lördag 31 juli 2010

Utan ett ruttet lingon!

Så är vi då inne på semesterns och julis sista kväll och på måndag börjar M jobba igen. Tråkigt! Har njutit av att ha honom hemma och dessutom har jag haft en förstklassig service i fyra veckor! Nu blir det tillbaka med hemtjänsten och en något mer "haltande" tillvaro, åtminstone i några dagar till, då min mor och eviga hjälpreda fortfarande är på sommarvistet i Vantens by (hoppsan, det där lät nästan som om hon är en renko! *ler*). Samtidigt har jag inte hjärta att kalla hem henne, då jag vet att hon trivs där tillsammans med sina systrar och resten av släkten, så vi får väl försöka hanka oss fram i några dagar till. Tursamt nog har jag ju älskade C hemma, så då får jag väl "köra" lite med honom i stället och det KAN finnas en viss risk för "barnarbete"! *ler*

Det har verkligen varit mystiskt väder i veckan och jag tror nästan vädergudarna fört krig mot varandra! *ler* Den utlovad "ryssvärmen" dök mycket riktigt upp här och det har varit tropisk luftfuktighet men molnigt och kanske tur det för annars hade det nog blivit outhärdligt. Tillsammans med värmen kom även åskan. Och vilken åska sen! Halv åtta flera morgnar på raken har det formligen brakat loss och första morgonen gick även strömmen en tid. Jag tycker verkligen inte om åska och är rädd som ett barn när det blixtrar och knallar och inte sover jag en blund heller! Sista morgonen med åska, var grand final, för då slängde väderguden, som genom att trycka på en knapp, ut allt han hade. Genom ett trollslag blev det bäckmörker, började storma, åska, spöregna, översvämningar och hagla, allt samtidigt och i en salig soppa! Det var helt makalöst och en av våra öar fick även vara med om ett fenomen som de kallar "sjösprång" och är något som inte inträffat här på 50 år, tror jag det var. Märkliga saker händer, kan det vara ett tecken på 21 december 2012, månne??

Själv är jag inne i en period av tristess och rastlöshet igen! Kanske för att jag vet att sommaren går mot sitt slut och någon höstmänniska är jag inte! Jag känner mig så irriterad över att det ligger slängda grejer överallt, att mina grabbar inte plockar undan och att jag inte kan göra något åt saken. Förutom att det ser så eländigt stökigt ut överallt i huset, blir alla "högar" ett irritationsmoment då de är i vägen när jag ska försöka ta mig fram med rullstolen eller gåbordet. Jag stöter i, kör fast och kör över och klagar jag lite för mycket blir killarna sura och vresiga på mig, så för husfridens skull försöker jag blunda och inte se även om jag egentligen är en sån som vill ha bortplockat och var sak på sin plats. Tänk att man kan längta efter att hurtigt och problemfritt kavla upp ärmarna och slänga i gång en tvättmaskin medan man samtidigt går omkring i huset och plockar undan, sorterar och får fint omkring sig. Det hade jag nog svårt att tro innan jag hamnade i den här situationen! *ler*

Oj, hoppsan! Nu märker jag plötsligt att M måste ha läst mina tankar för nu har han tagit tag i ett mycket efterlängtat projekt, nämligen att få upp alla, och det är inte lite kan jag lova, sladdar från golvet! Äntligen!!! De har legat som härvelkors efter golvet och samlat damm samtidigt som de försvårat för städningen. Dessutom hör jag att han sorterar upp alla sina högar av LP skivor som har legat slängda huller om bladder på vardagsrumsgolvet. Kan han månne ha känt mina vibrationer?! *ler* Förutom att vara irriterad på min situation har jag, HELA sommaren, fortsatt min kamp med försäkringskassan och den har verkligen blivit en utdragen historia! Och jag säger bara en sak! Det är tur att jag är gift och har M som försörjer mig, annars vet jag inte vad jag skulle ha tagit mig till eftersom jag varit utan ETT ruttet lingon sen den 1/6, så inte har det varit fett i sommar!! 

Ni som varit med på Gummigummans blogg en tid kanske minns att jag utförsäkrades från min sjukersättning den 31 maj, något min handläggare började ringa och oroa mig om redan efter nyåret. Trots att jag påtalade min situation och i vilket urusla skick jag är menade min handläggare att det inte fanns något annat för mig än att ta tjänstledigt från min tjänst och anmäla mig som obeprövad arbetsförmåga på arbetsförmedlingen eftersom bidragsformen "tillfällig sjukersättning" faktiskt upphört att gälla som bidragsform från och med den 1/1 2010. En annan lösning tyckte min handläggare var att jag får läkarna att skriva intyg på en permanent sjukersättning vilket är att likställa med pension. Och något som jag absolut inte vill, åtminstone inte i dagsläget. Jag vill faktiskt få prova jobba med någonting när jag är klar med min "extreme makeover", jag vill testa min ork och mina förmågor innan jag tar ett så drastiskt beslut. Kanske blir det, trots allt så, men jag vill ha en ärlig chans först och dessutom ville inte någon av mina doktorer skriva något sådant intyg innan vi vet hur bra jag kan bli. Nåja, det här med arbetsförmedlingen tyckte jag lät hur vansinnigt som helst, eftersom jag ju i det läget var helt sängliggande efter min höftoperation. Ännu tokigare blev det när jag sa att jag i så fall måste åka i sängen och med sjuktransport till arbetsförmedlingen för då menade försäkringskassans handläggare att då får jag väl göra det då! Helt enkelt, INTE KLOKT och nu nästan ångrar jag att jag inte gjorde det och tog journalisterna med mig, hade kunnat bli ett ganska "kul" reportage!

Jag tyckte att detta lät helt sanslöst, för det första att "jaga" ut en människa som är så uppenbart oförmögen att arbeta och dessutom kräva att jag skulle ta tjänstledigt från en fast tjänst för att sen anmäla mig på arbetsförmedlingen verkade ju helt vansinnigt! Trots att jag själv nu är drabbad är jag faktiskt personligen för en uppskärpning/åtstramning av försäkringskassans hantering av långtidssjuka eftersom ingen mår bra av att gå hemma år ut och år in utan någon som helst planering eller åtgärd. Alla mår bra av att få någon form av sysselsättning eftersom det skapar trygghet och rutiner i ens dagliga liv. Detta har jag både sett och upplevt i mitt jobb som enhetschef på socialförvaltningen. Men samtidigt är jag övertygad om att det INTE kan ha varit så här regeringen verkligen ville ha det! Det MÅSTE finnas plats för undantag!! Och därför sökte jag reda på lagtexten bakom de här nya reglerna och har studerat den tillsammans med försäkringskassans eget informationsmaterial väldigt ingående under hela vintern. Och det jag kommit fram till är att det faktiskt FINNS utrymme för avvikande behandling av undantag i lagtexten och att t.om. uttryckligen står i försäkringskassans material. Och i deras material, står det även att man har rätt till ett personligt möte med både sin handläggare och den personen som de kallar för "specialist", något som min handläggare avböjde å det bestämdaste. Så mycket av den här vansinniga behandling av folk som redan lider, beror helt på vilken handläggare man får på försäkringskassan och hur de tyder sina riktlinjer! Det är som min far sa; "ungefär som hur Fan läser bibeln"
Under ett av vårens många telefonsamtal med min handläggare krävde jag att hon skulle komma på ett hembesök men det visade sig stört omöjligt, trots att jag hänvisade till deras eget informationsmaterial på webben. Hon menade att det inte har någon större betydelse för utredningen om man träffas fysiskt utan att utgången av hennes bedömning ändå blir den samma. Något inte jag håller med om och även uttryckte, då jag ju också jobbat som handläggare på socialförvaltningen och gjort mängder av hembesök och bedömningar. Självklart blir bedömningen en annan om man träffar personen i fråga och samtalar öga mot öga, man får en helt annan bild av personen och situationen vilket i och för sig ofta gör det svårare att fatta sitt beslut. Det är inte lätt att vara hård och ge ett avslag om man fått ta del av en annan persons historia och levnadsöde, något jag uttryckte och påstod var orsaken till varför inte F-kassan så gärna gör hembesök. Handläggaren replikerade med att de bara går på läkarnas uttalanden när de gör sina bedömningar och då svarade jag med att hur tror du att socialförvaltningens bedömningar skulle bli om vi bara läser innantill utan att träffa individen. 

Det samtalet slutade med att handläggaren erkände att det som kan hända vid ett hembesök är att handläggaren kanske inser att läkarens utlåtande är felaktig, inte stämmer med verkligheten eller är för "mager" att kunna fatta beslut på och då kontrade jag med att det just i så fall ju hade varit ett lyckosamt och nödvändigt hembesök eftersom ny information ju då har kommit fram och som är av betydelse för beslutet och individen. Ni, hör jag är inte helt lätt att ha och göra med när jag sätter den sidan till, *ler* och det tycker nog inte min handläggare heller för när vi till slut bara gick i cirklar och inte längre kom någonvart i våra diskussioner fick fick jag telefonnumret till den personen som är närmast över henne i beslutsfattande och som de kallar för specialist. Han var mycket bra att prata med, FÖR DET har betydelse i en relation och kommunikation. Han förklarade klart och redigt för mig hur allt är tänkt och sa att jag i det läget kunde göra tre val; 1: under 80 dagar välja att vara sjukskriven utan inkomst vare sig från dem eller arbetsförmedlingen, 2: anmäla mig som oprövad arbetsförmåga på arbetsförmedlingen (trots att det inte riktigt är korrekt i mitt fall, för min arbetsgivare ska i det läget egentligen ha uttömt alla sina resurser och möjligheter att rehabilitera och/eller omplacera mig, något som vi inte ens har börjat fundera på och ännu mindre planera för, då jag ju fortfarande inte är medicinskt färdig behandlad) eller 3: ansöka om tillfällig sjukpenning av särskilda skäl.

"Specialisten" menade att alla självklart inte ska ut på arbetsmarknaden och regelrätt arbeta, om man ingår i gruppen med oprövad arbetsförmåga, utan att det faktiskt, i vissa fall, bara kan handla om ett telefonsamtal eller besök/vecka med handläggaren på arbetsförmedlingen. Han tyckte inte heller att jag skulle se arbetsförmedlingen som ett straff utan hellre som en möjlighet och då speciellt för mig som varit borta från arbetslivet så himla länge och inte heller varit på arbetsförmedlingen på"hundra" år. Han menade att jag istället skulle ta chansen och se vad de kan ge och erbjuda mig, nu när jag ändå har möjligheten. Men samtidigt höll han med om att min situation ju är högst besvärlig och att jag absolut skulle kunna matcha dem som blir beviljade tillfällig sjukpenning av särskilda skäl under 80 dagar även om han så klart inte kunde ge ett positivt beslut så där över telefon eller utan att ha läst in sig på mitt ärende. Dessvärre, när jag sa att jag ville byta handläggare eftersom vi ju kommit lite på kollisionskurs och inte riktigt förstår varandra, sa han att det har vi som kunder ingen rätt att göra. Han sa också att jag medan jag ligger på sjukhus, självklart och automatiskt får sjukpenning under den perioden.

Oj vad långt det blev igen! Jag har tänkt skriva om detta hela vintern men inte kommit till skott och därför blir det så mycket att berätta nu. Nå, hur som helst, så blev det 31:a maj och jag utförsäkrades och min sjukersättning avslutades. Jag sjukanmälde mig den 1:a juni hos min arbetsgivare och skickade sjukintyg efter min knäoperation till försäkringskassan och sedan har jag väntat...och väntat...och väntat...I slutet av juni, när det var dags att betala räkningarna och jag fortfarande inte fått några pengar började jag efterlysa dem och det visade sig bli en mycket komplicerad historia. F-kassan meddelade efter långa överläggningar, då de påstod att jag är lite av ett pilotfall och inte något de är vana att hantera eller stöter på dagligdags, att min arbetsgivare inte meddelat dem att jag sjukanmält mig och att jag när de gjort det skulle få en blankett att fylla i och genast returnera den till kassan. De sa också att min arbetsgivare ska betala mig sjuklön från dag 1 - 14 och att jag sedan eventuellt kan bli beviljad tillfällig sjukpenning på grund av särskilda skäl från och med dag 15. När jag den 27: e juni bad dem att redan börja handlägga mitt ärende från dag 15, eftersom vi alla i det läget visste att jag fortfarande inte var i stånd att arbeta och i stort behov av denna tillfälliga bidragsform, fick jag svaret att det inte gick förrän de fick min sjukanmälan från min arbetsgivare och efter det att jag fått, fyllt i och returnerat den sablarns blanketten som de inte kunde skicka förrän de fått en regelrätt sjukanmälan.

Suck! Så då var det bara till att söka tag i min arbetsgivare och utreda varför de inte sjukanmält mig till F-kassan trots att jag anmält det till dem redan från sjukhuset och den 1 juni. Det visade sig att jag är ett pilotfall och ovanlighet även hos min arbetsgivare, så även där behövdes långdragna diskussioner om hur mitt och liknande ärenden ska komma att hanteras. Till slut fick jag besked av dem de motvilligt men slutligen "öppnat" mitt ärende igen, att de nu gjort den regelrätta sjukanmälan men att de inte kommer att betala ut någon sjuklön för dag 1 - 14 förrän de har ett beslut från F-kassan om min framtid i handen! Detta misstänker jag är för att de annars är rädd att de åker på att betala ut mer sjuklön, semesterdagar och semesterersättning till mig även efter dag 14. För med F-kassans hastighet lär det hinna bli jul innan något händer. Och all denna cirkus i sommar gäller bara för de första 80 dagarna från och med 1 september börjar allting om och det ska på nytt utredas om jag är berättigad och tillräckligt sjuk för att bli beviljad fortsatt sjukpenning.

Slutligen kom så den fördömda blanketten och jag fyllde i och returnerade den redan samma dag och sen har jag fortsatt att vänta...och vänta...och vänta och fortfarande inga pengar! I slutet av förra veckan härsknade jag till och ringde återigen F-kassan och nu hade min "kära" handläggare både hunnit ha och komma tillbaka från semester utan att jag har fått ett ruttet lingon! Jag hörde att hon drog efter andan och tyckte att det var för hemskt och dessutom både förvånad och chockad över hur min arbetsgivare valt att se och hantera ärendet. Det hade hon inte räknat med, att jag inte skulle få några pengar av kommunen förrän kassan fattat sitt beslut om fortsättning. Men mer än så har det inte blivit och det sista jag hörde i fredags var att "specialisten" skulle komma med sitt expert utlåtande och att det slutliga ordet i frågan skulle bli sagt men att det inte blev det innan handläggaren tog helg! Och jag bara undrar; HUR SVÅRT KAN DET VARA??!! Jag kan ju för fasen inte gå på benen eller ta mig ur huset för egen maskin, hur ska jag då kunna ta mig till varken jobbet eller arbetsförmedlingen och dessutom har jag fortfarande så jävla ont i knät att jag emellanåt knappt står ut! Men det tycks de skita i utan och istället utgår från att jag luras och bedrar staten och alla människor!!

Och vem är det som kommer i kläm?! Jo, lilla jag, ett riktigt moment 22 fall! Kassan väntar på att arbetsgivaren ska betala ut sjuklön för de första 14 dagarna och arbetsgivaren väntar på att kassan ska fatta sitt beslut! Det är ju inte klokt, på en enda fläck! Hela sommaren har gått och jag har inte haft NÅGRA egna pengar att göra NÅGOT roligt för och inte lär jag väl få någon ränta på pengarna heller! Jag blir så himla irriterad och uppretad när jag tänker på det, så det är inte ens hälsosamt! *ler* Men jag hoppas verkligen helg entrecoten och det dyra rödvinet smakade förträffligt, både för en av de högsta personalmännen på kommunen och handläggaren på kassan, det är de väl unt!! *dryper av sarkasm och ironi* Själv funderar jag på vad det skulle bli för rubriker om tidningarna fick reda på att en av socialförvaltningens egna enhetschefer inom kort själv måste ansöka om socialbidrag för att överhuvudtaget få någon mat i sig! Nu gäller det bara att be en bön att pengarna börjar ramla in i nästa vecka! Ta hand om er!/Carro som åtminstone är lycklig över att både alla sladdar och tavlorna äntligen  kommit på plats efter 11 års (googlade och privata bilder, foto högst upp; Stina Törmä)

söndag 25 juli 2010

Superslöar Surregns Söndag!

Superslöar Surregns Söndag! M och C sitter framför tv:n och stirrar på sitt kära, i mitt tycke "killprogram", Family Guy och själv hänger jag framför datorn med bra musik och datamys, stunder som jag ju helt enkelt älskar och njuter av. Här går vi in på M:s sista semestervecka i morgon och jag kan verkligen inte fatta att det faktiskt snart är slut på det roliga för den här gången. Ofattbart vad fort det går! Visserligen ska han vara ledig en vecka till i september för älgjakten men då lär ju inte vi se så mycket av honom eftersom han då kommer att vara uppe i Vantens by i mer än en vecka och vi måste stanna här eftersom C ju har skolan. Trist för oss men super roligt för M och jag vet att han ser fram emot det jätte mycket och dessutom får vi ju förhoppningsvis lite älgkött också i våra vinterförråd!

Och vänt på dygnet har vi också gjort, något som ju C älskar och efterlyser så fort han får lov. I natt har hela lilla familjen suttit och spelat Guitarr Hero på xbox360 till fyra på morgonen och sen kan nu ju bara försöka räkna ut hur länge vi sov idag?! *ler* Jag säger bara en sak, tur för oss att det var en riktig sur regns söndag när vi till slut vaknade och mitt i en berättelse döpte C ofrivilligt men träffande om sommarlovet till sovarlovet! Riktigt passande för oss, sjusovarfamiljen! Men det är sååå mysigt att göra saker tillsammans och GH är faktiskt himla roligt. M spelade trummor/sjöng, C elgitarr/sjöng och jag bas och vi hann avverka tre GH skivor, innan våra ögon började trilla igen.

Lite dåligt samvete för C får jag emellanåt, då han inte fått göra något speciellt på det här sommarlovet. Det hör ju liksom till att få resa bort och uppleva nya saker under det suuuuperlånga sommarlovet. Men inte han, åtminstone inte i år, då vi bara varit hemma på berget förutom 4 dagars trippen han gjorde till Vantens by för att shoppa loss på Pajala marknad (något han också gjorde med besked!!!). Men nu är ju läget som det är, jag kommer mig ingenstans och det är bara att acceptera, för oss alla. Tack ock lov verkar C rätt så nöjd med livet ändå, trots att alla hans kompisar reser iväg, alla på en gång och samtidigt. Jag beundrar C för att han är så duktig på att sysselsätta sig själv i sin ensamhet och han klarar sig riktigt bra utan kompisar, åtminstone i 4 - 5 dagar, sen blir han rastlös och börjar sakna dem. C pysslar på här hemma med att göra sina filmer, se på film, bada i poolen (en hyfsat stor plastpool som vi tar fram varje sommar till hela kvarterets alla barns stora glädje) och spelar sina dataspel. Visserligen inte något nytt men det fungerar, vilket är vår stora räddning.

Det finns en tanke att vi ska åka upp till Arjeplog på en kusinträff till veckan och det skulle verkligen varit så himla roligt och nyttigt för oss alla med lite luftombyte. Det är en träff med mina kusiner på pappas sida och det händer inte varje dag, sist var det för fem år sedan då vår äldsta faster fyllde 80 år. Vi hade tänkt ta vår husvagn/Skalman med oss och samtidigt åka längs silver vägen och göra några dagar på norska sidan för att sedan titta in i Lovikka på vägen hem. Men nu känns det högst osäkert för oss om vi kan ge oss iväg. Supertråkigt och jag ska känna efter några dagar till innan vi definitivt bestämmer oss.  I Vantens by skulle det också bli en kusinträff då bägge mina kusiner med deras familjer kommer dit i nästa vecka och det hade också varit så himla roligt och mysigt att få umgås med dem alla i några dagar. Dessutom har ju min mors släkt utökats med en liten baby H som jag verkligen hade velat träffa och snusa på och även iaktta prins V:s alla upptåg, men, men nu vet vi inte hur det blir med det.

Och varför denna pessimism nu då?! Jo jag har känt mig lite nere i några dagar eftersom jag har så himla ont i mer eller mindre hela kroppen och då känns allt så himla krångligt och besvärligt. Knät värker som bara den i alla lägesförändringar och när jag försöker stå på benet skjuter det som blixtar längs hela underbenet upp till baksidan av knät. Det har liksom blivit ont på ett "nytt" sätt sedan jag blev av med skenan/ortosen och det oroar mig lite grann. Jag har försökt söka min dr. X men han lyser med sin frånvaro, hade velat fråga honom vad han tror om detta. Ligger/sitter jag blixtstilla med benet och inte rör det en millimeter då känns det ganska okej. Men ska jag flytta det i höjd- och sidled, eller stå på det, ja, då eldar det på som bara den och jag kan inte lyfta benet för egen kraft utan måste hjälpa till med högerbenet.

När vänsterbenet är så här bråkigt får ju höger sida ta all belastning, vilket också håller på att ta ut sin rätt, då det eldar på rätt kraftigt i min höger höft också. Så fort jag lägger mig i sängen drar jag upp och vinklar ut höger ben i grodställning, helt automatiskt och utan att jag tänker på det, och det säger sjukgymnasten att det beror på att jag i den positionen får maximal avlastning för höger höft. Förutom detta har jag neurologisk värk i bägge underbenen så fort jag lägger mig för natten, och det är en värk som inte ens försvinner med hjälp av morfinet, så därför är det väl också lite si-och-så med nattsömnen också (jag sover ungefär varannan natt just nu). Det kryper, sticker som elektriska nålar, pirrar, rycker, eldar i benhinnorna på smalbenen och varenda benbit i fötterna skriker av smärta som om jag skulle ha vandrat Stockholm runt flera varv och på en och samma gång!
Min vänster axel bråkar ju alltid mer eller mindre med mig och om den säger sjukgymnasten att det är stora leden som krånglar då den hela tiden vill på att "hoppa ur". Nu har även höger axel börjat protestera eftersom jag får luta mig och hänga rätt ordentligt på den på gåbordet när jag är uppe på benen och försöker gå lite. Sjukgymnasten tror att det beror på att det blivit en inflammation där nyckelbenet fäster. Och "glömmer"/struntar jag i att inta sängläge med jämna mellanrum under dagen, (är så förbaskat less på att ligga och ligga hela tiden, känns som om jag inte gjort annat det de senaste två åren, vilket ju är en sanning med modifikation. Jag vet, men ändå!) ja då straffar det sig också i slutet av dagen eftersom jag då får så himla ont i baken av att sitta och "hänga" på stagen i ryggen och det i sin tur ger också smärta i ländryggen vilket jag ju inte haft sen före ryggoperationen. Ja, så livet känns lite trist just nu, trots att M har semester och vi får vara tillsammans hela dagarna, men det är verkligen inte roligt med mycket värk eller när man inte får någon lindring av medicinerna.

Sjukgymnasten var förbi i veckan för ett litet "krismöte" och bedömning av min status och vi pratade inte allt för länge innan jag satt med tårarna rinnande på kinderna. Då sa hon att hon misstänker och förstår att jag kämpar på i det tysta genom att försöka klara av mer än jag egentligen fixar just nu, att jag anstränger och pressar mig mer än nödvändigt och att jag är MYCKET, mycket uttröttad igen. Och visst har hon ju lite rätt, för visst är det så! Jag vill så himla mycket, är så förtvivlat less på min situation, vill iväg och vill definitivt inte klaga så mina killar hör, för det varken hjälper eller gör någon glad - inte ens mig själv. Så istället försöker jag vara glad och positiv samtidigt som jag använder mig av "bit ihop" metoden och bara knogar vidare men det tar till slut ut sin rätt, då krafterna sinar. Och när jag dessutom inte sover på nätterna! Utan var och varannan natt ligger vaken och grubblar på jordens undergång (!!) (en släng av katastrof ångest igen!), får ångest av det vilket ju i sin tur gör att jag absolut inte somnar och råkar jag någon gång göra det, ja, då vaknar jag ögonblickligen jag vänder på mig för då hugger det så förtvivlat i knät.

Så nog känner jag mig trött och sliten alltid men oftast går det trots allt ganska bra och det är först när jag någon sällsynt stund blir helt smärtfri som jag inser hur ont jag har och hur trött jag faktiskt är. Då spricker min "bubble tillvaro" och jag blir ordentligt med i nuet, är helt här och nu och då är det så himla ljuvligt att helt kunna fokusera på mina grabbar och vår tillvaro utan att det smärtar både här och där. Det är först i de stunderna jag inser hur uttröttande, utmattande och "gå in i väggen nära" man faktiskt är när man ständigt har ont. Och inser jag det inte själv har jag ju C som värdemätare och hans ord borde jag ju ta på största allvar. För han talar mer eller mindre direkt om för mig när jag är mer irriterad, tjatar och gnäller, vilket jag innerst inne själv känner att jag gör när jag har haft mer ont i några dagar. Även om jag å det kraftigaste försöker förneka och dementera det, men min stubin och toleranströskel krymper avsevärt! *ler* Förutom att jag blir trött, gnällig, irriterad blir jag som grädden på moset även mer nedstämd och ångestfylld, vilket ju självklart inte underlättar situationen.

Varför det har blivit så bökigt just nu, tror jag dels beror på att det blev så himla mycket mer komplicerat med knät än jag trott och förväntat mig men också för att jag återigen inte får äta min kära Arcoxia tablett. Jag har skrivit om den förr och det är en cox 2 hämmare vars uppgift är att lindra smärta och hämma inflammationer vid t.ex. ledgångsreumatism. FASS skriver så här om Arcoxia och jag tror också att jag någonstans har hört att den även fungerar uppbyggande av brosket i lederna. Hur som helst har den varit helt fantastisk för mig och hjälpt mig jätte mycket under de här sju svåra åren. Jag är helt övertygad om att det var med hjälp av den som jag överlevde så länge som jag gjorde, utan mitt första höftledsbyte men kanske var det också så att jag tackvare den, helt lyckades nöta ut leden så pass som jag gjorde. Vad vet jag men jag tycker den är helt underbar för mig och nu får jag inte äta den igen eftersom baksidan med den är att den hämmar benbildningen och alltid brukar plockas bort i samband med skelettoperationer.

Och eftersom den hämmar benbildningen, något vi ju just nu verkligen vill ska komma i gång ordentligt i knät, är den utsatt på obestämd tid. Efter ryggoperationen fick jag ju inte heller äta den och då hade jag ju så himla besvärligt i nacken hela förra sommaren. Ryggoperationen gjordes ju i november och först i augusti gav doktor R klartecken att det var okej att ta den igen och nästan genast lättade smärtorna i nacken. Jag tror att jag får sen- och muskelfästes inflammationer både här och där när jag inte får äta den och det är just det som har hänt igen för jag ömmar på massor av ställen när man trycker på mig. Så just nu bara lääängtar jag efter Arcoxian igen, för då tror jag med bestämdhet att mycket av mina smärtor kommer att ge med sig. Så därför känner jag mig lite "irro" på dr. X igen att han inte bemödar att svara på mitt mail. För mitt vad det är kanske jag kan få börja äta den direkt, vad vet jag och det grämer mig.

Sen gör det ju inte saken bättre att alla sjukgymnaster, en efter en, går på semester och just nu är det ingen som känner till mig och mina problem på min sjukgymnastik klinik. Jag hade fått nys om en tjej som jobbar på liknande vis med akupunktur som min älskade sjukgymnast (hon som gick på barnledigt i maj) gör och den kvinnan skulle tillfrågas om hon skulle kunna ta sig an mig. Jag hade stora förhoppningar på att hon kanske skulle lyckas "sticka bort" eller åtminstone lindra mycket av nervvärken, får så brukar jag reagera på akupunktur. Men så fick jag veta i fredags att även hon går på semester i veckan och nu finns det inte någon som kan hjälpa mig just nu. Därför blir livet så komplicerat och att mitt i detta sticka iväg med husvagnen känns som ett oöverstigligt projekt utan enklast och tryggast är det att bara vara i hemmets lugna vrå! Så just nu lutar det åt det hållet men den som lever får se! Man ska aldrig säga aldrig!! *ler*/Carro som väntar på ryssvärmen i morgon (privata och googlade bilder)

lördag 17 juli 2010

Gummigumman, Formel 1 förare!

Upptäckte just att det är sju dagar sedan jag senast skrev, himmel vad fort tiden går när man semestrar! Men, men så får det bli när det är sommar! Jag kikar in ibland och skriver någon rad när andan faller på, tills i augusti när M börjar jobba igen. Då får jag tillbaka lite av min "egen" tid eftersom jag ju inte vill sitta framför datorn när han är ledig. Men idag har jag faktiskt fått lite "egen" tid då jag skickat honom på "husmorssemester" till mina föräldrar som är i Vantens by - Lovikka och då passar jag på att skriva! Inte för att jag kan påstå att kreativiteten flödar och jag har något speciellt att skriva om men tänkte ändå att det kunde vara lämpligt att ge ett livstecken ifrån mig.

"Husmorssemester" var något som min mormor sa att hon tog när hon, vid sällsynta tillfällen, kom och hälsade på hos oss för oftast var det vi som for till dem. Och med det menade hon att hon tog sig ledigt från alla sina "sysslor" på gården och lämnade över dem till morfar som även fick sköta korna, vilket i Tornedalen brukar räknas som kvinnogöra medan hon fick några dagars ledigt med frossa i stadens alla tygaffärer.

Och "husmorssemester" var också något som M behövde, då han ju sköter ALLT i hemmet just nu inklusive mig och djuren. Något han också behövde få vila sig ifrån och själv bli uppassad i några dagar. C ville inte åka upp igen, då han ju kom därifrån i tisdags och jag kan inte åka så långt i bilen med knät hängande i luften. Så därför valde vi att stanna hemma med hjälp av varandra och hemtjänsten. Och dessutom får vi kärt besök i kväll av min fina K, hon som jag var till Holland med 1997 och då har hon lovat att bistå oss med det vi inte kan göra själv.

Kan väl inte påstå att det händer så mycket här hemma när C och jag är på tu-man-hand, jag menar storstädning, långkok och sånt men vi klarar åtminstone av det nödvändigaste och C är ju min ständige hjälpreda som springer ärenden åt mig. Hemtjänsten hjälper oss med matlagningen och sen hankar vi oss fram med resten och det går bra. Och faktiskt lite roligt och skönt också, inte för att jag vill bli av med M på heltid, men att se att jag fortfarande kan och duger som vuxen och förälder! Visst vet jag innerst inne att jag duger som förälder men när man är så hjälpbehövande och beroende av andra, som jag är och varit så länge, är det väldigt lätt hänt att självförtroendet och modet sjunker till skoskaften.

Att alltid ha någon i släptåg för varje steg jag tar (och av somliga även buren i guldstol överallt), få maten serverad och bortplockad (även om just det kan vara så himla skönt också! *ler*), sällskap på toa, duschhjälp etc. etc. blir i längden så frustrerande och tron på sig själv dalar till under minusstrecket! För till slut tror man inte att man klarar av något själv. Och då är det så härligt att få några dagar då jag själv får testa hur mycket jag kan och klarar av i dagsläget, även om jag tar det väldigt lugnt och i min takt. Men nu kan jag gå på toa, i källartrappan och brotrappan själv utan att ha någon som håller mig i lyftbältet. Men då jag fortfarande verkligen INTE får ramla, belasta på benet eller böja i knät sitter jag mycket i rullstolen med vänsterbenet utsträckt, bara för att inte riskera något. Det vore ju som dumt om något sånt skulle hända nu när vi är så nära målet!

Men för att ta tillbaka herraväldet över sig själv gäller det att vara envis och nyfiken, tro att man klarar av det för det handlar om att återerövra sig själv och sin självständighet. Något jag skrivit om inför den här operationen i maj, att man mer och mer ger av sin självständighet till sjukvården för att till slut var helt fångad i slangar på uppvaket och sedan vägen tillbaka till självständighet med att man slutligen klipper adresslappen man har runt armen. Och detta är faktiskt fortsättningen på den frigörelsen som inte slutar med "bandklippningen" utan man fortsätter med sitt "korståg" i jakten på frihet tills man är helt självgående igen.

Med M och hemtjänsten går det bra men mina föräldrar har svårare att "släppa" mig igen, de är liksom så rädd om mig att de gör ALLT, för att inget ska hända och då får jag göra INGENTING, utan de vill göra allt. Till och med köra rullstolen mellan vardagsrummet och köket! Men då blir det för mycket för mig och jag protesterar högt, för då känner jag mig imbecill eller som hundra år, MINST! *ler* Jag vet att de menar väl, liksom alla föräldrar vill med sina barn, men ibland blir det för jobbigt. Jag skriker som ett trotsigt barn, "kan själv" men då är ju det också mitt mellannamn och jag bara MÅSTE få prova själv först.

För hur ska jag annars veta när jag tagit ytterligare ett "steg" i min rehabtrappa och klarar något nytt. Och klarar jag sen inte av det, ja då ber jag ju så klart om hjälp. Och detta har M och hemtjänsten förstått. M puschar mig dessutom ytterligare lite längre, när han säger ta/fixa/hämta/gör själv! Det kan låta hårt och visst blir jag förbannad på honom många gånger när han t.ex. inte hämtar eller tar upp det jag tappat på golvet men samtidigt är det ju det som för mig och utvecklingen framåt!

Mina föräldrar är på intet sätt unika när det gäller hur gamla föräldrar ser och hanterar deras vuxna "barn" med funktionshinder. Snarare skulle jag vilja säga att de är rena rama skolboksexemplet för det har jag träffat på och lagt märke till många gånger under min utbildning och arbetstid på socialförvaltningen. Det är så himla lätt att man överbeskyddar ett funktionshindrat "barn" bara för att man vill så himla väl men det är i långa loppet inte någon hjälp utan hellre stjälp och en björntjänst.

 Och kan inte föräldrarna förstå eller acceptera det för egen maskin, måste "barnet" själv vara så stark att h*n "puttar" bort dem i både ord och handling. Inte för att det är en rolig uppgift, för så kul är det inte att känna sig otacksam, sur och grinig men det är nödvändigt för ens självkänsla, självständighet och självförtroendet. Och dessutom leder det i långa loppet till en mycket sundare relation och "naturligare" umgänge mellan föräldrarna och det vuxna barnet.
Det här hittade jag hos http://solenimittliv.blogspot.com och jag tycker det är så sant att jag "lånar" det av den bloggaren för att ni också ska få läsa det (och ja, jag har meddelat personen). I texten är det en kille som så målande beskriver hur det ska/borde vara i en vuxen förälder-funktionshindrat barn relation. Ja, egentligen borde det ju alltid vara så, även i en "normal" förälder - barn relation också. Det är en kille som skriver/säger till sina föräldrar: "ni ska vara som ett formel 1 team! När jag är på banan ska ni hålla er inne i stallet men när jag signalerar att jag behöver gå i depå, då ska ni stå redo för allt det jag behöver, men sen när jag är klar måste ni släppa ut mig på banan igen...": 

Så i helgen får jag då äntligen prova på att vara självständig och ensamstående mamma igen, kapabel att hålla i rodret (åtminstone hjälpligt) och på egen hand ta besluten i det som måste beslutas och så här långt känns det toppen! *ler* Men självklart är jag ju också så himla tacksam för all den hjälp jag får eftersom jag fortfarande inte är förmögen att klara mig helt själv! Tack älskade M & C, Tack mina kära föräldrar och Tack min fina hemtjänst, utan er alla hade jag varit chanslös, även om det ska bli såååå skööönt att få "tillbaka" mitt liv igen! Sen är det ju så klart helt underbart när M kommer hem igen, bara så ni inte tror något annat...*ler* Minns mitt nya devis jag fått bland kommentarerna och som jag nu också försöker leva efter eftersom den var så himla bra: "var inte rädd för motstånd - kom ihåg, det är i motvind och inte medvind som en drake stiger!"/Carro...glad och kapabel gräsänka (googlade bilder)

lördag 10 juli 2010

På spåret!

Ett litet kort inlägg blir det idag! Har inte så mycket på hjärtat just nu, så här i semestertider, utan lever mest riktigt lata dagar precis som det ska vara när man är ledig. C har vi skickat norrut med bussen för att shoppa på en marknad, kanske nära dig! Så M och jag är barnfria, vilket som omväxling kan kännas ganska skönt och avkopplande. För när C försvinner, försvinner även 3 - 5 kompisar till och vi får vila våra trötta öron och överansträngda nerver! *ler* Men så klart blir det ju tyst efter ett tag och då är det lika härligt när vi får hem honom igen och jag kan inte sluta snusa och pussa på honom...

Igår visade sig solen på eftermiddagen och vi fick lust att sticka på "Färjan" men av någon anledning gjorde vi inte det, trots att det var vår bröllopsdag utan sköt upp det till i kväll. Och VAD tror ni händer, jo, idag regnar det och då är det INTE roligt att sitta utomhus och dricka kall öl!! Typsikt va, vi skulle ha farit igår när vi var på hugget! Nåja, sommaren har ju bara börjat, och det kommer säkert fler chanser men det hade ju varit kul och godare mat hade det säkert också blivit. Nu firade vi vår bröllopsdag med varsin Billys och en kall öl. Jag vet, någon hit var det inte, men vi piffade till den med lite roliga kryddor som jag handlat hos Alpnaering.

I torsdags blev jag bjuden på middag av mina forna kollegor från biblioteket och det var precis lika trevligt som alltid. Vi åt grillbuffé med tillhörande grönsaker och "röror" och det var hur gott som helst. Samtidigt som vi surrade och pratade om både ditt och datt hur länge som helst. M kom och hämtade mig och när vi skulle genom en dörr släppte han taget om min rullstol. Jag höll inte heller i rullstolen, för jag trodde att han gjorde det. Så självklart började stolen rulla framåt och innan både jag och han hann reagera var stolen bara en pyttebit från järnvägsrälsen!! Himmel vad rädd jag blev och högg tag i stolen med sådan kraft att lillfingret fick sig en omgång. Tänk om jag hade tippat ner på spåret med stol och allt! DÅ hade det nog blivit operation! *ler*

Och hipps, vipps var jag bara en Idag fortsätter vi på temat, slö, slapp och likgiltig och gör inte många knop för världen, åtminstone inte jag! M har hunnit i väg och tränat på sitt skytte med nya älgvapnet, som uppladdning för älgjakten som kommer, för honom, för första gången i höst. Han har även hunnit röja upp här hemma medan jag suttit och jobbat lite med bloggen och nu har han krupit ner i bubbelbadet och myser där. Själv har jag fått badförbud i några dagar, då det visade sig att jag hade bakterier i såret och därför har jag påbörjat en 10-dagars penicilinkur igår. Sen jag blev av med skenan har jag haft mer ont igen och därför har jag också varit tvungen att ta lite extra morfintabletter när jag ska sova. Suck och stön, inte bra för min stackars mage men samtidigt vill jag inte äventyra allt mitt järnskrot i vänster benet. Kika in på lite nya blogg, musik och boktips jag lagt ut förutom att sidan också fått klä sig i sommarskrud! Ha det gott till vi hörs!/Carro som funderar över om jag någonsin får fason på det här knäet igen...

onsdag 7 juli 2010

Med regn utanför mitt fönster...

Mycket kan jag styra och påverka, åtminstone tror jag det enligt M, men dock inte vädrets makter och oj vad trist det är när man hamnar mitt emellan två väderlekar. Som just nu, ryssvärmen bara ligger och trycker på från öst medan Islands lågtryck påverkar oss från väst och ger oss regn utanför mitt fönster. Som tur är verkar det inte vara pintjockt utan ser ut att kunna lätta något under eftermiddagen. Men regnväder påverkar verkligen humöret hos mina familjemedlemmar, som nyss brakade ihop i ett litet åskoväder.

Igår hade vi riktigt härlig sommarvärme men tyvärr försvann den lika snabbt. M började alltså fylla vår stora pool (plastpool som rymmer fler än tre) på gården, vilket tar ett dygn. C var förväntansfull och har vandrat in och ut i samma takt som poolen fylldes och med förhoppningen att snart kunna hoppa i. Nu bar det sig inte bättre än att det började regna idag och då blev C, om möjligt, ännu mer "äggsjuk" och hade helst velat slänga en plastfilt över poolen för att inte vattnet skulle kylas ner medan han ansatte sin far med miljoner frågor och tjat om hur man skulle kunna bevara värmen i vattnet. Till slut tröttnade fadern och brusade upp mot sonen som kom gråtande till sin mor, som som vanligt fick agera medlare! *ler*

Nåja, tur att det är fort överstökat! Nu är de tillsammans på stan och undersöker möjligheter/pris för uppvärmning av vattnet. Vad gör man inte för det där älskade barnet...*ler* För egen del sitter jag inne vid datorn och väntar på solen, tillsammans med Spotify, som är min senaste upptäckt och är hur bra som helst. All min favoritmusik på ett och samma ställe, gratis och helt lagligt utan att behöva lagra det på min hårddisk! Kan verkligen rekommendera det till alla er som ännu inte upptäckt spotify och du skapar användarprofilen och laddar ner gratisversionen på adressen här.

I måndags var jag på sex veckors röntgen och det visade sig, till slut, bli mycket bra besked. Dr. X ringde mig på igår morse och berättade att han kunde se antydan till benbildning på alla sköra och känsliga områden och att läkningen i benet alltså är på rätt väg även om det fortfarande är mycket svagt och skört och jag även fortsättningsvis måste vara MYCKET försiktig. Men han meddelade att jag nu får slänga skenan/ortosen, vilket jag så klart gjorde omedelbart! Så nu hoppas jag av allt jag har att det var sista jobbiga perioden med den tingesten runt min kropp och att detta är den sista bilden vi ser av den! *ler* Även den här gången känner jag mig lite av sköldpadda utan skal men inte riktigt lika mycket som förra gången eftersom jag ju är stabil i höften den här gången.

Jag fick även börja belasta lite på foten, stegmarkera som det kallas. Så mycket som känns bra men inte mer än 10 kg. Men jag fick inte börja töja och böja i knät, eftersom benbrotts risken fortfarande är stor och överhängande om jag gör det. Inte förrän han ger klartecken och när det bildats mer ben, får jag börja böja i knät. Så än får gummigumman känna på hur det känns att vara stelbent! *ler* Som ni säkert räknat ut betyder detta att det inte blir någon extra operation i sommar, åtminstone så här långt. Går benet, Gud förbjude, av, ja då är ju läget något helt annat. Går benet av måste man ju operera och då menar Dr. X att han ska passa på att räta ut benet ytterligare men håller det ihop tänker han försöka låta det vara tills det är dags för märgspiken att bli utdragen vilket blir aktuellt under 2011.

Självklart är jag ju överlycklig om jag slipper opereras, med allt vad det innebär, mitt i sommaren. Både för att M nu har semester och då vill vi ju göra annat än att ligga på sjukhus, men också för att infektionsrisken ju är högre under sommaren. Inte för att jag tror att vi kommer oss så långt i sommar, då jag ju inte är så lätt att "flytta på" trots att jag blivit av med ortosen. Men för det är ju inte sjukhus det stället jag helst vill tillbringa vår semester på, hellre hemma på gården i min baden baden! Ett litet orosmoln har seglat upp på min himmel och det är att ärret som börjat "såsa" igen. Jag tog bort plåstret i fredags och tänkte mig inte för utan smackade på ortosen direkt på ärret utan skydd. Och självklart växer och gror det allsköns "härligheter" i den efter sex veckors konstant användande. Klantigt!

Så nu har distriktssköterskan varit hit och gjort en odling på ärret plus att hon lagt om och gett mig badförbud i några dagar. Trist! För i helgen började jag även att bada med M och C i vårt bubbelbadkar igen och eftersom det är en av våra högtidsstunder vill jag inte så gärna vara utan den! Men samtidigt vill jag ju verkligen INTE ha infektion eller ett krånglande sår heller! För sådana bakterier brukar ha en förmåga att äta sig in och hitta till alla proteser och konstgjort material, vilket ju självklart inte är bra (i värsta fall, kan man då behöva gå in och spola ut eller byta proteser) och dessutom har jag ju massor av sånt material i mig. Så nu är det bara att hålla tummarna att det är falskt alarm eller att det bara är ett invärtes stygn som inte lösts upp och är på väg ut. Jag avvaktar och fortsättning följer...

Nä nu ska jag skynda mig ut medan solen behagar visa sin soliga sida och inte göra som jag gjorde igår, då det var toppen väder, sitta inne och häcka vid datorn och telefonen. Typsikt mig att ha en adminstrationsdag just när vädret är på topp och sen redo för solen, den dagen det regnar! Hm...klantigt, men samtidigt måste jag passa på när orken och lusten infinner sig och nu har jag ju fått allt ringt som behövdes ringas! Lev och må, alla vänner!/Carro i semesterstämning (privata bilder)