Gummigumman blir tv-stjärna!

Jag fortsätter även idag med att vara mallig och rida på framgångens våg. Därför lägger jag även ut länken till måndagens tv program som man redan nu kan hitta och titta på via Norrbottens Kuriren. Jag kan inte hålla mig längre! *ler* Klicka här, så hamnar du rätt direkt. En liten bit ner på sidan hittar du videon om oss!

1:a advent har varit en lugn tillställning för oss. Vi tände första ljuset till frukosten och sen har det inte varit så mycket mer med det. M ska snart iväg på sin jaktkurs, eftersom han tänker ta jägarexamen i vinter och C är hos sin kompis. Själv ligger jag där jag ligger och små surfar lite men ska nu njuta av lite nybryggt kaffe som M precis kom med. Fortsätt njut av 1:a advent och på återhörande!/Carro (googlade bilder)

Egotrippad gummigumma!!!

Nu är jag hemma igen, sedan i onsdags och självklart känns det helt enkelt underbart! Efter 32 nätter hemifrån kan jag intyga att man är lite lätt less! Lite "vingligt" är det förstås fortfarande men det är ju kanske inte så konstigt eftersom alla rutiner är nya och innan vi kommit i ordning med allt. Men alla runtomkring mig och då i första hand min riddare/räddare M och junior C men även mina kära föräldrar och min förträffliga hemtjänstgrupp, gör allt de kan för att jag ska kunna må och ha det så bra som möjligt!

Eftersom jag ligger med datorn på magen och skriver med en hand, IGEN, blir det bara ett kort inlägg eftersom jag idag bara ville lägga ut lite nya och "viktiga" länkar - ego trippad som jag är!!! *ler* I Norrbottens Kurirens C-bilaga på sidan 14 - 15 (klicka på namnet, så hamnar du direkt i C-bilagan och kan "bläddra" dig fram till de rätta sidorna) kan man idag läsa följande artikel om mig och C! Och inte nog med det, på måndag kan ni som är sugen, vill och kan slå en kik på 24Norrbotten, för då har ni möjlighet att se gummigumman i egen hög/låg person, "live and kicking"! Det är nästan så näsan åker i vädret och att jag blir dryg och mallig!!!! *ler* Det var det här som var det stora och hemliga, jag hade för mig några veckor innan jag åkte in på "sjukan"! *ler*

I övrigt rullar livet på och nu ska far och son ner i bubblorna och här ligger jag, och inte så lite "avis" på dem blir jag allt. Men, men, min tid kommer också och då säger jag bara: "vänta ni bara"... När M har sjungit/vrålat/brölat färdigt i badet och C dragit ur öronpropparna, blir det taccos och första "egna" familjekvällen på tre-man-hand, vilket ska bli sååååå mysigt! Vi håller också på att fixa en fungerande dataposition för mig, för nu vill jag kunna skriva för fulla muggar, eftersom jag har massor i huvudet som jag måste få "tömma" ur mig!! Nu har jag också ordnat så nattpatrullen kommer och lägger mig istället för hemtjänsten, för det är ju in så muntert att "se bollibompa och sedan krypa i säng vid halv åtta" som 41-åring! *ler* För måste jag det, varken blir eller hinner jag få ett enda ord skrivet! Tills nästa gång, önskar jag er alla en glad 1:a advent!/Carro, stolt och med näsan i vädret (som vanligt, googlade bilder)

Sista natten med gänget...

Tänk att allting får ett slut till slut, så även detta!! *ler* I morgon är det så dags för hemfärd och efter 30 dagar och nätter på "Sjukan", kan jag garantera att det ska bli underbart att få komma hem och förhoppningsvis sova i egen säng!!! Fast egentligen har jag varit borta längre än så eftersom vi for hemifrån den 24:e oktober, för vi hade ju först en hotellnatt på Sankt Jörgens Park. Men nu har så slutligen nedräkningen börjat, kl. 12:00 i morgon är jag tillbaka på berget igen. Och wow vad jag längtar!!!

Men när jag tog min sista kvällspromenad här i korridorerna kände jag även ett visst vemod, konstigt nog. För egentligen borde det ju bara vara som ett enda enormt stort lyckorus bubblandes som sockerdricka i en. Men jag antar att det beror på den enormt fantastiska personalen som trots hårda besparingar och neddragningar ändå lyckas ge oss patienter en förträffligt god omvårdnad. De är ett proffsigt och glatt gäng som med varma trygga händer och alltid ett leende på läpparna, även när full "storm" egentligen råder i korridorerna, tar hand om oss patienter på ett föredömligt sätt. Tänk om alla i vården vore som de, vad vore det då för en sak!

Man riktigt känner i atmosfären att de har det bra tillsammans och att de är ett bra gäng, för tro mig, motsatsen känns lika tydligt också. Och när man är så hjälpbehövande som jag är just nu, så utsatt och fullständigt utlämnad i andras händer, ja då är det så himla viktigt hur man blir bemött och omhändertagen. Och är det då personer, som tjejerna här på den blå/gula sidan av "min" avdelning, ja då kan man inte bli annat än lite "blödig" och lite vemodig när man ska lämna dem. Jag vet inte om ni förstår hur jag menar, det är lite svårt att med ord förklara hur det känns inombords. En konstig blandning av glädje, förväntan, lycka, spänning, pytte lite oro och som sagt även lite sorg. För vi har även haft så himla roligt också, mycket skratt och tokerier mitt i allt elände! *ler*

Men självklart ska det mest av allt bli underbart att få komma hem till mina killar, inte minst för C:s skull, för nu börjar han vara less och vänta på sin mor. M har rapporterat att C haft flera gråtkvällar den här sista veckan och att han oroar sig mycket för att något hemskt ska hända mig. Så nu är det hög tid för mig att fara hem och pyssla om gossen och försöka få honom trygg igen. Stackars "lilleman" han har fått var med om så mycket under sitt liv, mycket som inte ens alla vuxna varit i närheten av och självklart sätter det sina spår. Min lilla/stora sockertopp! Men nu säger jag iallafall hej från sal 16 och på återhörande från huset på berget!/Carro med en tår blandad av lycka, glädje och vemod i ögonvrån... (googlad bild)

Min plats i tillvaron

Tänk vad det kan hända mycket på sex dagar!! Sist jag skrev kände jag mig längst ner i skoskaften hasandes i självömkanslandet och nu ser jag så mycket ljusare på tillvaron igen! Jag är så himla glad och stolt över mitt humör, min förmåga att "komma tillbaka" och min "jävlar anamma" inställning. Utan den hade jag aldrig överlevt allt jag varit med om och tagit mig dit jag är idag. Men självklart är det lika viktigt att få deppa och helst också våga visa det utåt också, man får så mycket mer förståelse än om man bara går och bär på det själv. Jag är faktiskt även otroligt stolt över att jag "vågade" visa personalen mina tårar, det var jobbigt men det gick. Jag dog inte och inte rämnade marken under mina fötter heller! *ler* Tror faktiskt det här var första gången i mitt 41-åriga liv som jag erkände och offentligt visade mina tårar (förutom vid narkoserna då förstås), hittills är det nästan bara M som sett mig gråta, åtminstone i vuxen ålder...

Nåja, så här är läget just nu! Vi hade vårdplaneringen i onsdags och det visade sig att jag kommer att behöva en hel del mer hjälp än tidigare och därför hann inte kommunen och hemtjänsten med att få in mig och all min hjälp i sin planering. För det är faktiskt så att kommunen måste få en ärlig chans att hinna med alla förberedelser och har därför en viss tid på sig att ordna med det innan betalningsansvaret för patienten går över på kommunen. Detta medförde att jag blev kvar här på mitt "hemma sjukhus" i ytterligare en vecka och besvikelsen var stor. Värst var det väl för C men även M, mor och far var otroligt besvikna och ett tag tänkte de ta hem mig på eget bevåg och utan ansvar från vare sig kommunen, primärvården eller sjukhuset. Men vi besinnade oss! Helgen hade vi nog kunnat klara men sen hade det blivit problem utan hjälp från någon annan än familjen eftersom M ju måste jobba måndag, tisdag och onsdag och mor ska dessutom starropereras på onsdag. Så då la vi ner det projektet.

Visst var jag besviken själv också men innerst inne också lite lättad. För med ytterligare dagar av träning här på sjukhuset har jag blivit starkare, duktigare och ännu mera självständig, vilket jag ju fullkomligt älskar. Ni vet, "kan själv" är mitt andra mellannamn! *ler* Och i och med det har tårarna torkat och hängläppen dragit sig tillbaka för den här gången. Jag tror egentligen inte att jag var mentalt redo att åka hem i fredags, som det var tänkt, och att det var därför jag blev så himla "blödig". Nu är jag mer övertygad om att det kommer att gå, för vi kommer att få hjälp i mängder av kommunen både i tid och hjälpmedel. Dessutom har jag ju en mor som mer eller mindre kommer att bosätta sig hos oss. På gott och ont! Men känner jag henne rätt kommer hon inte att våga lämna mig ensam nå' många minutrar...

Ett led i denna mognad för hemmet var också att jag i lördags fick åka hem på "permis" över dagen, vilket visade sig vara mycket klokt. På 30 sekunder förflyttades jag från min bubbletillvaro här på sjukhuset till hemmet med fem ungar och ett skoinferno i hallen, precis som det SKA och brukar vara. Tätt omslingrad med min älskade M i kommunsängen mitt i vardagsrummet och ungarna kryllande runt omkring oss insåg jag att det är ju här min plats i tillvaron är. Det är ju här och ingen annanstans jag hör hemma och ska vara! *ler*

Så nu känns det bara skönt att få åka hem, jag är klar här nu - mentalt redo att inta hemmet igen! *ler* Men visst kommer det att bli långa och tunga veckor hemma men jag vet att vi kommer att fixa det tillsammans M och jag, på ett eller annat sätt. Dessutom behöver vi inte klara allt ensamma, utan vi har vårt nätverk runtomkring oss. Och dessutom kommunalhjälp, vilket känns tryggt och skönt. Det enda som nu känns lite sorgligt är att skiljas från den underbara personalen på den här avdelningen. De har varit fantastiska och jag skulle verkligen vilja, ge var och en av dem en bamsekram som tack, för all den vård och omsorg de gett mig under dessa 20 dagar jag legat här på mitt "hemma sjukhus". Egentligen skulle jag vilja ge dem "hela världen" men det blir svårt, men något litet kanske det blir ändå. Hemlighetsmakeri pågår! *ler* Eftersom det inte bara varit tråkigt utan även många glada dagar också är jag fullt övertygad om att både en och annan tår kommer att trilla längs mina kinder när jag rullar ut härifrån på onsdag! Avsked är något av det värsta jag vet! Talesättet "Att skiljas är att dö en smula!" är precis vad jag också tycker, tänker och känner!/Carro, på väg uppåt och hemåt

Hängläpp depp!

Ett litet livstecken från mig! *ler* Har fortfarande inte hittat den optimala skrivarställningen plus att det inte precis är något vilohem jag är på - händer något nästan jämt och dessutom har jag både ont och är hemskt trött emellanåt, vilket gör att mitt skrivande är tämligen sporadiskt för tillfället. Men så måste det få vara även om jag själv är missnöjd med det. Men för att inte glömma vad jag vill berätta för er, skriver jag ner mina tankar, funderingar och vad som händer i en skrivbok, så det kommer att komma, så småningom! *ler*

Jag vill Tacka så hemskt mycket för era kommentarer som jag både ser och läser och jag är väldigt glad över dem och de tankar ni sänder mig men jag har inte riktigt ork att besvara dem just nu. Men det känns skönt med era värmande ord, de hjälper mig igenom den här oväntat svåra situation jag hamnat i. Detta med ortosen var något jag absolut INTE hade räknat med och därför var min stora ryggoperation rena rama barnleken jämfört med detta. Faktiskt och helt otroligt nog...

Hur som haver går det trots allt framåt, vilket ju är toppen. Kroppen både orkar och vill mer och mer för varje dag. Jag behöver mindre smärtlindring, jag orkar gå mer och längre med gåbordet, jag sitter uppe längre stunder och idag har vi till och med börjat gå i trappor! Det gick! Men det var både svårt och tungt att släpa både mig och ortosen uppför trapporna, så vi får se hur det blir med sovandet i källaren när jag kommer hem! Men eftersom det är min vilja och som bekant är jag ju ganska envis, så på något sätt MÅSTE det gå! *ler*

Att kroppen "piggar" på sig är underbart men däremot har jag kommit in i en hängaläpp depp period och gråter rätt mycket vissa dagar. Och det tycker jag är jobbigt eftersom jag är en så stolt person och har svårt att visa mina tårar för mina närnaste ens. Jag bär dem inombords och då blir jag som en tryckkokare, säger personalen här, så de är bara glada att jag ÄNTLIGEN (som de säger) har börjat visa lite normalare reaktioner än den sida jag hittills visat utåt. Men själv trivs jag inte med att gråta och vissa stunder räcker det bara med att någon ser på mig eller säger något snällt för att Niagarafallet är igång! Det går liksom inte att få stopp på tårarna när de väl börjat trilla. Emellanåt tycker jag så förtvivlat synd om mig själv och mina killar, att vi skulle få det så komplicerat ännu en gång och ett tag till.

Men då gäller det att försöka tänka att det trots allt bara är en begränsad period, det är bara 12 veckor (9 på torsdag) och det finns faktiskt de som alltid får leva så här. Jag får försöka tänka som en underbar finsk "syrra" sa: "vad är tolv veckor om du sen får ett fungerande ben, inget, bara ungefär som lite flugpiss i Sahara!" *ler* Så sant så! I morgon har vi vårdplanering och sen siktar vi faktiskt på hemgång på fredag!!! Vilket faktiskt är med skräckblandad förtjusning. Självklart längtar jag hem till mina killar och mitt vanliga hemmaliv men samtidigt är allt så tryggt och ordnat här, jag får hjälp inom max fem minuter men hemma blir det något annat och det känns otäckt och ovant.

Men M är positiv och han säger att vi tillsammans kommer att klara detta också, som de tjurskallar vi båda är! Dessutom menar han att det både är dags och mer hälsosamt för mitt psyke att få komma hem istället för att ligga här och grubbla i min ensamhet och nog tror jag innerst inne att han har rätt i det. Även om jag emellanåt brukar tänka att jag skulle vilja stanna här i alla dessa veckor, men då bara om jag inte hade haft mina killar förstås! Här blir det stopp och nästa gång hörs vi nog på hemmaplan igen! Natti,natti!/Carro, hängläpp

Gummigumman på G...

Jag är ledsen att jag inte håller er så uppdaterade som jag skulle vilja men största orsaken till det är att jag inte har fått till någon vettig skrivställning och det är ganska tungt och ligga på rygg i sängen och skriva med armarna rakt upp i luften.

Nu har jag visserligen fått ett bord att ha datorn på men armarna har inget stöd att vila mot och då blir det lite tungt och muskelkraften tar slut! *ler* Men i morgon ska jag försöka haffa arbetsterapeuten och höra om hon har någon lösning på problemet åt mig.

Jag är fortfarande kvar på "hemma sjukhuset" men nu börjar jag åtminstone kunna skönja hemgången en bit fram i en framtid inte allt för lång borta. Vilket ju självklart ska bli helt fantastiskt underbart. Det går framåt med min rehabilitering varje dag, men det går inte fort, utan med små små myrsteg, men framåt går det åtminstone! Idag har jag sitt/legat flera timmar i min nya rullstol, som är en comfort stol som går att tippa så den nästan känns som en solstol.

Jag har även orkat med flera små promenader med gåbordet. Och hör och häpna, jag börjar nästan bli kompis med "f...nstyget" (läs ortosen/korsetten) men bara nästan! ;0) Dessutom har min älskade M varit hit och bjudit mig på Thaimat istället för den eländiga sjukhusmaten, som jag börjar vara så förtvivlat less på! Så sammantaget har det faktiskt varit en riktig toppendag idag! =0)

Nu har jag så mjölksyra i armarna att jag bara måste sluta skriva för idag, även om jag egentligen inte vill. Men kanske får jag mitt skrivställningsproblem löst redan i morgon och det vore så bra för jag har så mycket jag skulle vilja skriva och berätta om för er. För man får ju en hel del tid att ligga och fundera över saker och ting när man är så sängliggande som jag är just nu! Förhoppningsvis snart tillbaka!/Carro med darr i armarna

I riddarrustning

Ytterligare ett super kort inlägg, eftersom det är ganska tungt att ligga på rygg, hålla datorn med en hand och skriva med den andra. Men jag ville bara meddela att jag fortfarande har "huvudet upp och fötterna ner! *ler* Självklart är jag så glad över att jag nu har operationen bakom mig även om jag har en superlång rehab resa framför mig som kommer att bli sååå krävande men nu kan det bara bli bättre! *ler*

Mycket har hänt och bland det häftigaste är att mina ben idag är så gott som lika långa. Mina ABBA platådojjor är alltså numera och förhoppningsvis bara ett minne blott. Jag är igår också flyttad till mitt "hemma sjukhus", vilket självklart känns underbart eftersom jag nu bara är tjugo minuter från mina killar och mor & far.

Jag har fortfarande ont emellanåt, ganska förståeligt så som dr. X har dragit i mitt ben, muskler och senor, och jag får då morfin och stesolid som smärtlindring. Men inte i ofantliga mängder för jag har äntligen slutat svamla och snacka som ett fyllo. Min operation visade sig vara MYCKET komplicerad och det finns endast en handfull ortopeder i det här landet som vågar ge sig in på en sån operation, varav min kära dr. X är en av dem.

Men det innebär därmed en massa stränga begränsningar för min del. Bland annat får jag inte böja i höften mer än 30 - 40 grader, vilket ju är så gott som ingenting och det medför en hel del svårigheter. Bland annat med toalettbesöken, duschning, att sitta, stiga upp och lägga mig ner i sängen och därför tror jag att jag blir kvar här en tid.

Hur länge vet jag inte, beror ju på hur mycket ork och envishet jag har, men jag klarar nog det också och nu är jag ju åtminstone, så gott som, på hemma plan. Börjar ju nästan tillhöra inventarierna på den här avdelningen. *ler*

För att jag inte ska lyckas sabba något genom att böja höften för mycket har jag fått en riktig monster ortos att ha på mitt vänstra ben. Den är ungefär som en halv byxa i hårdplast, från midjan och ner till vänster ankel och låst med skruvar i höften och knäet. Den är ett riktigt jä...la åbäke som jag helt enkelt måste lära mig att acceptera eftersom jag måste tampas med den i 12 veckor!!!

Det är också på grund av den som vi har en hel del praktiska problem att lösa innan hemgång. Lyckligtvis får jag vara utan den i sängen och på natten när jag sover, vilket kändes som högsta vinsten när jag fick reda på det. Bilder på f...nstyget kommer så fort jag fått in dem i datorn.

Jag har mer att berätta men nu har jag så kramp i armarna av att hålla dem upprätt, så jag stoppar rapporteringen här. Jag önskar er alla en vilsam helg och var rädd om varandra!/Carro med riddarrustning (googlade bilder)