha
kvar och vad vill man bli av med.

Numer agerar jag alltså hök på mina tankar och känslor, för att bli medveten om dem och hur jag agerar och beter mig i olika tankemönster och situationer jag hamnar i.

För är jag medveten om mitt "inre liv" har jag också en chans att se om jag exempelvis motarbetar mig själv men också när jag befinner mig i och skapar sanning, kärlek och flöde i mitt liv.

Det är svårt att hitta det inre lugnet, stillheten och kärleken som redan finns inom oss om de är dolda av negativa tankar och omedvetna beteenden vi odlat och lärt oss sen barnsben. Detta hittar vi bara genom att observera och bli medvetna, se och gå förbi svåra och tunga beteenden.

Det är medvetenheten om oss själva som hjälper oss att finna vem vi egentligen är, för tryggheten och lyckan ligger inte i det yttre. Hela härligheten finns inom oss och det är där vi sätter avtryck för hur vi vill att vi ska må. Och det är en härlig tanke att komma till insikt med!/Carro med ro i själen (privata och googlade bilder)

Säga JA till mig själv!

Jag ser att jag inte har skrivit sen februari 2017, vilket var en årssammanfattning om 2016, och som ni förstår har det hänt en del. Rättare sagt massor! Men om jag kommer skriva och berätta återstår att se, nu törs jag inte lova med tanke på hur illa jag skött bloggen så länge. Jag vet inte heller hur ofta eller ens om jag kommer att skriva här. Jag vet inte hur bloggen kommer att fortsätta se ut, om den kommer finnas kvar och/eller om ämnet kommer förändras.

Eller så gör jag som jag tänkte från första början, låta det vara som en "dagbok" i nuet, hur mitt liv ser ut just nu för alla som vill får läsa. En dagbok som förändras och tar upp ämnen i samma takt som jag gör min livsresa, ibland berör den kanske min fysiska kropp och mående och ibland handlar den kanske mer om mitt psykiska och mentala mående. Vi får se. *ler*

Kort sammanfattat, är jag inne i en fysiskt bra period...så bra jag nu kan bli. Visst har jag mina problem, visst har jag mina krämpor, smärtor och trötthet...men på något vis har de satt sig i mig och blivit en del av mig, min kropp och mitt liv. Kanske har jag till slut ändå acceptera mitt liv och min situation...vad vet jag. Men just nu är min kropp med mig på bussen och jag kan göra planer för framtiden, vilket känns ovant men fantastiskt rolig, spännande, intressant och lärorikt.

Det har gått en lång period när jag inte har haft något mål och mening med mitt liv. Efter att jag lämnade föreningslivet dröjde det 1,5 år innan jag hittade något annat att "brinna" för igen, och utan det var det en oerhört jobbig och tung period när jag mer eller mindre klättrade på väggarna.

Innerst inne tror jag att jag fortfarande drömde om att börja jobba igen...ja till och med på biblioteket och/eller socialförvaltningen.
Visst förstod jag också att det var omöjligt men jag kände mig så rotlös och vilsen...

Alla andra såg sanningen i vitögat, så mest chockad av alla var jag när "pensionen" kom.
Andra såg, förstod och räknade ut...Men själv levde jag fortfarande i "det blå"efter så många år! Trots att jag visste att ett "vanligt" jobb inte var realistiskt att tänka på, var jag ändå inte beredd när "slutet" kom. Jag ville ha meeeeer TIIIIID!

Nåja för att göra en lång historia kort har jag sedan oktober 2016 ÄNTLIGEN hittat något att "brinna för" och som vanligt, när jag väl tänder, gör jag det rejält! Tänt på alla cylindrar och skaffat en V8:a utan handbroms innanför kostymen! *ler* Visserligen är ju inte det "nya" helt nytt, mina "inre resor" i mig själv har jag ju hållit på med i många långa år med hjälp av olika terapier och samtalspersoner.

I februari 2017 fattade jag ett beslut och har faktiskt tagit många steg i den riktningen även om jag självklart är långt i från nära att vara "framme" vid målet. Jag bestämde mig att dedikera mitt liv till mig själv, min personliga utveckling och givetvis också hjälpa andra människor!

Så länge jag finns här på jorden finns det saker jag kan förändra och agera annorlunda i, trots att jag jobbat med personligt "förändringsarbete" sen 2000 när jag började i min första terapi. Det är mycket som är förändrat idag, jämfört med tidigare "resor". Min situation, de erfarenheter jag gjort, mina känslor och tankar är helt annorlunda idag. Men först och främst har jag själv förändrats.

Jag har lärt mig av det jag gått igenom plus att jag träffat massor med fantastiska människor som blivit mina vänner, mentorer, lärare och förebilder i vars fotspår jag sakta smyger för att suga i mig allt de har och kan lära mig.

I sommar, på en retreatvecka på Marholmen i Roslagen, träffade jag Jai och Samya som har företaget Love It, fantastiskt kärleksfulla människor som jag unnar alla att få en stund med! De höll i varsin föreläsningsdag, som gav mig många nya insikter.

Jag tog också en privat samtalsstund med Jai, vilket gjorde stora omvälvande intryck på mig. Bland mycket annat pratade vi om vem jag är, vad jag vill, vad som gör mig lycklig och vad jag behöver i mitt liv. Vår samtal landade i den viktigaste slutsatsen, nämligen "Säg JA till dig själv"!

Något jag verkligen har bestämt mig för att göra, säga JA till mig själv! Vilket kan innebär ett NEJ till någon annan. Men jag och bara jag, kan ta ansvar för mig, mitt liv och hur jag vill leva och ha det medan jag går här på jorden.

Att säga nej till andra och kanske t.o.m. förändras i andras ögon, kommer säkert inte att alltid uppskattas av alla. Men det kan jag inte ta hänsyn till så länge inte någon far illa, jag skadar någon och själv känner att mitt val är rätt för mig!

Ett steg i den riktningen, att säga JA till mig själv, är att göra sånt som jag tycker är roligt, givande och som jag gillar. För när Jai frågade mig "Vem är Carolina", blev jag för fyrahundraförtifjärde gången förtvivlad när jag kände att jag inte hade något svar.

Jag försökte självklart räkna upp att jag är mamma, socionom, villaägare osv. osv. Men då ville han att jag skulle skala bort alla ytliga, värdsliga, förgängliga ting och bara fokusera på min innersta kärna, det enda som är evigt, som överlever och blir kvar. Vem/vad är jag då...

Tårarna sprutade för jag blev så överväldigad att jag återigen tappat bort mig själv och inte vet vem eller vad jag är. Vem är Carolina?!?!? Det enda jag fick ur mig just då var att jag vill komma igång med skrivandet igen och lämna fotspår efter mig plus att jag lovade att jag skulle fortsätta klura på frågan.

Så en del av min dedikation till mig själv och min personliga utveckling är alltså att bland annat förkovra mig för att utvecklas som människa och att göra roliga/spännande/intressanta saker, som kanske t.o.m. tar mig utanför min comfort zone. För som jag alltid sagt är det det bästa sättet att utvecklas och mogna på, våga göra sånt som är utmanande och som kanske aldrig ens varit något man vågat tänka på tidigare.

Så i höst ska jag börja sjunga i kör, i Joyvoice, något jag exempelvis ALDRIG skulle velat eller vågat göra om jag inte påbörjat den här senaste "resan" som jag nu börjat på. Om inte annat hade jag inte velat utsätta mina medmänniskor för den plågan, då det låter så illa när jag sjunger! *ler* Jag kommer även gå en del kurser på distans via nätet, i mån av ork och hälsa förstås.

Just nu läser jag Love it:s kurs "Surrender, Trust, Gratitude - 21 dagars program i transformation (distans), vilket egentligen var vad jag hade tänkt skriva om idag! Men det blev visst en "kort" liten resumé först! *ler*

Kursens uppgift i dag tar upp att våra tankar styr våra handlingar och uppgiften är att jag, som en hök, ska observera hur jag tänker och agerar i olika situationer.

Vi påverkas och handlar utifrån de känslor våra tankar/känslor väcker, kanske utan att vi lägger märke till det och oftast pga rädsla eller kärlek. Och visst är det väl så, att det är lättare att slå på oss själva än ge oss en klapp på axeln!

Jag brukar säga att jag är både domare, åklagare och bödel gentemot mig själv och har verkligen varit proffs på att hacka och vara hård med mig själv. Och för att jag verkligen inte ska undgå att höra mina tankar har jag oftast uttalat dem högt för mig själv!

"Din dumma jä..el!", "Hur knäpp får man bli på en skala?" "Inte kan väl du sånt här, hur kan du ens tro det?" osv. Med dessa hemska uttalanden jag serverat mig själv har jag ju både slagit ner mig själv och dessutom underlåtit mig att leva, njuta och må bra i nuet. Tankarna och allt grubbel i mitt huvud har varit som en torktumlare och det har aldrig varit tyst!

På nätterna har jag legat fem cm från madrassen, men det har jag ju skrivit om förr, bara för att jag inte kunnat landa i mig själv. I perioder, när livet har varit så tråkigt och enahanda, när grubblet tagit över, ja då har jag lätt hamnat i shoppingbegär och penningbekymmer. Jag har handlat en massa onödiga värdsliga ting som kanske gjort mig lyckligare för stunden men inte i längden.

Det är som Jai sa åt mig, att jag ska sluta vara en sökare genom att försöka fylla mitt hem med saker eller söka lyckan utanför mig själv i värdsliga ting (läs kinaskräp *ler*). Utan i stället vända mig inåt och leta svaren inom mig själv. Bli en "finnare" eftersom svaren redan finns inuti oss bara vi ger oss tid att lyssna!

Och det är inuti oss själva besluten ska fattas, i kärlek till oss själva och inte ur rädsla. Det är inte förändringar i det yttre som får oss att må bra, utan i stället ska vi lära oss sålla bland våra tankar för att blir medvetna vilka vi behöver och har glädje av och släppa dem vi inte behöver.

Att grubbla, drömma sig bort eller oroa sig för framtiden påverkar vårt liv negativt. Och jag har varit (är) superduktig på att det plus att klaga, jämföra, döma och värdera mig själv med andra. Detta ger ingen förändring utan föder bara mer missnöje och bekymmer.

Jag har länge strävat efter att få "tyst i hjärnan" men insett att det är svårt, helt tyst blir det aldrig men oj, vad mycket lugnare det har blivit sedan jag började med mina dagliga meditationer. "Nisse på kontoret" (någon kanske minns honom, "bokhållaren i min överrörliga hjärna") har fått det betydligt mycket stillsammare än 2012! Arkivskåpet med de många lådorna är utslängt, kartoteket datoriserat och nu händer det titt som tätt att han sitter med fötterna på bordet! *ler*

Skämt å sido, allt handlar om att acceptera att tankar kommer och går, som bilar på en motorväg eller moln på en himmel, men inte fastna i varje tanke som passerar.

Man konstaterar bara att det kommer en tanke, låter den vara och då förminskas den och blir till slut mindre viktig. Om vi lär oss vad tankarna vill berätta och kommer ihåg att hjärnan inte kan skilja mellan sanna och falska tankar, kanske det underlättar för oss att inte bli så ledsna och påverkade över negativa tankar om oss själva.

Så nu försöker jag alltså agera hök på mina tankar för att förstå vad de berättar om och för mig, vilket så klart inte är lätt även om jag får stora insikter också. Mitt ego försöker stoppa käppar i hjulet eftersom jag tränat på negativa tankar och känslor sen jag var liten.

Men när jag ser tankarna/känslorna och vad de orsakat i mitt liv får jag ju en möjlighet att släppa taget om dem och inte låta dem påverka mig längre. Det går inte att förändra tankarna utan jag får lär mig att låta dem vara och i stället lyssna på hjärtats sanna röst!

Hursomhelst känner jag mig inte längre som samma stressade speedade person med skyhöga krav på mig själv som jag gjorde förr, vilket är oerhört befriande. Därför fortsätter jag, med en skön känsla i hjärtat, att helt enkelt säga JA till mig själv!

Jag fortsätter också att rensa i mina "gömmor", för
på så sätt får jag mer av det jag vill ha - frid, fred, sinnesro och ett liv jag en gång inte ens kunde drömma om!/Carro med ro i själen (privata och lånade bilder från googel)